Ripjakten – är det inte dags att Svenska Jägarförbudet gör upp med sitt solkiga förflutna

Publicerad 2016-09-29/Sommaren är över – del 2


Svenska jägarförbundet – Svenska statens skjutglada förlängda arm

Svenska Jägarförbundet är som organisation en förlängd arm av den svenska staten och är en märklig hybrid. I dessa ripjakts tider är det kanske nödvändigt att påminna oss om både Svenska Jägarförbundets historia och deras sätt att underminera och ifrågasätta samernas civilrättsligt grundade jakträttigheter. Svenska Jägarförbundet har dock under den nuvarande ordförande Björn Sprängare tonat organisationens konfrontatoriska retorik visavi samerna i allmänhet och samernas rätt till jakt vilket är värt att notera. Det har sannolikt att göra med att Björn Sprängare har kunskaper om svensk samepolitik, samer i allmänhet och om samernas jakträttigheter, vilket den tidigare ordförande Owe Wiktorin helt verkade sakna. En bidragande orsak till att Girjasmålet igångsattes där Girjas sameby stämde den svenska staten om bättre rätt till jakt och fiske är Svenska Jägarförbundet agerande tillsammans med företrädare för länsstyrelserna i norr och regeringskansliet under 1990-talet som resulterade i småviltsjaktens ”reformen” som Sveriges riksdag klubbade 1992. Märk väl att den i god Svensk reformistisk anda kallades för en ”reform” med syfte att göra jakten tillgänglig för alla. Från samisk sida kallades den ”fria småviltsjakten”.

”Det allmänna uppdraget”

Svenska Jägarförbundet har ett allmänt uppdrag från regeringen som har sitt ursprung i ett beslut taget av riksdags år 1938. Sedan dess har Jägarförbundet fått ett statsbidrag för att tillhandahålla objektiv information om jakt och jaktrelaterade frågor. Sedan dess har Jägarförbundet, regeringskansliet och intressen i Sveriges riksdag smält samman till inflytelserik informell maktfaktor i svensk politik. Riksdagen beslut rörande den fria småviltsjakten 1992 och som trädde i kraft 1993 är paradexemplet på hur denna oheliga allians drev igenom en dels en rättsligt mycket tvivelaktig reform, dels att man gick bakom samerna rygg och där tjänstemän på länsstyrelsen, regerings kansliet och Jägarförbundet i slutna rum beredde lagförslaget med välsignelse från landets politiska ledning och i riksdagen. Samtidigt bedrev Jägarförbundet en kampanj med rasistiska förtecken inom ramen för det ”allmänna uppdraget”, framförallt i tidningen Svensk Jakt. Tack vara att journalisten och författaren Jan Guillou uppmärksammade detta i tidningen Aftonbladet blev Jägarförbundet genom sin dåvarande ordförande tvungna att be om ursäkt för skriverierna och karikatyrerna i deras tidning Svensk Jakt.

Inspirationen

Det är kanske dags att Svenska Jägarförbundet börjar göra upp med sitt solkiga förflutna på samma sätt som svenska Kyrkan gjort med sitt förflutna visavi samerna. Det är också dags för Jägarförbundet att följa kyrkans exempel på att skilja sig från staten. Jägarförbundets allmänna uppdraget från Sveriges riksdag härrör från 1938. Förebilden var den tyska jaktlag där man kopplade en enskild organisation – Tyska Jägareförbundet – till statsförvaltningen och gav organisationen ett allmänt uppdrag. Värt att noterna i detta sammanhang är att Svenska Jägareförbundet såg nazisten Herman Göring som inspiratör och utnämnde honom till hedersmedlem 1938. Göring kom att vistas en hel del i Sverige och var gift med en svensk medborgare. Under efterkrigstiden mörklades detta och först på senare tid detta mörka förflutna uppmärksammats.

Rekylen kan bli hård

Rekylen från konsekvenserna av riksdagens beslut 1992 kan bli ödestigna både för samerna och framförallt den svenska staten. I Girjasmålet fick vi uppleva hur den svenska staten, företrätt av Justitie Kanslern(JK) använde sig av ett klassiskt kolonialt språkbruk där samerna ställning för urfolk ifrågasattes och där den samtida forskningen i Svenska Universitet och lärosäten betecknades som pro-samisk. Dessutom uttalade JK att den samiska partens processföring inte var juridisk utan var ”politisk”. Domen i Girjasmålet som kom i hösten 2015 biföll i stort den talan som Girjas sameby anfört, dvs. att man staten inte ”ägde” någon egen jakträtt i det aktuella området. Dom är överklagad av JK och tvisten kommer nog upp i Hovrätten under 2017.

Tåssåsen modellen

I samband med att småviltsjakts ”reformen” bereddes lanserade samebyarna och Svenska Samernas Riksförbund något som kallades ”det samiska alternativet”, vilket var det sätt man från samisk sida vill förvalta jakten. Nu när 23 år har gått sedan den ”fria småviltsjakten” infördes har länsstyrelsen på olika sätt börjat tillämpa det som föreslogs i de ”samiska alternativet”. Tåssåsens sameby som lanserade ”Tåssåsenmodellen”, där samebyn förvaltar ripjakten är både det äldsta och bästa exemplet så långt. När länsstyrelsen beslutade att säga OK till Tåssåsen modellen var intressant nog Jägarförbundet centralt positiva, medan Jägarförbundet regionalt motsatta sig detta. I norra Västerbotten finns också en alternativ förvaltningsmodell som samebyarna är nöjd med.

Utländska jägare

Sedan den fria småviltsjakten genomfördes har frågan om utländsk jägarnas rätt att jag ripa varit en het fråga. Turerna kring detta har varit många och tillämpningen av regelverket har skiftat mellan länsstyrelserna och regeringarna har vinglat genom åren. Ofta har EU fått skulden för det hela, samtidigt som detta inte verkar vara ett problem i EU-landet Finland. Nu är det väl också så att EU kommissionen och EU-domstolen numera börjat att förstå att det finns ytterligare en dimension, nämligen att den svenska staten styr och ställer över samernas jakträtt som en slags förmyndare.

Riporna blir färre

Sedan den fria småviltsjakten genomfördes 1993 kan ingen påstå att ripstammen har vuxit, det är snarare tvärt om. Jägarförbundet har genom årens satsat forskningsmedel för att bevisa att reformen inte är ett hot mot ripstammen. Det utvärderingar som gjords av Jordbruksverket av reformer har mer eller mindre varit pliktskyldiga rapporter vars innehålla varit mer eller mindre beställda av uppdragsgivaren i regeringskanliet och dess nätverk. Under tiden har tillgången på ripa svajat betydligt, inte bara på svensk sida, utan också på norsk och finsk sida. På norsk och framförallt på finsk sida har myndigheterna och forskare vissa år bedömt ripstammen så svag att man både begränsat och ibland stoppat ripjakten. På sina håll är nu både fjäll- och dalripan på randen till att bli rödlistad.