Publicerad 2018-01-23
En mer korrekt ”politisk” svensk dom än en juridiskt uttömmande dom.
Hovrätten anser att samebyn har bättre rätt än staten att jaga efter småvilt och fiska på det aktuella området, men att det inte är fråga om en ensamrätt. De nuvarande reglerna om att länsstyrelsen prövar frågor om upplåtelse till andra anses inte strida mot grundlagen. Hovrätten fastställer därför att samebyn har bättre rätt än staten till jakt efter småvilt och till fiske, men till skillnad från tingsrätten avslår hovrätten byns yrkande om att man utan statens samtycke skall kunna upplåta sin rätt till jakt och fiske. Domen innebär att domstolen bifaller samebyn andra hands yrkande.
Status que
HovR:s dom innebär att man anser att samebyn har en bättre rätt till jakt-och fiske, men konstaterar samtidigt att samernas jakt- och fiskerätt inte är en ensamrätt, men vilket innebär att nuvarande reglering inte är grundlagsstridig. Enligt rennäringsförordningen (1993.384) ska rätten till jakt- och fiske upplåtas på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen upplåtas. Den förändring av rennäringsförordning som tillkom 1993 innebar att upplåtelsen av jakt och fiske ska ske och inte som tidigare kan ske. Order ska öppnade dörren till bl.a den fri småviltsjakten. Detta innebar att samebyarna före 1993 hade ett större inflytande över upplåtelsepolitiken, vilket försvann efter 1993 när förändringen av förordningens trädde i kraft. Domen, om den håller i Högsta Domstolen kan innebära att klockan vrids tillbaka till tiden före 1993, då upplåtelser av jakt och fiske kan ske och inte som i dag, vilket innebär att de ska ske.
Ett stilla jubel i JK korridorer
Sett från JK horisont är domen en seger eftersom den undanröjer tingsrättens utslag om en samisk ensamrätt och konstaterandet att upplåtelsepolitiken inte är grundlagsstridig. JK betalar nog rättegångskostnaderna med ett smil på läpparna och om de behövs antyda att samebyn vann.
JK:s kommer inte överklaga HovR:s dom
En bra indikation på JK:s värdering av domen är nog om JK överklagar eller inte. Att JK skulle överklaga är högst sannolik, men det återstår att se.
Vad händer sedan?
Hur ser process läget ut inför en eventuellt överklagan till Högsta Domstolen. Både Gällivare tingsrätt och HovR anser att staten inte har en egen jakträtt, men medan tingsrätten menar att samebyn själv kan förvalta jakt-och fiskerätt, hävdar HovR att det inte är fråga om ensamrätt. Följdaktligen menar HovR därmed att en statlig förvaltning inte strider mot grundlagens diskrimineringsförbud. Här hänvisar HovR till HD:s dom i Skattefjällsmålet 1981 som bedömde att den dåvarande lagstiftningen som förbjuder samebyn att upplåta jakt och fiske inte var en olaglig diskriminering av samer. När HD gjorde denna bedömning fanns ett ”uppenbarhets rekvisit” i den då gällande grundlag, vilket HD inte ansågs uppnått. Referenten i målet professor Bertil Bengtsson utvecklade detta i sitt särskilda yttrande. Det HovR nu kanske missat eller förbisett är att grundlagen har förändrats sedan dess och efter revideringen av grundlagen 2010/11 togs ”uppenbarhets rekvisitet” bort som krav. Detta innebär att hänvisningen till domen i Skattefjällsmålet inte är relevant. Detta borde tala för Girjas bör överklaga domen i HovR.
___________________________________________________________________________________
HovR:s pressmeddelande/2018-01-23
Hovrättens dom i Girjasmålet
[2018-01-23] Hovrätten för Övre Norrland
En enig hovrätt har idag meddelat dom i målet mellan Girjas sameby och staten. Hovrätten anser att samebyn har bättre rätt än staten att jaga efter småvilt och fiska på det aktuella området, men att det inte är fråga om en ensamrätt. De nuvarande reglerna om att länsstyrelsen prövar frågor om upplåtelse till andra anses inte strida mot grundlagen. Hovrätten fastställer därför att samebyn har bättre rätt än staten till jakt efter småvilt och till fiske, men till skillnad från tingsrätten avslår hovrätten byns yrkande om att utan statens samtycke kunna upplåta sin rätt till jakt och fiske.
Hovrätten för Övre Norrland har kommit fram till att staten inte har någon egen jakt- eller fiskerätt på den fastighet som Girjas samebys året-runt-marker ingår i. Under slutet av 1800-talet, då samerna fick sin rätt fastställd i lag, hade staten inte någon sådan rätt på denna mark. Hovrätten konstaterar att staten inte heller därefter fått någon egen rätt att jaga eller fiska inom detta område. Eftersom staten inte har egen jakt- och fiskerätt har staten som markägare inte heller någon rätt att upplåta till andra.
Hovrätten kommer därefter fram till att den rätt till renskötsel, jakt och fiske som samer i det omtvistade området upparbetat genom historien inte uteslutit andra från att jaga och fiska på samma mark. Att samebyn idag inte ensamt får bestämma över jakten och fisket står därför inte i strid med grundlagens egendomsskydd. Inte heller utgör lagstiftningen som förbjuder samebyn att upplåta jakt och fiske en olaglig diskriminering av samer, vilket Högsta domstolen konstaterade redan 1981 i det så kallade Skattefjällsmålet.
Eftersom målet i huvudsak behandlat den del som samebyn har vunnit betraktas staten som förlorande part och staten ska därför betala alla rättegångskostnader.
– Målet har varit mycket omfattande och innehållit en rad svårbedömda frågor konstaterar hovrättspresident Margareta Bergström.
____________________________________________________________________________________
Rennäringsförordning (1993:384)
Svensk författningssamling 1993:384
t.o.m. SFS 2016:972
Departement/myndighet: Näringsdepartementet RS L
Utfärdad: 1993-05-19
Ändrad: t.o.m. SFS 2016:972
Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet.se
3 § Rätt till sådan småviltsjakt och sådant handredskapsfiske som inte bedrivs yrkesmässigt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ska upplåtas om
1. någon olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen,
2. det inte finns något hinder enligt bestämmelserna i 32 § andra stycket rennäringslagen (1971:437), och
3. jakten eller fisket inte inverkar menligt på miljön, turismen eller andra intressen.
Rätt till småviltsjakt enligt första stycket ska upplåtas till den som är fast bosatt i Sverige. Rätten ska även upplåtas till den som inte är fast bosatt i Sverige, men som omfattas av Sveriges internationella åtaganden om etableringsfrihet, den fria rörligheten för kapital, arbetskraftens fria rörlighet och utbyte av tjänster, och som har uppnått en närmare anknytning till Sverige. Med närmare anknytning till Sverige avses att personen i fråga äger en fastighet i Sverige, driver näringsverksamhet i Sverige, har anställning i Sverige eller liknande.
Rätt till småviltsjakt enligt första stycket får även upplåtas till någon annan än den som avses i andra stycket.
När rätt till annan jakt eller annat fiske upplåts ska personer för vilka jakten eller fisket är av väsentlig betydelse för den egna försörjningen ges företräde. Förordning (2016:901).