Den nya ärkebiskopen ifrågasätter svensk samepolitik

Publicerad 2015-01-26

 

Ärkebiskopens  fem  teser

Den nye ärkebiskopen i Svenska kyrkan Antje Jackelén talar klarspråk i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN) den 25 januari 2014, med anledningen av FN:s granskning av bl.a. svensk samepolitik denna vecka.  Hon följer den förre ärkebiskopens linje, men hennes tonläge är  skarpare och i sakfrågorna är hon mycket tydligare. Det är bara frågan  om en svensk ratificeringar ILO:s konvention 169 hon undviker att beröra.   Skälet till detta är att Kyrkomötet, hösten 2014, motsatte sig att kyrkan skulle aktualisera frågan om en svensk ratifikation av ILO:s konvention 169 i sin dialog med regeringen och riksdagen. Det finns en tydlig spricka mellan så att säga ”prästerskapet” mer positiva inställning till en försoningsprocess visavi samerna än  hos det folkvalda politikerna i Kyrkomötet och de  kyrkliga organen  som förvaltar kyrkans egendom, framförallt då kyrkas omfattande skogsegendomar i renskötselområdet.

————————-

Läs vidare   ärkebiskopen  Antje Jackelén  debattartikeln i DN, publicerad 2015-01-25 

”Samernas urfolksrättigheter måste tas på större allvar

FN-utfrågning i morgon, måndag. Sverige brister i sin behandling av samerna. Trots upprepad kritik präglas urfolkspolitiken fortfarande av passivitet och brist på ansvarstagande. Öka samernas självbestämmande, stärk rätten till marken och ta ansvar för Sveriges ­koloniala förflutna, skriver ärkebiskopen Antje Jackelén.

Förverkligandet av mänskliga rättig­heter i Sverige är åter föremål för FN-granskning. I morgon den 26 januari förhörs regeringskansliet i Genève inom ramen för Universal Periodic Review-processen. Förhöret rör Sveriges efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Svenska kyrkan är en av flera organisationer som i sin rapport till FN valt att lyfta frågan om bristande ansvarstagande för urfolksrättigheter. Sveriges regering måste nu ta flera kliv framåt.

I vår tid tycks allt fler vilja berätta om det en gång homogena landet Sverige. Ända fram till den första vågen av arbetskraftsinvandring på 1950-talet var vi ett och samma folk, lyder berättelsen. Det är fel och varje gång det upprepas osynliggörs också urfolket samerna, som funnits här långt innan Sverige blev Sverige. Internationella granskningsorgan har vid flera tillfällen uppmanat den svenska regeringen att ta större ansvar för att säkerställa samers mänskliga rättigheter. Till detta hör självbestämmande, rätten till mark och vatten, hälsa, kultur och språk. På måndag granskas Sverige återigen av FN. Svenska kyrkan konstaterar i sin rapport till FN att regeringens urfolksarbete de senaste åren dessvärre präglats av bristande ansvarstagande och passivitet trots att man ställt sig bakom principerna i FN:s urfolksdeklaration.

Den nya regeringen behöver därför säkerställa respekten för samernas mänskliga rättigheter på en rad områden:

1. Öka samernas rätt till självbestämmande. Enligt urfolksrätten har samerna rätt att själva bestämma om sin framtid och sin utveckling. Erfarenheterna visar att Sametingets tudelade roll som folkvalt organ och statlig myndighet är problematisk. Samernas reella inflytande är fortfarande begränsat och rätten till självbestämmande går inte att förverkliga. Grundlagsändringen som genomfördes 2009 har inte förändrat situationen.

2. Förbättra samernas rättsliga ställning i Sverige. Precis som för andra urfolk är relationen till mark och vatten grundläggande för den samiska existensen och identiteten. Urfolks­deklarationens princip om informerat samtycke innan exploatering av mark och vatten respekteras dock inte i Sverige. Politiker hänvisar ofta till att Sverige har bland de hårdaste miljökraven i världen för exempelvis gruvetableringar och att samebyar ska höras innan exploatering. Problemet är att samernas rättsliga ställning är för svag i befintlig lagstiftning. Samerna kan inte värna sina traditionella marker och de kan inte stoppa en exploatering. Värnandet av markerna är en rättighet – inte ett särintresse –som måste garanteras.

3. Säkerställ ett nationellt ansvarstagande. I åratal har Sverige hänvisat till utredningar och pågående förhandlingar om en nordisk samekonvention. Så även denna gång i sin rapport till FN, men det räcker inte. Inom vilket annat rättighetsområde väljer Sverige att hänvisa till pågående förhandlingar med grannländerna som ursäkt för att dröja med förverkligandet av mänskliga rättigheter i det egna landet? Både Norge och Finland har dessutom kommit betydligt längre i sitt arbete att skydda samernas rättigheter. Sverige skulle alltså kunna lära av dem.

4. Använd ett tydligt barnperspektiv. Att inte kunna garantera samiska barns rätt till språket strider mot FN:s barnkonvention och Europarådets minoritetskonventioner. Media rapporterar att intoleransen och näthatet mot samer ökar. Enligt samiska ungdomsförbundet är en av de största utmaningarna för samiska barn och unga att de upplever sig ifrågasatta av majoritetssamhället och att de behöver försvara sig i olika sammanhang. Bristen på rättigheter och den press som många samiska familjer upplever drabbar barn och unga.

5. Ta ansvar för Sveriges koloniala förflutna och dess konsekvenser. Många frågor som påverkar samerna i dag har sin grund i majoritetssamhällets historiska behandling och syn på samerna. Än i dag lever samer med minnen av att ha blivit skallmätta som barn, och de rasbiologiska fotografierna av deras släktingar finns alltjämt att beskåda i arkiv i Uppsala. Att göra upp med Sveriges koloniala förflutna förutsätter att den som har makten rannsakar sitt agerande och benämner kränkningarna vid namn. På senare år har statsmakten tagit steg i den riktningen bland annat genom arbetet med en vitbok om romer och resande och behandlingen av barn som omhändertagits. Men den ursäkt till samerna som dåvarande sameministern uttalade 1998 har aldrig givits något innehåll, trots löften om motsatsen. Så sent som våren 2014 avfärdade regeringen samiska krav på en vitbok. Sametinget har nu lyft frågan om en sanningskommission i sin skrivelse till FN. Viktiga lärdomar om sannings- och försoningskommissioner i urfolksfrågor finns att hämta i andra länder, såsom Kanada.

Svenska kyrkan har del i det koloniala arvet. Frågan om ansvarstagande för historien och respekten för samernas mänskliga rättigheter i dag hänger ihop. Därför arbetar vi i Svenska kyrkan för närvarande med att rannsaka vårt agerande gentemot samerna. Under århundraden var kyrkan en del av kolonisationen av Sápmi och bidrog aktivt till att utöva makt och kontroll över samerna. Kyrkans företrädare hade också en pådrivande roll i skapandet av nomadskolorna i början av 1900-talet. Under 2015 kommer en vitbok om kyrkans behandling av urfolket att publiceras. Ett arbete pågår också för att samla in samiska erfarenheter från nomadskolan: hur påverkades barnen och vad har den betytt för enskilda? Syftet med arbetet är att läka relationer, ge människor upprättelse och öka förståelsen för samiska erfarenheter.

Lackmustestet för ett demokratiskt samhälle är hur det handskas med sina minoriteter. Utmaningen är ett bygga ett ”vi” utan att skapa en massa ”dem”. Under mina år i USA slogs jag av amerikaners ibland så självklara sätt att tala om överlappande nationella identiteter. Man kan vara Swedish American eller Native American utan att få frågan om sin egentliga hemvist. I Sverige fungerar det inte så och det ligger därför närmare till hands att identiteter ställs mot varandra. Det är oroväckande och oacceptabelt med uttalanden som ifrågasätter samers hemortsrätt i Sverige genom att till exempel hävda att samisk och svensk identitet inte går att kombinera.

Sverige behöver rannsaka sitt agerande gentemot samerna, både historiskt och i nutid. Förhoppningsvis ser den svenska regeringen det förestående förhöret som ett första steg mot att ta urfolksrättigheter på större allvar. För samernas och för hela samhällets skull. De samhällen som lyckas ta tillvara sin mångfald är mer kreativa och jämlika än de som inte gör det.

Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan”