Publicerat 24 december 2013
Så här i slutet av år 2013 är det ofrånkomligt att reflektera och tänka tillbaka på vad som hänt under det gångna året 2013.
När jag tillträdde som partiordförande 2008 för Sámiid Riikkabellodat (SáR) blev jag intervjuad av media och fick då bl a frågan vad jag kommer att arbeta för som ordförande för SáR. Jag minns att jag svarade att jag ska fortsätta med det våra förra ordföranden under lång tid lagt grunden till när det gäller samepolitiska frågor. Men sedan lade jag till att jag ska arbeta för att vårt interna partiarbete ska utvecklas och att fler av partiets förtroendevalda ska vara aktiva i vårt gemensamma arbete för våra frågor. Idag kan jag med stolthet säga att Sámiid Riikkabellodat har många duktiga och aktiva förtroendevalda som arbetar för att vår politik ska förverkligas i Sametinget och i andra sammanhang.
Så därför gå min första tanke till alla förtroendevalda i partiets styrelse, invalda i Sametingets olika organ och alla förtroendevalda på våra vallistor till vilka jag riktar ett stort och ödmjukt tack för allt arbete ni lägger ner för att Sámiid Riikkabellodats politik ska förverkligas. Till våra väljare och sympatisörer riktar jag också ett särskilt tack för ert förtroende och stöd till oss.
Min andra tanke går till den ohämmade exploateringen av renbetesmarkerna inom Sápmi. Sveriges minerallag sedan 1992 är en av världens mest liberala när det gäller undersökning och bearbetning av fyndigheter på egen eller annans mark av vissa mineraliska ämnen för både nationella och utländska privata bolag. Inte nog med att minerallagen är den mest liberala i världen så är den svenska mineralavgiften endast två promille för gruvor, olja och gas. En mineralavgift på två promille täcker inte ens samhällets kostnader för infrastruktur, grundprospektering och externalisering efter utvinning. Noterbart är att minerallagen pekar ut två sakägare nämligen markägare och samebyarna som företrädare för renägare som berörs av markexploateringar. Både markägare och samebyar/renägare är mycket kritiska till den nuvarande minerallagen som negligerar sakägarnas rättigheter. Den framtida utvecklingen inom gruvindustrin förskräcker. Å r 2020 beräknas det finnas ca 30 metallgruvor i Sverige, jämfört med dagens 16 och år 2030 kan det finnas uppemot 50 gruvor i produktion i Sverige – de flesta inom renskötselområdet. Utöver gruvindustrin planerar vindkraftsindustrin, skogsindustrin m fl omfattande produktionsökningar inom renskötselområdet. Sammantaget kommer de extraktiva industrierna få mycket negativa effekter på rennäringen.
Sámiid Rikkabellodat kommer att arbeta för ett moratorium för ytterligare prospekteringar och öppnande av nya gruvor i Sápmi tills en lagstiftning är på plats som beaktar såväl samebyarnas som det samiska folkets erkända rättigheter till land och vatten i såväl grundlag som internationella konventioner.
Min tredje tanke går till Sametingets, Svenska samernas riksförbunds och Renägarförbundets arbete med att få tillstånd toleransnivåer för hur mycket förluster rennäringen ska tåla på grund av rovdjuren. Arbetet med att visa vad den explosionsartade förekomsten av rovdjur har haft för effekt på rennäringen har varit ett mödosamt arbete för alla inblandade. Den 11 december 2013 får anses vara historisk då riksdagen biföll propositionen ”En hållbar rovdjurspolitik”. Rennäringens förluster p g a rovdjur får enligt propositionen uppgå till 10% av nettorenhjorden samt ett förvaltningsverktyg införs som stärker samebyarnas inflytande och delaktighet i den framtida rovdjursförvaltningen.
För Sámiid Riikkabellodat är det glädjande att ett av våra prioriterade frågor inför valet 2009 nu förverkligats. Kanske rennäringen äntligen kan få arbetsro att utvecklas till den livsmedels-producerande och kulturbärande näring som rennäringen egentligen är inom Sápmi?
Min fjärde tanke går till Nelson Mandelas bortgång. Lars-Anders Baer har i sina kommentarer påmint oss om att vi samer och Sápmi är en del av utvecklingen i Sydafrika och den globala demokratirörelsen. Så här skriver Lars-Anders:
”ANC och Mandelas kamp i Sydafrika har många kopplingar till samernas situation. De svarta och färgade befolkningen kamp för frihet och demokrati i Sydafrika har många paralleller med samernas kamp. Den koloniala politiken i Sydafrika och i Sverige var i slutet på 1800-talet baserad på samma rasistiska ideologi. Den samiska folkrörelsen som uppstod i början av 1900-talet och ANC som bildades 1912 var samma andas barn, även om den svarta och färgande befolkningen var en majoritet och samerna en minoritet. Samernas liksom det svarta och färgades kamp för sina rättigheter motarbetades av den “vita” statsmakten. Medan dörren för samerna öppnades med FN:s deklaration om det mänskliga rättigheter 1948 så stängdes dörren för det svarta och färgade när apartheidpolitiken infördes som ett statsskick i Sydafrika samma år.
Samma år som Sharpvillmassakern ägde rum (1960) där ett 70-tal demonstranter dödas och ett hundratal skadas replikerade den Sydafrikas ambassadören i FN Generalförsamling på den svenska regeringens kritik av apartheidpolitiken och massakern i Sharpwill. I repliken anklagas Sverige för att hyckla eftersom den svenska staten själv “åtskilde” (apartheid/åtskillnad) samerna Detta föranledde det svenska statsrådet Ragnar Edelman att uttala ”Få saker visar en nations mognad som dess behandling av sina minoriteter”. Incidenten ledde nog till att den svenska självbilden fick en törn och relationerna till samerna fick ett uppvaknande eller tillnyktrande”.
Samiskt självbestämmande är min femte tanke inför 2014. Samiskt självbestämmande är ingen självklarhet utan det kräver oavbrutet och uthålligt politiskt arbete från hela det samiska samhället mot regeringarna inom Sápmi. Sametinget som folkvalt organ har ett särskilt ansvar för det arbetet men Sametinget kommer inte ensamt att klara av det arbetet. Det krävs att Sametinget samarbetar inte bara med de samiska organisationerna och föreningarna utan också med Sametingen i Norge, Finland och Ryssland, med andra urfolk runt om i världen och med FN och EU. Det är enbart genom samarbete mellan urfolken och med internationella organ som urfolkens självbestämmande kan förverkligas på nationell, regional och lokal nivå.
Slutligen går min sjätte tanke till Sametinget och dess framtid.
Under 2013 har det 7:e valet (omval 2001) inför den 6:e mandatperioden genomförts. Från Sámiid Riikkabellodats sida kan vi notera ett antal trender. Men först av allt kan jag konstatera att SáRs väljarkår är förhållandevis stabil eftersom vårt väljarstöd är i stort det samma 2013 som inför valet 2009. Sámiid Riikkabellodat är därför det näststörsta partiet i Sametinget i dag. Detta väljarstöd förpliktar.
Idag är det inget parti som har egen majoritet i tinget. Detta tvingar invalda partier att samarbete öppet eller i det fördolda med ett eller flera partier beroende på syftet med samarbetet. Sedan Sametingets bildandes 1993 har Samiid Riikkabellodat varit konsekvent och tydlig när det gäller vilka andra partier vi vill samverka med. Vi har tydligt markerat att vi inte vill samarbeta med partiet Jakt- och fiskesamerna av rent ideologiska skäl vilket många kritiserat oss för. Vårt löfte till våra väljare är viktigare än ett ”enat” Sameting under ledning av partiet Jakt- och fiskesamerna. Sámiid Riikkabellodat har därför under denna mandatperiod valt att samarbete med Vuovdega/Skogssamerna och Guovssonásti eftersom vi har kunnat enas om inriktningen på ett antal viktiga samepolitiska frågor. Jag kan konstatera att vårt samarbete hittills gett trygghet i vårt gemensamma agerande i Sametinget.
Jag noterar också att det finns ett samarbete mellan partierna Jakt- och fiskesamerna, Albmut och Samerna och mellan Landspartiet svenska samer och Min Geiadnu. Ett särskilt samarbete finns dessutom mellan Landspartiet svenska samer och Jakt- och fiskesamerna. Samarbetet mellan dessa fem partier verkar bygga på att de olika partierna tillförsäkrar varandra politiska maktpositioner i Sametinget.
Den politiska majoriteten i Sametinget har förordat att alla val ska genomföras utifrån det proportionella valsättet för att tillförsäkra ökad öppenhet, dialog och delaktighet i tinget. Styrelsens ordförande har dessutom uttalat att han nu har för avsikt att ena Sametinget. Jag kan konstatera att det som sker öppet utåt skiljer sig mot vad som sker inåt och slutet. Ett exempel på detta är exkluderingen av den politiska oppositionen från dialogen med företrädare för regeringen om framtida samepolitik.
Avslutningsvis är min förhoppning att 2014 blir det år då Sametinget kommer att arbeta för att stärka det samiska samhället genom bl a öka det samiska självbestämmandet, stärka den samiska rätten till land och vatten, att stärka samiska språket som vardags- och förvaltningsspråk, stärka och skydda rennäringen, stärka och utveckla andra samiska näringar, stärka och utveckla den samiska kulturen, att synliggöra och stärka traditionell samisk kunskap, att stärka samarbetet mellan Sametingen i Norge, Finland, Sverige och Ryssland. Och att Sverige tillsammans med Sametinget och samiska riksorganisationer tar initiativ till en parlamentarisk utredning om en värdig samepolitik inför 2020.
Sávan buohkaide Ráfáláš juovllaid / Med tillönskan om God Jul till alla
Ingrid Inga
Partiordförande
Reflektioner, kommentarer tas emot på ingrid.inga@sametinget.se