Överraskande Nej till en ratificering av ILO-konventionen 169
Svenska Kyrkan beslutade under onsdagen den 21 november 2014 att inte ställa sig bakom en svensk ratificering av ILO 169. Efter en votering i kyrkomötet stod det klart att nejsidan vunnit med klar majoritet. Omröstning var föranledd av en motion socialdemokraten Johan Åkesson. I motionen föreslog Åkesson att Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att uppvakta regering och riksdag till stöd för en ratificering av FN-stadgan om urfolkens rättigheter.
Kyrkolivsutskottet som betett ärendet föreslog att motionen skulle avslås. Utskottet motiverade sitt avslag med en svensk anslutning till ILO-konvention nr 169 är en komplicerad fråga och hänvisar till att pågår förhandlingar mellan regering och sameting och att frågan om rätten till mark på sikt ska lösas.Utskottet ser dock hoppfullt på samernas möjlighet att bevara och utveckla sin identitet, sina språk och traditioner. Med anledning av de insatser kyrkostyrelsen genomfört och planerar fortsättningsvis gör utskottet bedömningen att det redan pågår ett arbete i den riktning motionären önskar. I utskotten reserverade två miljöpartiser mot beslutet.
Kyrkan sviker tidigare löften
Den tidigare ärkebiskop Anders Wejryd hade uttalat sitt tydliga stöd för urfolksrättigheter under ett seminarium om nordisk samekonvention i konstitutionsutskottet 2011. Han har också i en debattartikel i Dagens Nyheter uppmanat beslutsfattare att ta större ansvar för urfolksrättigheter. Den 14 juni 2012 beslutade kyrkostyrelsen om insatser för att främja och utveckla Svenska kyrkans flerspråkiga arbete. Inom ramen för denna prioritering ska en åtgärdsplan utarbetas som vidareutvecklar Svenska kyrkans förhållningssätt i förhållande till språkliga minoriteter, urfolk och personer med funktionsnedsättningar, i enlighet med Sveriges folkrättsliga åtaganden på området
Stöd i norr
Hans Stiglund, biskop i Luleå stift som i en intervju med Sameradion innan omröstningen uttalade också tydligt för en ratificering av ILO konventionen 169. Han menade också att man har bromsat in i de här frågorna alldeles för länge och därmed lämnat människor i sticket. Samer som är renskötare behöver veta vad som gäller, och också andra behöver ha klarhet i frågorna kring mark och vatten, säger Hans Stiglund till Sameradion.
Lagt kort ligger
Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169 har tidigare behandlats av Svenska kyrkan. I samband med remiss behandlingen av ILO-utredningen, SOU 1999:25 anslöt sig kyrkan i sitt yttrande till regeringens förslag att inte ratificera ILO-konventionen, nr 169, eftersom frågeställningarna kring äganderätten till markerna oklara.
Mammon regerar
Svenska kyrkan som också tillhör av de största markägarna i Sverige har två ansikten. I egenskap av markägare har kyrkan ställt sig avvisande till samiska rättigheter, bl.a har man vägrat att FSC-certifiera sina skogar som stadgar att man skall ta hänsyn till utfolksrättigheter. Kyrkan har genom sina egendomsnämnder som förvaltar kyrkans skogar valt att certifiera sina skogar i ett annat certificeringsystem kallat PFC, som inte föreskriver något hänsynstagande till bl.a. samiska rättigheter. Egendomsnämndera domineras av borgerliga politiker, främst då Centerpartister som mest ifrågasätter samiska rättigheter. Situationen är nu att i det kyrkliga rummet styr “Gud” medan i den värdsliga rummet i Kyrkan i bl.a. egendomsnämndera regerar “mammon”. I en konflikt mellan de kyrkliga och värdsliga rummet har än så länge har “mammon” dragit det längsta strået.
En kyrka utan moralisk kompass
Kyrkomötet beslut att inte ställa sig bakom en svensk ratificering av ILO-konventionen 169 tolkas nog av många att kyrkan talar hycklande med två tungor. Kyrkans ansatser till att sätta igång en försoningsprocess mellan kyrkan och samerna kommer nog att försvåras betydligt, när man agerar så dubbeltydigt. Jämfört med sina medkyrkor i Finland och Norge står Svenska kyrkan man med mössan i hand i förhållande till staten. Trots att den Svenska kyrkan skilt sig från den svenska staten – lyder och talar man som sin tidigare husbonde och huvudman, den svenska staten.