Publicerat 2013-12-06
Mannen bakom myten
Nelson Mandela blev med tiden den mest kända politiske fånge under 1990-talet. Hans 26 år i fängelset förändrade inte bara honom själv utan också Sydafrika. Han blev också motvilligt en av de väldigt få politiker som fick i det närmaste en idolstatus bland folk i allmänhet världen över.
Med anlednings av hans död och livsverk är hyllningskör bland världens politiker unison, samtidigt som väldigt få av dessa lever upp till de principer Nelson Mandela stod för, inte minst i hans hemland.
Från Gandi till Mandela
Den kamp för frihet och demokrati som Mandela kämpade för i Sydafrika har en lång historia. Afrikan National Congress (ANC) som Mandel verkade i stora delar sitt liv grundades 1912. I kampen för de svarta och färgades rättigheter i Sydafrika arbetade en viss Mahatma Gandi, en annan ikon jämförbar med Mandela fram 1914, då han flyttade till Indien. Han var en förgrundsfigur i Indiens självständighetssträvanden från Brittiska Imperiet. I likhet med Mandel satt Gandi fängslad ett flertal gånger både i Sydafrika och Indien. Gandhi mördades kort efter Indiens självständighet 1948 av en hinduiska fanatikern , som inte kunde acceptera hans försök till samförstånd med landets muslimska minoritet.
ANC och Mandelas kamp i Sydafrika har många kopplingar till samernas situation
De svarta och färgade befolkningen kamp för frihet och demokrati i Sydafrika har många med parareller med samernas kamp. Den koloniala politiken i Sydafrika och Sverige var i slutet på 1800-talet baserad på samma rasistisk ideologi. Den samiska folkrörelsen som uppstod i början av 1900-talet och ANC som bildades 1912 var samma andas barn, även om den svarta och färgande befolkningen var en majoritet och samerna en minoritet. Samernas liksom det svarta och färgades kamp för sina rättigheter motarbetades av den ”vita” statsmakten. Medan dörren för samerna öppnades med FN:s deklaration om det mänskliga rättigheter 1948 så stängdes dörren för det svarta och färgade när apartheidpolitiken infördes som ett statsskick i Sydafrika samma år.
Sharpvill massakern
Samma år som Sharpvill massakern äger rum 1960 där ett 70-tal demonstranter dödas och ett hundratal skadas replikerade den Sydafrikas ambassadör i FN Generalförsamling på den svenska regeringens kritik av apartheidpolitiken och massakern i Sharpvill. I repliken anklagas Sverige för att hyckla eftersom den svenska staten själv ”åtskilde” (apartheid/åtskillnad) samerna. Från samiska sida tog Samernas Riksförbund dåvarande ordförande professor Israel Ruong avstånd från den Sydafrikas kritik framförallt kopplat till våldet och apartheidpolitiken. Detta föranledde också de svenska statsrådet Ragnar Edelman att uttala ”Få saker visar en nations mognad som dess behandling av sina minoriteter”. Incidenten ledde nog till att den svenska självbilden fick en törn och relationerna till samerna fick ett uppvaknande eller tillnyktrande.
Urfolken i Afrika
Afrika våldsamma koloniala förflutna och våndorna under de-koloniseringen av Afrika efter andra världskriget satte urfolkens i en väldigt svår situation. När frågeställningar om urfolkens rättigheter tog upp i FN i slutet på 1970-talet fanns ett stort motstånd bland länderna i Afrika. I en FN.s konferens mot rasism och apartheid 1983 sattes detta på sin spets. I processen att framarbeta ett slutdokument från konferensen motsatte sig en del stater i Afrika avsnitt om urfolkens rättigheter. Urfolkens företrädare på konferensen , där i bland Samerådet som deltog på konferensen tog då kontakt med ANC och Oliver Tambo, Nelson Mandelas ställföreträdare under hans fängelsetid för konsultationer i saken. Det hela ledde till de Afrikanska staterna efter påtryckningar från ANC och Tambo accepterade texten om urfolkens rättigheter i slutdokumentet från konferensen. Till saken hör också att det finns betydande grupper av urfolk i Sydafrika.
FN:deklaration om urfolkens rättigheter
Under processen att arbeta fram FN:s deklaration om urfolken rättigheter kom Sydafrika att spela en nyckelroll under Mandelas ledarskap. Tveksamheten bland en del afrikanska stater var stor framförallt rörande passagen om urfolkens rätt till självbestämmande i deklarationen. Många stater tolkade detta också som en möjlighet ett rätt till lösrivelse från existerande stater. Tveksamheten bland de afrikanska staterna ledde till dels att processen att försenades, dels att en förklarande artikel infördes hur man i denna kontext skulle tolka rätten till självbestämmande. När väl FN Generalförsamling tog ställning till deklarationen fick den fullt stöd från det afrikanska staterna 2007. Sydafrika spelade en viktigt roll denna process.
Ansikte mot ansikte
Den ende samepolitikerna som möjligtvis har mött Nelson Mandela ansikte mot ansikte är nog Ole Henrik Magga. Mandel mottog som bekant Nobels fredpris 1993 i Oslo.