Framtida samepolitik

Publicerad 9 februari 2015

Robin Enanders artikel/analys i Politism.se

Var god dröj, mvh sameminister Bah Kuhnke

De senaste veckornas samepolitiska nyheter går under rubriker som ”Umesamiskans ortografi dröjer”, ”Dröjer innan Luleå blir samisk förvaltingskommun”, ”Regeringens samepolitik dröjer”.

Kan det genomgående temat bli tydligare? Urfolksfrågorna sätts i väntrummet gång på gång, precis som varit fallet under den borgerliga regeringen och flera regeringar dessförinnan.

Sameminister Alice Bah Kuhnke (MP), som innan årsskiftet lovade att presentera sin mandatstrategi för de nationella minoriteterna i början av 2015, ger ett otillfredsställande och svävande svar i sin senaste intervju:

”Nej, det finns ingen tidtabell för någon presentation för en strategi, men däremot så kommer vi om fyra år utvärderas, då i valet, kring vilken skillnad vår politik bidrog till.”

Men frågan är vilket utrymme Bah Kuhnke egentligen har att agera på.

När regeringen tillträdde i höstas var finansminister Magdalena Andersson (S) oerhört restriktiv. Budgeten för sametinget och samiska verksamheter skulle inte utvidgas, samtidigt som Norge satsar tolv gånger så mycket på sametinget och omkring fem gånger så mycket som Sverige på samiska verksamheter i övrigt.

Den norska regeringen inbegriper dessutom ett öppet samefientligt parti, men presterar trots detta avsevärt bättre än Sverige.

För med en budget på 40 miljoner, som i princip legat still sedan bildandet 1993, går det svenska sametinget på permanent sparlåga.

Magdalena Andersson svarade i en intervju i höstas, strax efter sitt tillträdande:

”Det är klart att de offentliga finanserna är betydligt mer ansträngda i Sverige än i Norge. Det finns många områden där Norge har haft större ekonomiska möjligheter än Sverige.”

De 40 miljoner som Sametinget förväntas fungera på är en i det närmaste obefintlig del av statsbudgeten. Oviljan att investera i den myndighet som har till uppgift att bevara och stärka det samiska kulturarvet kan inte tolkas som annat än nonchalans och ointresse från regeringens sida.

Kanske beror hållningen på okunskap snarare än illvilja. Men när det rör något så viktigt som urfolksrättigheter, så går det inte att vända bort blicken längre. Svenska politiker måste börja ta ansvar för arvet efter koloniseringen av de samiska områdena.

Så sent som den 26 januari i år förhördes företrädare för Regeringskansliet av FN i Genève rörande Sveriges brister i hanteringen av samernas rättigheter. Och trots årliga propåer har Sverige ännu inte anslutit sig till FN:s urfolkskonvention, ILO 169.

Urfolkskonventionen syftar till att säkerställa ett skydd för grundläggande rättigheter för urfolk i hela världen. Men Sverige har kategoriskt vägrat att ansluta sig och nu börjar situationen bli alarmerande.

Sameminister Bah-Kuhnke måste gå från ord till handling. Regeringen måste bryta med decennier av passivitet och ovärdig hantering av urfolksfrågorna. Och det måste ske nu.