Publicerad 2013-05-14
Trötta vallokomotiv
Valdagen den 19 maj börjar närma sig och valdebatten har varit ovanligt sansad och lugn. Det börjar märkas en viss trötthet hos vissa partier. Partiet Jakt- och fiske(JoF)och dess partiledare Håkan Jonsson personifierar denna trötthet. Han har under tidigare valkampanjer vart mycket mer på hugget och agerat mer provokativt och därmed skapat debatt och medial uppmärksamhet. Hans gamla parhäst Per Mikael Utsi i Guovssonasti verkar också lite trött och oinspirerad. Vad har hänt med dessa två vallokomotiv som nästa styrt och ställt som man velat i respektive parti. Tittar man på dessa två partiers vallistor kan man dock skönja att att både Håkan och Per Mikael insett att deras tid snart är förbi. Tydligast är är Guovssonasti som till och med har en ungdomslista. Skall man spekulera så kan man konstatera att JoFs stöd i valmanskåren stagnerade vid valet 2009 och inget tyder på att man kan bryta denna stagnation. Guovvsonastis stöd i valmanskåren har varit relativ stabilt genom åren och frågan är om släkterna i partiet fortsättningsvis är lojala partiet.
Yrvädret från Tärnaby
Yrvädret från Tärnaby Lars J Johansson i Landspartiet Svenska samer(LPSS) har dock hållit stilen. Nu tycker kanske Lars J Johnsson inte om att bli kallad ett yrväder eftersom det kan uppfattas som lite feministiskt och att kalla honom för stormen är väl att ta i för mycket. På tal om feminister har LPSS stark uppställning kvinnliga kandidater. Huvuddelen av dessa som t.ex. Eva Jeilid har ett förflutet i partiet Jakt-och Fiske. Partiledaren i LPSS Lars Jo Johansson har i media uttalat at han har som mål att få sex mandat, vilket kan ses som väl optimistiskt, men har en viss realism om man kan plocka röster från partiet Samerna och Jakt-och Fiske. Det stora problemet för LPSS och framförallt partiledaren Lars J Johansson är om det lilla partiet blir så att säga ett stort parti. Han populistiska framtoning fungerar väl i opposition där det förutsätts att man skall prata fortare än man tänker, men blir partiet större måste partiledaren Lars Johnsson ställa om och tänka för och tala sedan.
Intressant blir att se om partiet Samerna håller ställningarna i förhållande till bl.a. LPSS. Det enda som är säkert är att personvalskampanjaren Lars W Svonni sannolikt kommer in – om nu inte väljarna mot förmodan lessnat på hans svada.
Teoretikerna i Min Geaindu
Partit Min Geaidnu har alltid varit ett parti med gott självförtroende och hög svansföring. Detta har också varit en nagel i ögad för andra partier i Sametinget. Speciellt under Olof T Johansson tid var partiet så principfast och förutsagbart att det rent av irriterade andra partier. Partiet ändrade dock karaktär under Sara Larsson ledning från att kritiskt oppositionsparti till ett maktsökande parti. Kvittot på detta är att Min Geaidnu trots sina 3 mandat ledde Sametinget under en tid. Läser man Min Geaidnus partiprogram är det välkomponerat, kritiskt och väl så teoretiskt. Frågan är hur man skall omsätta detta i praktiken – dekolonisering är inte lätt.
Återanvända politiker
Partiet har också nu, om man skall vara ironisk, i enlighet med partiprogrammet börjat återanvända gamla politiker. Olof J Sikku har nu återvänt till samepolitiken efter många år som vägvisare. Han är den enda av partiledarna som tydligt uttalat att han är beredd att ställa upp som styrelseordförande och leda Sametinget. Självförtroendet är det inget fel på, men problemet är nog väljarstödet. Affären med SverigeDemokraten blir dock både en black om foten för såväl partiet som vägvisaren O J Sikku.
fortsättning följer