Var går gränsen mellan informella kontakter och ministerstyre?

Var går gränsen mellan informella kontakter och ministerstyre?

Publicerat den 10 december 2017

Den svenska förvaltningsmodellen

Den svenska förvaltningsmodellen bygger i huvudsak på kollektivt beslutsfattande i regeringen, begränsning av ministrars möjligheter att påverka beslutsfattande och självständiga förvaltningsmyndigheter. Kravet på kollektivt beslutsfattande regleras i grundlagen (regeringsformen)  7 kap. 3 § som anger att regeringsärenden avgörs vid regeringssammanträden. Regeringsbesluten föregås av en allmän beredning som skickas till alla ministrar inom regeringen. Detta delningsförfarande är ett uttryck för det kollektiva beslutsfattandet.

Den svenska förvaltningsmodellen bygger också på självständiga förvaltningsmyndigheter vad gäller myndighetsutövning och rättstillämpning, enligt grundlagen 12 kap. 2 §. Regeringen i sin helhet – inte någon enskild minister – kan styra myndigheter genom bl a regleringsbrev, särskilda uppdrag och utnämning av myndighetschefer.

Ministerstyre

Regeringens kollektiva beslutsfattande och förbudet mot direktiv till myndigheter i enskilda ärenden är uttryck för det som kallas förbud mot ministerstyre.

Om en minister på egen hand beordrar en myndighet att fatta ett visst beslut ägnar sig ministern åt ministerstyre, vilket inte är tillåtet. (Grundlagen 11 kap 3 § och 12 kap 2 § och 3 §). En minister får alltså inte ingripa i myndigheternas löpande arbete som t ex myndighetens svar på remisser från regeringen.

Informella kontakter

När det gäller informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheter handlar det i första hand om utbyte av information mellan regeringen och myndigheter. Informella kontakter får inte påverka förvaltningsmyndighetens myndighetsutövning eller tillämpning av lag. Det finns en stor risk att informella kontakter mellan enskilt statsråd och/eller dennes närmaste tjänsteman kan innebära påverkan genom muntlig information till en myndighetsledning när det gäller innehåll och innebörd i myndighetens beslut i olika frågor. Om så sker omfattas även detta av förbudet mot ministerstyre.

Sametinget

Sametinget är till sin konstruktion både ett folkvalt organ och förvaltningsmyndighet. Sametinget kan inte anses var helt jämförbar med andra statliga förvaltningsmyndigheter enligt propositionen 1992/93:32 Om samer och samisk kultur:

”Ett kraftfullt instrument för främjande av den samiska kulturens utveckling bör dock kunna skapas genom en särskild myndighet med överblick över de samiska frågorna, förutsatt att samerna själva engageras i denna myndighets verksamhet.

 För att få ett verkligt engagemang från den samiska befolkningen bör denna myndighet göras annorlunda än ett traditionellt statlig verk. Utredningen har till den delen föreslagit att myndigheten får formen av ett sameting vars ledamöter utses bland samerna genom val.

 I övrigt bör regeringen genom en instruktion ge närmare föreskrifter. En sådan instruktion får givetvis ta hänsyn till den speciella ställning Sametinget intar som statlig förvaltningsmyndighet”

 Sametingets styrelse är både beredande organ till Sametingets plenum och utgör också myndighetsledning för förvaltningsmyndigheten Sametinget. I likhet med andra  förvaltningsmyndigheter uppträder således Sametingets styrelse som myndighetsledning  självständigt både organisatoriskt och i sitt beslutsfattande.

Sametingets myndighetsledning omfattas därför av såväl förbudet mot ministerstyre och att regeringen genom informella kontakter påverkar innehållet och innebörden i Sametingets beslut.

 

Ingrid Inga

Ledamot i Sametinget