Publicerad 2016-10-03
<En forskningsrapport i bokform
I anslutning till Sametingets plenum i Skellefteå, närmare bestämt på tisdags kväll den 4 oktober 2016 släpps en bok baserad på en forskningsrapport om Sametinget och dess väljare som Stockholms universitet gjort utifrån på en omfattande väljarundersökning från 2013. Rapporten blev presenterad på Sametingets föregående plenum i månadsskiftet maj/juni våren 2016 i Östersund. Rapporten var ingen upplyftande läsning för politikerna i Sametinget. Personerna bakom rapporten och boken är statsvetare Ulf Mörkenstam, Stockholms universitet och doktoranden Ragnhild Nilsson, med flera.
Vad är Sametinget
Sametinget beskrivs ofta lite slarvigt att den för till för att för tillvarata de svenska samernas rätt till självbestämmande, men som konstitutionellt är en svensk myndigheter. Även om inrättandet av tinget 1993 framhävdes att Sametingets huvudsakliga uppgift skulle vara att garantera samerna någon form av kulturell autonomi och att det inte skulle vara ett ”organ för självstyre” (Prop. 1992/93:32: 35). Sametinget inrättades därför som en statlig myndighet under regeringen, som samtidigt – genom att också vara ett folkvalt parlament – skulle representera det samiska folket i Sverige. Vid sidan av denna folkvalda församling (plenum) organiserades tinget med en styrelse och ett kansli. Sametinget har på så sätt dubbla roller: en myn- dighetsroll och en politisk representativ roll.
En intressant och skrämmande rapport
I den väljarundersökning som gjordes och som nu lanseras i bokform finns mycket intressanta uppgifter och fakta. En förutsättning för demokrati är att det finn sett partisystem som konkurrerar om väljarnas gunst. Rapporten är den första i sitt slag på svensk sida. Partierna behöver veta hur deras väljarkår ser ut för att kunna behålla sina väljare och attrahera nya. I väljarundersökning efter valet 2013 ställdes 53 frågor med fokus på valdeltagande, partival, attityder och åsikter i sakfrågor, politisk information och media, samt institutionellt förtroende och tillit. Man frågade efter kön, ålder, socioekonomisk situation, civilstånd, språkkunskaper i samiska, social integration i det samiska samhället m.m. för att studera skillnaderna mellan väljargrupperna.
Det förmodade smartaste partiet
Det parti som exempelvis har högst andel högskoleutbildade samer är Min Geaidnu enligt rapporten, men det interna striderna i partiet är inte direkt akademiska, snarare tvärtom. Största andel väljare som kan samiska återfinns i partierna Guovssonásti, Samelandspartiet, Min Geaidnu och Samerna. Intressant är också hur stödet för respektive parti bland män och kvinnor, yngre och äldre, landsbygd och stad
Valdeltagande
Valdeltagandet i sametingsvalet 2013 på svensk sida var 54 %. Noteras att Sametingsvalet i Sverige är helt fristående från andra val, medan Sametingsvalen på norsk sida sammanfaller med Stortingsvalet. Valdeltagandet 2013 på norsk sida var 67 %. Enligt rapporten kan det högre valdeltagandet på norsk sida förklaras med att sametingsvalet har samma valdag som stortingsvalet. Att valdeltagandet i Sverige inte är högre kan bero på att samer registrerar sig i röstlängden av olika skäl. En del gör det för att de är intresserade av politik och vill vara med och påverka, andra gör det för att det blir ett uttryck för ens samiska identitet och möjligen i framtiden ett krav för att vara rättighetsbärare.
Trogna sina partier
I rapporten framgår att Sametingets väljare är sina partier trogna och är obenägna att byta parti. Stabilitet i partisympatier är högre än i riksdagsvalet. Rapporten visar att de som röstat på Jakt- och Fiskesamerna(JoF) inte anser att samebyarna bör få ett större inflytande, medan över 80 % av Guovssonástis(Gov) och Samelandspartiets (SáR)väljare menar det motsatta. Trots att JoF numera är fört att ILO konventionen 169 skall ratificeras tycker bara 50 % av JoF väljare det samma. Av väljare som röstat på partierna Min Geaidnu, Guovssonásti och Samelandspartiet är det över 90 % som anser det.
Fast i en kolonial politisk retorik
I den politiska diskussion brukar man lite slarvigt beteckna SáR, Gov och Vuovdaga/Skogssamerna som ”renägar” partier, medan framförallt JoF ofta framställer sig att representera det icke renskötande samerna. I rapporten framgår att mellan partierna det går en skiljelinje bland samerna när det gäller samebyarnas och rennäringens intressen. Detta bekräftar att den officiella svenska samepolitiken från förra seklet fortfarande sätter ramarna för både för Sametingets politiska tankevärld och framförallt den svenska regerings samepolitik.
I rapporten konstateras att den svenska statens dubbla politik, dels en aktiv segregationspolitik, dels en tydlig assimilationspolitik, är ett 140 år gammalt arv som det samiska samhället fortfarande lever med och som tydligt återspeglas speglas i Sametingets väljarkår.
Institutionell vanmakt
Att samiska väljare är missnöjda både med Sametinget som institution och har lågt förtroende för Sametingspolitikerna är ingen nyhet, vilket med all tydlighet framgår av rapporten, men samtidigt tycker de samiska väljarna att Sametinget viktigt. Endast 16 % i väljarundersökningen 2013 har ett högt eller mycket högt förtroende för Sametinget. I samband med att rapporten publicerades uttalade Ulf Mörkenstam att ett missnöje också kan vara ett demokratiskt sundhetstecken. Detta har också med att göra med att det samiska väljarna har höga förväntningar som Sametinget och Sametingspolitikerna inte kan leva upp till. Forskarnas slutsatser när det gäller Sametinget i Sverige är just det som man kallar ”institutionell vanmakt”, Sametingets institutionella konstruktion och att man inte har tillräckligt med maktbefogenheter. Både valdeltagandet och förtroendet för Sametinget påverkas i högre grad än vad vi trodde av att Sametingets makt är så begränsad, menade Ragnhild Nilsson.
Järntriangeln
I rapporten framhävs tre konsekvenser av statens härska & söndra-politik, dels kategoriklyvning, dels svårighet att formulera rättighetskrav med en enhetlig samisk röst, dels att skulden för att statens politik gentemot samerna inte förändras, läggs på samerna själva. Även om det talas om ”de-kolonisering” bland Sametingspolitiker är man fast i den ovan beskrivna järntriangeln, därav svårigheten att formulera en politik som attraherar en majoritet av den samiska väljarkåren.
Dysfunktionell samepolitik
Visst kan man skylla mycket på den svenska samepolitiken och Sametinget dubbla och oklara roll, vilket många samepolitiker följaktligen gör nu när vi befinner oss i ett samepolitiskt vakuum. Sametingets styrelseordförande Håkan Jonsson och de partierna som leder Sametinget bör nog självrannsakan om det är värt att ha makten utan att göra några politiska initiativ – makt är både att inte göra någonting och hindra att andras initiativ når framgång.
I dystopins* tecken
Visst är dubbelroll Sametingets roll tillsammans med Sveriges koloniala förflutna en slags tvångtröja som det flesta samepolitiker och aktivister bär på sig med olika framgång. Sametinget kan för utomstående verka som en dysfunktionella familj, där alla skyller sina tillkortakommande på allt och alla och en del verkar njuta av offersrollen. I stället för att gräva ned sig i dystopin* borde man ett gott humör anta utmaningen att omforma Sápmi och Sverige och hela världen för den delen. Återstår och se om nästa års valkampanj till Sametingesvalet kommer att präglas av dystopi eller av en mer utopisk attityd.
Fler böcker
Rapporten som nu delges i bokform är ett delresultat av ett forskningsprojekt som pågår på norsk och svensk sida där man undersöker och jämför resultaten den samiska väljarkårens förhållande till Sametingen. Under den närmaste tiden kommer också en bok att publiceras om väljarundersökningen på norsk sida.
——-
*En dystopi är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi, och kan bäst förklaras som vad andra felaktigt tror är bra för en. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. Att måla upp en dystopi är ett oerhört kraftfullt sätt att kritisera det rådande samhället.