Publicerad 2015-1130
”Sverige – den första fossilfria välfärdsstat”
I dag samlades höga politiker, tjänstemän, journalister, NGO företrädare och aktivister i Paris till COP 21 med en ambition att komma överens om bindande överenskommelse och en strategi för att kunna hantera och att förhoppningsvis bromsa upp de globala. klimatförändringarna. Vid öppnanden av konferensen var den parad av högtidliga tal av statsledare. Det mest uppmärksammade talet hölls som vanligt av USA:s president Obama, med en uppmaning till världens statsledare att både ta klimatförändringarna på allvar och framförallt göra allt för att minska utsläppen och stoppa klimatförändringar. Sveriges statsminister å sin sida uttalade i sitt anförande att Sverige har ambition att bli den första fossilfria välfärdssamhälle.
Conferens of the Parties(COP) och COP 21 k konferensen i Paris har sin början i den s.k. Bruntandskommissionens rapport i slutet på 1980-talet och RIO-konferensen 1992 där bl.a. ram konventionen om klimatförändringar (UNFCCC) antogs.
Bruntland kommissionen
Till skillnad från fred, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter har natur och miljö bara stått på FN:s agenda sedan 1972. Världssamfundets oro för nedsmutsningen av luft, jord och vatten, och för skogsskövlingar och andra miljöskador, blev alltmer uttalad under 1960-talet. Detta ledde till att Sverige tog initiativ till den första internationella miljökonferensen någonsin i FN:s regi.
Konferensen ägde rum den 5 till 16 juni och samlade representanter för 113 länder. I den kanadensiska delegationen ingick som tidigare framgått chief George Manuel och i den norska delegationen Aslak Nils Sara. Vid Stockholmskonferensen behandlades för första gången miljöfrågor på ett samlat sätt i FN. Konferensen fick stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av FN:s arbete på området och för den globala miljöpolitiken och även urfolken situation kom att uppmärksammas i detta sammanhang.
Hållbar utveckling
Begreppet hållbar utveckling (på engelska sustainable development) introducerades 1981 av den amerikanske miljövetaren och författaren Lester Brown. Det fick sin internationella spridning 1987 då det lanserades av världskommissionen för miljö och utveckling (World Commission on Environment and Development; även kallad Brundtland kommissionen) i dess rapport ”Vår gemensamma framtid”. Kommissionen leddes av Norges dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland.
Brundtland kommissionen inledde en nära dialog med urfolkens representanter och kom att spela en stor roll i förändringen av omvärldens syn på urfolkens situation och rättigheter under slutet på 1980-talet. Samtidigt pågick processen i ILO revidera urfolkskonventionen och i FN:s arbetsgrupp för urfolk (WGIP) hade arbetet med att utarbeta en urfolksdeklaration påbörjats. Den kritiska massan i processen att förändra synen och politiken i förhållande till urfolkens situation och rättigheter var nu så stor att den börjande få ett genomslag i FN, regional och nationellt.
Det störta genomslaget initialt får dock denna process i Gro Harlem Brundtlands eget hemland Norge. Under hennes tid som statsminister etableras Sametinget kopplat till ett tillägg i grundlagen och genom en lagändring sätter hon stopp för processerna mellan norska markägare och reinbetesdistrikt, där renbetesrätten på privat mak ifrågasatts.
Rio konferensen 1992
Vid Earth Summit 1992 i Rio sjösattes Brundtland kommissionens visioner i praktisk handling. FN-konferensen om miljö och utveckling (The United Nations Conference on Environment and Development; UNCED) i Rio de Janeiro, Brasilien. Rio-konferensen, även kallad Earth Summit, var den största internationella konferensen någonsin. Såväl regeringsföreträdare, NGO och urfolk deltog. I den norska och finska delegationen ingick ledamöter från Samtinget. Nordiska Samerådet deltog med en stor delegation, i vilken ingick RAIPON första ordförande Vladimir Sangin. I anslutning till konferensen arrangerade urfolken sido-konferens där den s.k. Kari-Oca deklarationen antogs.
Inför Rio
Inför konferensen i Rio hölls en antal förberedande möten är Sametinget på norsk sida deltog. I samband med det sista förberedande mötet i New York 1992 där man förhandlade om innehållet dokumenten som skulle presenteras på Riokonferensen uppstod situation där den norska delegationen ställde sig reserverad till en skrivning som man från urfolken menade var av yttersta vikt. Denna konflikt löstes dock genom att Sametinget tog upp denna fråga i all hast med den norska regeringen som löste det hela genom att man köpte urfolkens och Sametinget upplägg. I denna process var bl.a. Ragnhild Nysta, då ledamot i Sametinget och Steinar Pedersen, då statssekreterare i den norska regeringen en av de centrala aktörerna.
Ett av de viktigaste resultaten var att man antog ett handlingsprogram för det tjugoförsta århundradet, Agenda 21, anger långsiktiga mål och riktlinjer för att skapa en hållbar utveckling samtidigt som fattigdomen utrotas och hoten mot miljön undanröjs.
FN ramkonvention om klimatförändring (UNFCC)
Vidare antogs Rio deklarationen. Den innehåller 27 grundläggande principer för miljö- och utvecklingsarbete. I princip nr 22 uttalas att urbefolkningar och deras samhällen, liksom andra lokalsamhällen, har en viktig roll i miljövård och utveckling på grund av deras kunskaper och traditionella sedvanor. Vidare framhålls att stater bör erkänna och vederbörligen stödja deras identitet, kultur och intressen och göra det möjligt for dem att delta effektivt i arbetet med att uppnå̊ en hållbar utveckling.
Två viktiga FN-konventioner (de s.k. Riokonventionerna) antogs också vid konferensen. Det var dels ram konventionen om klimatförändringar (UNFCCC), dels konventionen om biologisk mångfald (CBD). I samiska sammanhang har CDB och artikeln 8J om traditionell kunskap hamnar i focus. I denna process är Sametinget finsk, norsk och svensk sida involverad. I klimatfrågorna har Samerådet och Sameting på norsk sida dragit det tunga lasset, medan Sametinget på svensk och finsk sida inte prioriterat detta arbete, utan brukar vakna till när det nalkas konferens.