Ett ny-fascistiskt parti?
Sedan den svenske statsministern Stefan Löven kallat Sverige Demokraterna för ett ny-fascistiskt parti har pågått en livligt diskussion om vad ny-fascism är och huruvida man kan definiera Sverige Demokraterna som ett nyfascistiskt parti. Generellt kan man notera att de svensk partierna på högerkanten ifrågasätter Löven definition, nedan partier och debattörer på vänsterkanten stöder Lövens utsaga. Forskningssamhället är inte till stor hjälp eftersom man lika oeniga som det politiska etablissemanget.
Den stora förvirringen
Efter DN intervju med Björn Söder har hans språkbruk skapat förvirring och fått politiska kommentator och andra analytiker att slå kullerbyttor. Helt plötsligt har man blivit tvungna fundera över begreppet som svenskhet och att ta ställning till om personer tillhöriga den ”samiska nationen” är svenskar eller inte. En av det mer klarsynta kommentatorerna är Kjell Magnusson,docent i sociologi vid Uppsala Universitet
Kjell Magnusson menar att Björn Söder som Sverigedemokrat är nationalist borde inte vara någon nyhet. Av partiets grundläggande dokument framgår att SD influerats av de tyska filosofer som var den moderna nationalismens föregångare och Söder nämner i intervjun mycket riktigt Johann Gottfried Herder (1744-1803). För Herder var språklig och kulturell mångfald något positivt. Idéerna var en reaktion mot den franska imperialismens kulturella dominans och politiska förtryck. De spreds snabbt i Östeuropa och på Balkan och ledde till nya skriftspråk, kulturell renässans och politiska frihetsrörelser.
Sett från ett större Europeiskt perspektiv är Söders språkbruk inte alls förvånande menar Magnusson.
”Kan man vara jude och svensk?”
De ovan nämnda inlägget finns att läsa på Svenska Dagbladets Brännpunkt, söndagen den 21 december 2014. Kjell Magnuson avslutning av inlägget är tänkvärd och värd att citerar i sin helhet;
”Om Söder säger att minoriteter i Sverige inte är svenskar i samma mening som majoriteten har han egentligen inte sagt mer än att de i kulturellt hänseende skiljer sig från övriga svenska medborgare och att deras kulturer bör bevaras. Det hade varit anmärkningsvärt om han hävdat att de vore mindre värda eller inte hade samma rättigheter. Den märkliga situationen har nu uppstått att Söders kritiker i sak anklagar honom för att påstå att de nationella minoriteterna skulle ha en annan kultur än andra svenskar, samt att detta är ett uttryck för missaktning. En tolkning är att man i debatten intuitivt uppfattar svenskheten som ett eftersträvansvärt ideal. Genom att problematisera någons svenskhet har man också nedvärderat personen i fråga, eftersom det svenska är måttstocken. Denna typ av paternalism och självgodhet har många invandrare stött på och attityden är framträdande även i svensk utrikespolitik. Vi är trots allt en ”humanitär stormakt”.
I Sverige talas om faran av uppdelning av människor i vi och dem. All identitet bygger emellertid på skillnader. Utan du inget jag; utan de inget vi. Utmaningen är att acceptera olikheterna. Hävdar man att kulturella skillnader är av ondo är man också emot minoritetsrättigheter och många i dagens Sverige torde liksom Sverigedemokraterna eftersträva assimilation. Här skulle man gärna vilja veta på vilket sätt de partier som betonar integration egentligen skiljer sig från SD. I vilken utsträckning är de beredda att acceptera livsstilar och attityder som avviker från en påstådd svensk norm? Räcker det med att man lär sig svenska eller måste man acceptera ”svenska värderingar”?
Kan man vara jude och svensk? Det beror på hur och av vem begreppen judiskt och svenskt definieras, på formella rättigheter, samhällsklimat och individers subjektiva val.”
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/absurd-forvirring-kring-sds-ideologi_4206167.svd