Publicerad 2013-12-06
Sydafrikas f d president Nelson Mandela har avlidit 95 år gammal
Så här skriver Per Westberg i DN om Nelson Mandela:
“En global ikon för rättvisa, en kosmopolit med rötter i xhosafolkets röda jord. Hans politik – motsatt efterträdarna Mbeki och Zuma – var genomskinlighet, öppen redovisning. Han satte nationens intresse före partiets, sanningen före makten. Han såg sig aldrig som individ, han inkarnerade en uppgift och företrädde större värden än det egna jaget: ANC, nationen, allas lika värde. Han var deras sigillbärare”
Här är hela artikeln:
Under 27 år av ensamhet lät han aldrig hatet ta över
”Nelson Mandelas magi som politiker var att han verkade helt uppriktig. Han såg var och en av oss i ögonen och lyssnade.” Författaren och akademiledamoten Per Wästberg skriver om sina möten med en man som aldrig lät hatet ta över.
Jorden blir en tommare plats utan Nelson Mandela. Kanske har det aldrig funnits en berömdare politisk fånge. Tack vare internationella påtryckningar slapp han galgen efter ett försvarstal som blev klassiskt. Så försvann han i tjugosju år till Robben Island, inget fotografi smugglades ut, men han höll ut, undervisade kamraterna där, ett Robben Island-universitet där man utnyttjade allt man lärt och läst.
Han var hövdingason, boxare, advokat, politiker. Han var oböjlig när president Botha bjöd honom på både te och frihet bara han tog avstånd från våld. Men våldet var de vitas, ömsesidighet måste till, så han återvände till fångenskapen. Han vek aldrig från kravet på lika rättigheter, frihet och självbestämmande.
Han trädde ut ur fängelset 1990, tusentals jublade, han stämde osäkert upp den länge förbjudna nationalsången ”Nkosi Sikelel’ iAfrika” och sa: ”Nu lägger jag återstoden av mina år i era händer.” Han kysste för enda gången sin hustru Winnie offentligt. När de kom till bostaden i Soweto hade hans gamla sovrum intagits av Winnies älskare, en ung advokat.
Väl ute visade han en tolerans som ingen annan. Han ensam lyckades hejda de otaliga morden, hotet om fullskaligt inbördeskrig. Han besökte sina motståndare, omfamnade de vita rugbyspelarna. Han kritiserade sina egna – bland dem sin efterträdare Thabo Mbeki som hejdat insatser mot aids. Hans röst var hövdingens, patriarkens, fast han alltid sa sig följa sitt parti, sin rörelse, ANC.
Madiba kallades han: läraren. Hans xhosanamn var Rolihlahla: den som ställer till besvär. Nelson hette han efter sjöhjälten, hans hoppfulle klasslärare gav honom det. Han blev en universell symbol för social rättvisa och likställdhet mellan raser och kön, en moralisk jätte. Framför allt en symbol för hela världens hopp. Det har sagts att näst Coca-Cola var han det namn som de allra flesta kände till. Mandelas självuppoffring och integritet påminner oss om att moralisk storhet kan vara en levande verklighet. Han var den minst egocentriska och korrumperade av ledare, han samlade inte materiella rikedomar utan donerade och bildade stiftelser. Orättvisorna består. Sydafrikas samhälle har byggts på grymhet. Apartheids pris betalades in i det sista på gator där barn slaktats, i oräkneliga förhörsrum, av miljoner splittrade familjer.
Förebilder blev därför nödvändigare än någonsin för att visa att våld aldrig var en enkel utväg ur en komplicerad situation. Ingen hörde Mandela privat eller offentligt yttra ett ord om hämnd för att han tvingats leva utan familj, utan normal rörelsefrihet. Han ägde en hövdings kraftfulla myndighet, ett demokratiskt sinnelag, en blick för andra människors närvaro och behov som verkade vara mer en genetisk gåva än inlärd färdighet. Han förenade humor, inlevelse och värdighet, och den värdigheten förlänade han sitt folk.
I den fanatiska rasismens Sydafrika spelade hans politiska navigationsförmåga en så avgörande roll att det är svårt – trots Gandhi, trots Churchill – att hitta en motsvarighet i nutidshistorien. Ty vanligen är det de onda figurerna – Hitler, Stalin, Pol Pot – som dominerar scenen. De destruktivt besatta har en mäktigare drivkraft än de goda och uppbyggande gestalterna.
Mandela var en revolutionär ledare med exceptionellt mod, en förhandlare av enastående klokhet och fasthet, en statsman som höll fast vid en fredlig förändring. Han överlevde mer än en tredjedel av sitt liv i fängelse och förlorade den tiden många i sin släkt, men han bar detta därför att hans familj, i en bemärkelse som sällan övertygar, var människans hela familj. En global ikon för rättvisa, en kosmopolit med rötter i xhosafolkets röda jord. Hans politik – motsatt efterträdarna Mbeki och Zuma – var genomskinlighet, öppen redovisning. Han satte nationens intresse före partiets, sanningen före makten. Han såg sig aldrig som individ, han inkarnerade en uppgift och företrädde större värden än det egna jaget: ANC, nationen, allas lika värde. Han var deras sigillbärare.
Under några månader i Sydafrika bevittnade jag hur rashetsen fortsatte in i frihetsåret 1994. AWB, boerextremisterna, bombade ANC:s kontor och ledarnas hem. Vid en vägspärr hejdade AWB-män, förklädda i polisuniformer, bilar och avrättade passagerarna i kallt blod enbart därför att de var svarta. Varje dag hotades människor jag kände till livet. Mandelas nittonåriga brorson kidnappades, togs till ett Inkathahärbärge, torterades. Joe Slovo och Cyril Ramaphosa undkom mirakulöst attentat.
I mars 1994 läste vi i domaren Richard Goldstones rapport att Tredje kraften i åratal mördat ANC-aktivister och oskyldiga. Flera tusen människor, en tredjedel av dem kvinnor och barn, hade undanröjts. Överste Eugene de Kock hade enligt Goldstone planerat morden på pendeltågen och utbildat Inkathas dödspatruller. Han hade tillgång till miljonbelopp på konton i Zürich och dömdes senare till 212 år i fängelse.
Jag minns folkfesten på Soweto stadium med sextiotusen församlade. Mandela kördes in i bil på planen, till ändlöst jubel, sång och dans. Han hälsade varmt på Nadine Gordimer, journalisten Anthony Sampson som blev hans levnadstecknare, sedan på oss andra. Han slog sig ned på gräset, vig som en pojke, bland en skara skolbarn. När han steg upp på podiet hördes skottlossning från övre läktaren. Han talade lugnande: ”Jag är lika mycket emot svart majoritetsstyre som vitt minoritetsstyre. Det vi kämpat för är en demokrati med hela folkets medverkan.” Han slutade: ”Jag älskar er så mycket. Jag vill stoppa er alla i min ficka.” Han drog ut sin tomma byxficka, fastän få såg det. Ingen annan kunde uttrycka sig så och mena det. Han var ingen eggande retoriker. Men hans magi som politiker var att han verkade helt uppriktig. Han såg var och en av oss i ögonen och lyssnade. Vi lockades att tro att vi känt honom jämt och att han på ett mystiskt sätt kände oss. Jag tänkte att kanske bara den som tillbragt halva sitt liv som samvetsfånge kan vara så trygg i sig själv, så säker på att bli trodd på sina ord. Mandelas sista presskonferens i Johannesburg inför valdagen i april 1994. Den ensamme fången från Robben Island inför ett par hundra journalister: ”År av fängelse utplånade aldrig vårt beslut att bli fria. Vi kommer inte att låta en handfull mördare stjäla vår demokrati. Låt oss rösta i ett överväldigande antal för att visa hur vi älskar vårt land, freden och livet.”
Han prisade Oliver Tambo, närmaste vän och nyligen död. Med honom förde han inom sig ett livslångt samtal. Vid hans död kände han sig som den ensammaste mannen i världen: ”Då jag såg honom i kistan dog en bit av mig själv.” Så var jag med om ANC:s valvaka. Ärkebiskop Tutu – himlens främsta trubbelmakare – utnämnde Sydafrika till ett laboratorium för en global kompromiss mellan nord och syd, svarta och vita. När de sista rösterna räknats trädde Nelson Mandela ut i Hotel Carltons balsal, dansade på scenen, kramade om sina kamrater från Robben Island och såg pojkaktigt lycklig ut i timmar.
Ändå ingen skymt av högmod: ”Ingen ska vara rädd. Minoritetens hopp och strävanden måste vi ta med i vartenda beslut vi fattar. Denna process utesluter ingen. Det finns inga segrare och besegrade.” Dock hade fångarna äntligen segrat över sina vaktare, den fruktade ön var förtöjd vid fastlandet. Afrikas äldsta befrielserörelse hade kommit till makten. Sydafrika var inte längre världens skunk. Jag kände att under en livstid ha fått uppleva både nazismens och kommunismens nederlag och apartheids slut nästan var för mycket av det goda. Att vara med om dessa dagar i Mandelas närhet var en fest, en eufori utan like. För en gångs skull skipades poetisk rättvisa precis som i sagorna. Den här upplevelsen av nationellt samförstånd var något att spara i ett förråd att ta till när verkligheten inte hade mycket att bjuda på längre fram. Det dansades i städerna – och för första gången inga våldsdåd. De gamla sjöng hymnen ”Izinyembezi zami”: Mina tårar voro icke förgäves.
Jag minns en dag 1991 då Mandela, lång och ståtlig, kom direkt från Winnies rättegång, hans livs tragedi; hon var anklagad för mord och stöld. Han satt i ett påvert kontorsrum med en teve och en karta över Afrika: ”Ni svenskar gav oss mod för ni är desamma genom åren. Ert enorma bidrag gjorde att vi under mina fängelseår kunde fortsätta. Sverige har ett fantastiskt rykte hos oss.” Jag hann möta honom något tiotal gånger men det var nog bara de närmaste som kom honom nära, inte minst barnbarnen som han lekte med på golvet. Men hans humor och skratt, hans barnslighet som inte urholkade hans auktoritet, kunde ingen undgå.
I mars 1990 landade Nelson Mandela på Arlanda, vi i välkomstkommittén tog emot på plattan. Sverige var det första land utanför Afrika han ville se. Han var pigg, öppen, glad. Så märkligt att världens kanske mest berömda politiska fånge någonsin stod här livs levande! Cyril Ramaphosa, den största intelligensen i ANC, samt Ahmed Kathrada, kamraten från Robben Island, var med. När Mandela efter talmannens lunch trädde in i riksdagen reste sig alla i ovationer. Han talade om Sveriges ovärderliga stöd genom åren. Han var förvånad över att alla vinkade till honom då bilen stannade för rött ljus. Följande dag gav regeringen middag på UD. Han var på nära håll påfallande smal och tunn. Men Oliver Tambos läkare undersökte honom: han hade en fyrtioårings värden. Jag hann resonera med honom om International Defence and Aid Funds fortsatta verksamhet. När han lämnade matsalen dök Miriam Makeba försenad upp och kastade sig för hans fötter. Han skrattade: ”Men det är ju min kära Miriam. Vad har du där nere att göra?” Efteråt föreslog Ingvar Carlsson att vi skulle lugna oss vid ett glas, han hade under femton år i regeringen aldrig varit med om en så elektrifierande stämning.
Ett par dagar senare trädde Mandela fram inför tolvtusen åhörare i Globen. Jag hälsningstalade på temat ”Historien är på din sida”. Makeba sjöng, Jesse Jackson stod i kulissen och ville bli sedd, Ingvar Carlsson talade med ett hjärtats patos som aldrig förr. Då Mandela senare kom till Stockholm från fredspriset i Oslo tog jag emot honom vid Konserthusets sceningång. Han började sin vana trogen prata med telefonister och vakter, blev som vanligt försenad och ursäktade sig med att på Robben Island var det jämt så gott om tid. När jag ledde in honom på scenen skrek och hurrade hela salen: Viva Amandla! Det ville aldrig ta slut. Mandela presenterade sitt följe: ”Där är advokat Bizos, som gav mig livstid.” ”Där är Nadine Gordimer, som tröttnat på att skriva min biografi.”
Jag kallade upp alla i ANC på scenen och vi sjöng ”Nkosi Sikelel’ iAfrika”. När Mandela fick syn på Lisbet Palme på första bänk föll han på knä, hukade sig över rampen och kramade henne. För första gången fick jag höra hårda ord om den andre fredspristagaren F W de Klerk som sagt att vi har alla något att ångra. Mandela menade att bara de torterade och fängslade som fått sina liv förstörda kan avgöra om det går att glömma och stryka över. Under tjugosju år av ensamhet lät Mandela aldrig hatet ta över. Han övertygade först sina egna och sedan afrikanderna i regeringen att öppna en dialog och utan våld och inbördeskrig bygga ett fritt mångrasigt Sydafrika. I över två decennier mötte han alla hinder med mirakulös järnvilja, han som räknat med att sitta på Robben Island till sin död. Det slutade med att han blev världens mest omtyckta statsman under 1900-talet – i kraft av sin intelligens och storslagna andliga kraft. Han upphörde inte att utvecklas, han slog sig aldrig till ro. Ständigt på nytt inpräntade han: ”Att vara fri är inte bara att kasta av sig kedjorna, det är att leva så att vi respekterar och ökar andras frihet. Det sanna provet på vår kärlek till friheten har just börjat.”
Per Wästberg
