”Att processa med staten är som att spela kort med djävulen, eftersom staten har ett ess som slår allt annat”

”Att processa med staten är som att spela kort med djävulen, eftersom  staten  har ett ess som slår allt annat”

Publicerade 2017-11-06

 

Girjasmålet upp i Hovrätten

Förhandlingar i det s.k. Girjasmålet påbörjas den 6 november 2017 Hovrätten i Umeå. Justitiekanslern(JK) har som företräder den svenska staten har överklagat Gällivare tingsrätt dom den 3 februari 2016 som innebar domstolen fastställt att Girjas sameby (Girjas) i förhållande till staten har ensamrätt till småviltsjakt och fiske inom sitt område på Gällivare kronoöverloppsmark 2:1 (Området). Domen innebär att staten inte får upplåta jakt- och fiskerätt på området och att Girjas har rätt att utan statens samtycke upplåta jakt på småvilt och fiske på Området. På JK hemsida konkluderas tingsrättens dom med att ”Staten är ägare till Gällivare kronoöverloppsmark 2:1, men domen innebär att det är Samebyn och inte staten som har den jakträtt och fiskerätt som normalt tillkommer fastighetsägaren.”

JK inställning är följande.

Det är staten som äger marken och i den egenskapen innehar jakträtten och fiskerätten på samebyns område, men att det är ostridigt att Girjas har kollektiv renskötselrätt på området och att Girjas och dess medlemmar inom ramen för renskötselrätten får jaga och fiska på Området. Rennäringslagstiftningen, som utgör en kodifiering av tidigare gällande rättsregler, innefattar en uttömmande reglering av innehållet i renskötselrätten.

JK hävdar vidare att det i svensk rätt inte finns någon rättsregel som ger Giras en från den kollektiva renskötselrätten fristående, individuell rätt att jaga och fiska på Området, och att en sådan rätt i vart fall inte kan grundas på att samer kollektivt bedrivit renskötsel, jagat och fiskat på Området. Genom 1886 års renbeteslag fick den samiska befolkningen monopol på renskötsel. Lagen ger inte samerna ensamrätt till jakt och fiske. Härtill kommer att Girjas enligt staten inte kan för egen del göra anspråk på rättigheter som tillkommer den samiska befolkningen som kollektiv.

Dessutom påstår JK att samerna inte före början av 1900-talet gjort anspråk på ensamrätt till markresurserna ovanför odlingsgränsen i förhållande till staten, och att de aldrig, i juridisk mening, hävdat en sådan rätt.

Urminnes hävd, som är ett väl definierat rättsinstitut, har inte kunnat göras gällande på oskiftad mark och endast beträffande strängt begränsade områden. Enligt JK är det i målet omtvistade Området, alldeles för stort för att kunna vara föremål för urminnes hävd. Dessutom har samernas nomadiserande levnadssätt också förhindrat sådan anknytning till marken som krävs för att de ska kunna åberopa urminnes hävd. I detta sammanhang hävdar JK samebyar har tillkommit för att åstadkomma en lämplig fördelning av renbetet mellan byarna och inte för att ge ägarliknande befogenheter inom byområdet.

JK hävdar fortsättningvis att renskötselrätten är en rätt för den samiska befolkningen att, oberoende av vem som är ägare till marken, bedriva renskötsel där så skett av gammal sedvana. Renskötselrätten får utövas endast av den som är medlem i en sameby. Till sitt innehåll är samernas renskötselrätt därför en personlig rätt som inte kan vare sig överlåtas eller upplåtas till andra. Av det skälet hävdade JK inledningsvis i målet att Girjas samebyn inte kunde före tala i målet, vilket dock avvisats av domstolen.

Den underliggande frågan

JK hävdar att staten är ägare till marken och därmed också ägare till jakt och fisket. Inom Girjas sameby finns både marker som icke är lagsfarna, dvs. mark som staten inte har lagfart på och marker som staten äger. I slutet på 1950-talet ordnade staten det så att man fick lagfart till områden i anslutning till Kaitumälv. Bakgrunden till detta var planerna att nyttja vattenkraften i området för el-produktion och ett statligt ägande av fallhöjderna skulle underlätta utbyggnaderna av vattenkraften. I dag skulle man inte genom ett sådant administrativt pennstreck kunna göra samma sak. Staten genom Vattenfall hade långt gående planer på 1970-talet att leda över vatten från Kaitumområdet till Luleå älv.

I svensk lag beskrivs markerna odlingsgränsen i Norrbotten och Västerbotten samt renbetesfjällen i Jämtland som kronans eller statens mark. Det är ett begrepp som inte har någon fastighetsrättslig betydelse, utan är ett mer administrativt begrepp. Huvuddelen av den markareal ovan odlingsgränsen i Norrbotten och Västerbotten samt renbetesfjällen i Jämtland är icke lagfaren mark, där äganderätten inte slutligen är avgjord.

Intressant är att Gällivare tingsrätt i sin dom uttalar(obitar dicta) att staten genom avvittringen blev ägare av markerna ovan odlingsgränsen, utan att frågan om äganderätten till marken hade berörts av Girjas sameby

Statens dubbla tungor

Den svenska staten började först bestrida att samerna hade ensamrätt till fiske och jakt i slutet på 1980-talet. I samband med att en ny lag om älgjakt antogs av Sveriges riksdag 1987 formaliserades detta genom en handskriven mening i lagrådets protokoll. I protokollet smögs en handskrivning mening om ”markägarens” jakträtt, om vilket SR Sameradion/Ekot gjorde ett intressant grävande reportage för 15 års sedan där man till och identifierade vem skrivit detta, men varför och på vem order detta skrevs är fortfarande höljt i dunkel. Småviltsjakts reformen som Sveriges riksdagen klubbade 1992 byggde på påståendet att staten som markägare också numera hade jakträtt vid sidan av samernas jakträtt.

Intressant är att JK i de s.k. Skattefjällmålet inte bestred samers ensamrätt till jakt- och fiskerätt. Samma JK hade i en process om jakträtt mellan staten och enskild markägare i det aktuella området på 1930-talet, hävdade JK att staten inte hade någon jakträtt, och därmed inte  heller rätt  svarande.

JK:s  koloniala retorik

I Girjasmålet har hård kritik riktats mot både hur JK och JK:s  ombud fört sin talan i domstolen och i det offentliga samtalet. Jämfört men JK:s processföring i det s.k. Skattefjällsmålet som påbörjades 1966 och avslutades med dom i Högsta Domstolen 1981 ter sig både JK och JK:s ombuds talan otidsenlig, nästintill ”lappfogde” mässig och smittat av kolonialistisk tankevärld. Trots att de i HD dom i Skattefjällsmålet blev det klarlagt att samisk markanvändning kunde konstituera ägande till mark, hävdar JK:s att samerna bruk av jakt och fiske inte kan skapa någon sådan äganderätt, med hänvisning av deras nomadistiska levnadssätt.

JK:s  onyanserade och föga problematiserade sakframställning skapade upprördhet både bland många samer och andra. Det som förorsakade den största diskussionen var det som många uppfattade som ”alternativa” fakta och som historierevisionism i JK sakframställning, där JK:s ombud mer eller mindre hävdade att den samtida akademiska forskningen om samer och samiska historiska var allt för pro-samisk och därmed icke trovärdig.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 11 juni 2015 går 59 forskare, till skarpt angrepp mot statens inställning och språkbruk i den pågående rättegången. Forskarna skriver bland annat att staten uppvisar en problematisk inställning till nutida forskning om samiska förhållanden, bortser från samernas urfolksstatus och använder ett språk med inslag av forna tiders rasbiologiskt grundade samepolitik. Statens sätt att hantera forskning i Girjasmålet har dock visat på allvarliga brister: forskningsresultat rycks ur sitt sammanhang, och nutida forskning på området förkastas. Det går att ifrågasätta och problematisera all forskning – och det bör vi också ständigt göra. Men att helt negligera denna forskning och karaktärisera den som osaklig anstår inte en rättsstat som Sverige, menade forskarna.

Konflikt bland samera

Både i media och i den intärna samepolitiska debatten har man ifrågasatt samebyns rätt att föra talan och därmed utesluta samerna utanför samebyarna. Vissa partier i Sametinget menar Girjas enskilt inte kan för sig egen talan, utan att precisera vem som då kan företräda samer, enskilt eller samfällt.

Beträffande medlemskap i samebyar och framförallt frågan att öppna upp samebyarna för nya medlemmar har gått i stå, beroende på att majoriteten i Sveriges riksdag inte är beredd att göra förändring i rennäringslagen som möjliggör att samebyarna kan ta in nya medlemmar med rätt till jakt och fisk. En skrivelse från regeringen 2009 Vissa samepolitiskafrågor (Ds 2009:40) föreslogs att samebyarna kunde ta in nya medlemmar, men att dessa kunde inte få rätt till jakt och fiske, eftersom detta skulle utestänga andra från jakt och fiske. Skrivelsens förslag förkastades dock av Sametinget.

 

Den politiska vägen är stängd

Huvudproblemet är att den  lagstiftande församlingen, Sveriges riksdag länge blockerar förändringar i gällande rennäringslagstiftning, framförallt i det som rör samiska civilrättsliga grundade rättigheter. Det är tyvärr inte första gången. Om det politiska vägen är stängd har samerna ofta varit tvungna att ty sig den rättskipande sfären, nämligen domstolarna. Samerna har därför blivit tvungna att gå till domstolarna, när den politiska vägen varit stängd. Skattefjällsmålet, Nordmalingsmålet m.fl. mål är tydliga markörer på denna trend.

Girjasmålet blir när väl domen i Högsta Domstolen slutligen avgör målet det yttersta testet av den  svenska rättsstatens rättstillämpning och rättsordning.

 

*”Att processa med staten är som att spela kort med djävulen, eftersom staten har ett ess som slår allt annat”.  Citat från en artikel som kommenterade domen i Skattefjälsmålet,  författad av Einar Holm,  publicerad i SvD 1971. Einar Holm var lagman i Östersunds tingsrätt när  Skattefjällsmålet hanterades i första instans.