Vi samer säger ofta att Sámigiella la gållegiella, alltså att samiskan är ett gyllene språk.
Jag kan bara hålla med om det men först i vuxen ålder har jag förstått vilket stort värde det faktiskt har.
För att få en liten bakgrund måste jag berätta lite av min historia. Jag är uppvuxen i Porjus med en samisktalande far och en mor som tyvärr inte fick med sig språket från hemmet.
Tillsammans med min bror och mer än 10 andra samebarn gick vi från förskola till sjätte klass i Porjus. Vi saknade undervisning i samiska fram till och med tredje klass, vilket naturligtvis hade en stor del i vilka resultat vår språkliga utveckling skulle få.
När så samiska undervisningen i tredje klass tog vid så klumpades alla samebarnen ihop i en och samma grupp oberoende vilket samiska språk vi hade med oss från hemmet.
Den samiska läraren gjorde naturligtvis sitt bästa för att anpassa sin undervisning till att passa även oss lulesamisktalande elever men det säger ju sig självt att det var ett projekt som på förhand var dömt att misslyckas.
Resultatet ser jag hos många av mina klasskamrater från min barndom som inte fick med sig en tillräcklig språklig grund att stå på.
Jag vill verkligen betona att ingen skuld ska falla på våra lärare från den tiden. De var precis som vi offer i en skolvärld där våra språkliga behov på intet sätt var i fokus.
Flera av mina skolkamrater var nordsamisktalande och fick aningen bättre förutsättningar att utvecklas i sitt språk med anledning av att läraren även var nordsamisktalande.
Vilken samiska man talade är dock ovidkommande utan det som jag vill komma fram till är att situationen i praktiken inte har förändrats speciellt mycket på de mer än 20 år som har passerat sedan min samiskaundervisning började.
– Det är fortfarande ingen självklarhet att man får samiska i förskolan.
– Det är fortfarande ingen självklarhet att man får samiska i skolan.
– Skulle man mot förmodan få samiska i förskola eller skolan så är det fullt möjligt att det är fel samiskt språk.
– Kommunerna kommer undan med att säga att de saknar resurser.
Lagkrav har kommit som fastställer kommunernas skyldigheter gentemot barnens språkliga behov, men så länge det saknas möjligheter till sanktioner när kommunen inte lever upp till dessa krav så är detta närmast ett slag i luften.
I vuxen ålder har jag reflekterat över vissa saker kring undervisningen under min uppväxt och en sak sticker ut som särskilt märkligt.
På förskolan där jag och mina kamrater gick så fanns det tre samiska förskole-pedagoger som alla var fullt samisktalande och när jag idag frågar hur det kom sig att de aldrig pratade samiska med oss barn så får jag det beklämmande svaret att de helt enkelt inte hade lov. Under 90-talet var situationen alltså ännu sådan att lärare och pedagoger inte fick eller kände att de inte fick tala samiska med samiska barn.
Vi känner alla till de försök som gjorts från staten och kyrkans sida för att göra oss samer till ”goda svenska medborgare” där man tagit ifrån oss våra språk, religion och kultur, men i samhället så framstår det som att detta är någonting som hör till historien och man förfasas över hur samerna har behandlats.
Det som få dock känner till är att situationen än idag är mycket svår för barns språkliga rättigheter och för våra samiska språk .
Samiska barn får inte alls möjlighet till att utvecklas i sitt språk och enligt mig så har staten långt ifrån gjort tillräckligt för att rätta till de skador som de åsamkat.
Hårdare krav måste ställas på att de språk som tagits ifrån oss skall kunna återtas och bevaras och det är staten Sverige som är skyldiga att åtgärda situationen.
I vårt valprogram skriver vi ” att alla samer ska få möjlighet att stärka, återta och utveckla sitt samiska språk” och detta är någonting som Sámerijkkabelludahka kommer att arbeta aktivt med.
Vi samer har dock också haft en liten del i att samiskan inte har hörts i så stor omfattning som den kanske borde ha hörts. Det är bara spekulationer från min sida men jag antar att de personer som av vissa kallats för ”språkpoliser” haft för avsikt att hjälpa samer som försöker återta sitt språk eller de som inte har samiskan från hemmet att prata korrekt samiska. Tyvärr har detta lett till att det finns många som av rädsla för att bli kritiserad, har valt att låta bli att använda sitt språk.
Nu upplever jag att vi är förbi den tiden och att vi samer insett att vi måste vara rädd om varenda person som faktiskt väljer att försöka prata samiska. För många lever det dock kvar språkspärrar som vi gemensamt måste kämpa för att bryta. Det är viktigt att oavsett nivå på samiskan så måste alla som kan och lär sig samiska våga prata. Det är allas vårt ansvar.
Jag har under den här mandatperioden haft det ärofyllda uppdraget att vara Sametingets ordförande. Tingets ordförande är den som representerar Sametinget i officiella sammanhang där politiska ställningstaganden inte är nödvändiga samt den som leder Sametingets plenumsmöten.
Som jag redan tidigare berättat så har jag fått samiskan hemifrån via min far men näst intill fullkomligt saknat den så nödvändiga grund som man behöver få via skolan. Det har lett till att jag i princip inte alls pratat samiska fram tills dessa att jag själv fick barn och insåg att jag ville förmedla mitt modersmål till dom.
När jag fick uppdraget som Sametingets ordförande hade jag redan gjort ett ställningstagande att jag skulle leda plenumsmötena på samiska. Jag har med viss hjälp klarat av att fullfölja det under de fyra år som jag har innehaft detta ämbete. Mitt mål vara att jag skulle vara en språkambassadör och visa alla som följde Sametingets plenum att dess ordförande pratar samiska. Inte en perfekt samiska utan en samiska som många av oss faktiskt behärskar.
Jag har begränsat ordförråd och får ibland lägga in något svenskt ord för att kompensera mina brister men målet har uppnåtts. Jag har pratat samiska i direktsändning under fyra års tid och hoppas att detta har gett avtryck i det samiska samhället och att jag genom mitt ställningstagande har visat att det är okej att prata även om det inte är perfekt.
En av de första saker jag har gjort för klara av att nå mitt mål är att jag anmälde mig till korttidsstudier i lulesamiska. Korttidsstudier i samiska är någonting som man kan få ekonomiskt stöd för via Sametinget och det är någonting som jag rekommenderar alla som vill bryta sin språkspärr att faktiskt genomföra. Jag har gått två sådana kurser och känner att det gav mig ett otroligt stort stöd i att kunna stärka mitt språk.
Tyvärr så kan jag konstatera att nästa relativt enkla steg i en språklig utveckling för mig som vuxen tyvärr saknas och det som finns tillgängligt är universitetsstudier i samiska. Det är ett steg jag nu valt att ta och har sökt in på Lulesamiska A till hösten. För mig så känns detta som ett viktigt led i att jag ska kunna erbjuda mina barn en bättre samiskspråklig grund att stå på i framtiden.
Jag tror att steget till universitetsstudier är för långt och för tidskrävande för många som egentligen bara vill återta sitt språk eller bryta språkbarriären.
Två saker som jag ser som nödvändiga är att etablera är språkcentrum på de lulesamiska och nordsamiska språkområdena och att det anställs språkkonsulenter inom samtliga samiska språk med godkända ortografier.
Jag ser även att det finns ett behov att inrätta någon form att enklare utbildning i samiska som inte är ett lika långt steg som steget till universitetsstudier faktiskt är. Det måste finnas en god möjlighet för samiska vuxna att på kvällstid efter sitt ordinarie arbete kunna återta sitt språk. Detta är två saker som jag kommer att arbeta för om jag väljs in i Sametinget!
