Publicerat den 6 november 2013
Sametingets budget
Bland de mer intressanta ärendena på plenums dagordningen var styrelsen förslag till rambudget för verksamhetsåret 2014. Intressant såväl i form som innehåll. Praxis hur budgeten för Sametinget har hanterats har varierat genom åren. Enligt gällande regelverk kan styrelsen själv fastställa budget, men en praxis har utbildats där det är plenum som antar budget. Upplägget är att plenum vid oktober sessionen antar en rambudget på grundval av regeringens förslag till statsbudget. Den slutliga budgeten antas vid plenums sammanträde i februari månad, baserad på den av riksdagen antagna statsbudgeten och regeringen regleringsbrev till Sametingets.
Rambudget kontra detaljbudget
I Sametinget har genom åren förts en diskussion hur budgeten skall hanteras. Lite förenklat har de funnits en falang som menat att plenum fastställer budgetramarna och ger styrelsen viss frihet att prioritera inom dessa ramar, medan en annan falang menar att plenum fastställer både ramarna och bakomliggande detaljbudget.
Den budget som nu styrelsen presenterade vid plenum i Kiruna var en rambudget, dock utan räkneverket.
Utan räkneverk
Avsaknaden av de bakomliggande räkneverket till rambudgeten för 2014 föranledde en lite svårbegriplig diskussion för utomstående. Dessutom ställde sig många ledamöter lite frågande till hur styrelsen hade tänkt att prioritera inom ramarna, när räkneverket saknades. En del ledamöter ställde sig också frågan om detta vara ett sätt för majoriteten i styrelsen att dölja sin egentliga agenda.
Kapacitet
Sametingets budget är övertydligt när det gäller fördelningen av medel mellan myndigheten och det folkvalda organet. I princip kan man säga att myndigheten får det mesta, medan det folkvalda organ får mellan 5-10% av budget, beroende hur man räknar. Sedan Sametingets tillkomst 1993 har det enbart funnits en heltidsanställd politiker och detta har varit Sametingets styrelseordförande. Det folkvalda organen i Sametinget har sedan etableringen mot denna bakgrund brottas med ett uppenbart kapacitetsproblem. Det folkvalda organet har inte kunnat leverera det väljarna förväntat. Kapacitetsproblemet har sin grund både i brist på personella resurser och ett viss mått av ”politisk omognad”.
Mer medel till politiken
Under debatten i plenum antyddes att styrelsen mörkade i budget om med hur man avsåg stärka den politiska nivån. Detta ledde till att styrelseordförande Håkans Jonsson tog bladet ur munnen och redogjorde att man inom styrelsen diskuterat att stärka den politiska nivån i Sametinget genom att Olov J Sikku, Min Geaidnu, arvoderas med ett arvode motsvarande 70% av prisbasbelopp som vice ordförande. Kostnaderna för den folkvalda delen ökar därmed med ca 610 000 kr.
Transparens
Uppenbart är också att styrelsen inte är enig om förslaget om arvodering av vice ordförande. Samelandspartiet, Vuovdega och Guovssonásti har krävt förklaring och bärande motiv av Håkan Jonsson för arvoderingen av vice ordförande allra helst med tanke på att styrelsens arbetsbörda minskat efter det att de olika nämnderna inrättats som övertagit en en del av styrelsens tidigare uppdrag. Men det är kanske inte betungande styrelsearbete som ligger bakom arvoderingen av vice ordföranden? Kanske handlar det om andra politiska skäl att arvodera vice ordförande? Oavsett motivet bakom upplägget kan man förutsätta att den politiska ledningens kapacitet och effektivitet kommer att öka väsentligt – vilket framtiden får utvisa.