Publicerad 2018-01-24
Elefanten i rummet
I HovR dom finns en elefant i rummet som inte uppmärksammat i de kommentarer som förekommit efter utslaget. Hovrätten anser att samebyn har bättre rätt än staten, men att det inte är fråga om en ensamrätt. Skälet till den slutsats bygger på antagandet att staten äger marken, vilket JK tid efter annan påpekat i målet. I Girjas sameby är huvuddelen av marken inte lagfaren, eller inte avvittrade som de formulerades i början av 1900-talet. Det finns förvisso ett område inom samebyn som staten fick lagfart på i slutet på 1950-talet. Skälen till detta är inte utredda, men att staten med ett pennsträck kunde tillvälla sig äganderätt till mark inom en sameby ovan odlingsgränsen är inte möjligt enligt dagens lagstiftning. Skall man spekulera motivet till statens agerande kan det ha göra antingen intresse får kontroll över fallhöjder i älvsträckor eller underlätta exploatering av mineraler.
Djävulen finns i detaljerna
Intressant att notera i detta sammanhang är att Gällivare tingsrätt, utan att de var en fråga i målet, konstaterade att staten slutligen blev markägare i det aktuella området genom avvittringen. I HovR dom är utgångspunkt att staten i egenskap av markägare skall ha ett ord med i laget rörande t.ex. upplåtelser och förvaltning, även om man inte äger rätten till jakt- och fiske. Elefanten i det juridiska rummet är sålunda frågan om äganderätten till marken. För staten vidkommande är nog frågan om rätten av jakt- och fiske en chimär, som man kan avstå från, men statens anspråk på äganderätten till den aktuella marken är centrala i den svenska statens strategi, vilken också varit en uppenbar strategi det senaste 200 åren. Sammanfattningsvis kan säga att frågan om rätten till marken i Sápmi ligger som en slagskugga över Girjasmålet, även om rättegången formellt inte handlat om detta. Som sagt var – att process med den svenska staten är som att process med djävulen, som alltid kan trolla fram ett ess när så behövs.