2015 – Ett år som varit, del 1.

Publicerat den 7 januari 2016

2015 – Europa öppnar sitt mörka hjärta

Den förre svenske statsministern Fredrik Reinfeldt uttalade om att ”öppna våra hjärtan” i samband med ett tal om invandringen i valkampanjens slutspurt inför riksdagsvalet i september 2014 har redan blivit legendariskt mot bakgrund av vad som hänt i både svensk inrikespolitik och i ett europeiskt sammanhang.

Nu i efterhand måste man konstatera det han kanske menade, eller i vart fall hur det offentliga politiska samtalet i Sverige tolkade uttalandet, var en uppmaning att “öppna våra mörka hjärtan”. Huruvida det är en rättvis tolkning av uttalandet är en sak, men konsekvensen av flykting tragedin i både i ett svensk inrikespolitiskt sammanhang och i ett EU perspektiv blottade på ett övertydligt sätt Sveriges och Europas ”mörka hjärta”. Ekona från 1930-talets oro i Europa och den koloniala eran artikulerades allt tydligare.

Kriget i Syrien eskalerar

Året 2015 var ett märkligt år, framför allt i då Europa som givetvis är sammanlänkat med vad som sker både regional och globalt En bidragande orsak till turbulensen i Europa var det fortsatta kriget i Syrien som nu är inne på sitt femte år. Konflikten har nu också eskalerat betänkligt när Ryssland också intervenerat militärt. Samma Ryssland som annekterat Krim och understödjer separatisterna i Ukraina. Den militära konflikten i Irak och Afghanistan pågår som tidigare. Islamiska Statens (IS) uppdykande och dess framgångar i Syrien har också förändrat spelplan. Dessutom har den turkiska regeringen ensidigt avslutat vapenvilan med den kurdiska gerillan.

Konflikten i mellanöstern

Konflikthärdarna i Mellanöstern har till stor del sin grund i hur européerna och senare stormakterna agerat. Invasionen av Irak efter händelserna i New York den 11 september 2001, där stormakterna med USA och England i spetsen ”lurade” världssamfundet och FN att Irak hade tillgång till ”massförstörelsevapen” och därmed legitimerade invasionen och störtande av regimen Saddam Hussain är ett bra exempel stormakternas spel. Destabiliseringen av mellanöstern och de medföljande väpnade konflikter har nu genom de omfattande flyktingströmmarna också nått Europa.

Ett villrådigt Europa

När flyktingströmmarna började röra sig igenom Europa agerade varje land för sig, samtidigt som EU tafatt stod och såg på och konstaterade att människor drunknade i Medelhavet. Länder som Ungern byggde stängsel för att utestänga flyktingarna. Tyskland med rikskanslern Angela Merkel tog däremot ledningen och försökte på ett konstruktivt sätt hantera flyktingfrågan genom att bereda plats för flyktingarna, trots både kritik internt och från vissa grannländer. I Sverige agerande den svenska regeringen villrådigt, medan den politiska oppositionen försökte vinna politiskt poänger genom att nästa tävla om hur kan skall begränsa flyktingarnas möjlighet att nå svensk territorium. Ironiskt nog återanvändes många av Sverige Demokraterna(SD) förslag av det etablerade politiska partierna och retoriken var förvillande lik, samtidigt ökande SD stöd i väljarkåren om man nu skall tro opinionsinstituten.

“Gullstol”

När väl regeringen Löven satte ned foten och beslutade att princip stänga gränsen mot Danmark vid nyåret 2016 för flyktingar ställdes allt på sin spets. Regeringen Löven ursäktade sig genom att säga att man varit lite ”naiv” och befarade systemkollaps om inget drastiskt gjordes. Danskarna med sin togs på sängen och fick ett problem med att Sverige nu var värst i Norden, men kontrade sedan med kräva legitimation och giltiga handlingar i gränspassagen mellan Danmark och Tyskland. Den norska borgerliga regeringen kunde inte vara sämre och statsminister Erna Solberg gjorde en nyligen en regeringsombildning och tillsatte nu den tidigare lantbruksministern Sylvi Listhaug, Fremskrittspartiet, som invandringsminister. När den nya ministern efter ett tag lanserade Norges nya invandrings och flyktingpolitik uttalade hon att invandrare och flyktingar inte ska förvänta sig en ”guldstol” i Norge och tillade med viss stolthet att Norge nu har den strängaste invandrings- och flyktingpolitiken.

Ett Europa under press

Det senaste åren har konservativa och främlingsfientliga grupper och partier vuxit sig starka i många länder i Europa och fått ett allt större inflytande. Det senast exemplet är Polen där den nya konservativa regeringen avser att begränsa pressfriheten och att politisera både förvaltning och domstolar. Många av dessa grupperingar har rötter rasistiska, nazistiska och allmänt främlingsfientliga nationalistiska miljöer. Många regeringar i Europa har i flyktingströmmarnas spår varit följsamma i förhållande till dessa miljöer. Vi kan också se sådana tendenser i det offentliga samtalet i Sverige. Den ende politikern av rang i Europa som stått något så när rakryggad är den tyske rikskanslerna Angela Merkel, även om det svajat i hemma opinionen.

Sverige bara tillhör dem

I sitt nyårstal betonade Angela Merkel att Flyktinginvandringen är en stor möjlighet för Tyskland, men det krävs tålamod och ett så starkt land som Tyskland klarar detta. Hon pekade Tyskland klarat stora utmaningar tidigare, och påminde om det gångna årets firande av den tyska återföreningen för 25 år sedan. Hon underströk vikten att inte passivt följa de som med kyla och hat i hjärtat hävdar att Tyskland bara tillhör dem. Fredriks Reinfeldts uppmaning om att “öppna våra hjärten” och den sittande svenska regerings invandrings- och flyktingpolitik ter i detta sammanhang mer allt som läpparnas bekännelse och en kapitulation inför de som med kyla och hat hävdar att Sverige bara tillhör dem.