Muittalus samid birra
Tillåt mig att börja med en samisk klassiker inom den samiska litteraturen och beskrivningen av ”Lapplands okända djur”. År 1910 utkom boken ”Muittalus samid birra”, med samisk och dansk text. Den utkom senare i svensk språkdräkt 1917 och blev senare översatt till bland annat tyska, engelska, franska, finska och ungerska.
Författaren var renskötare och jägaren Johan Turi från området som i dag är Talma Sameby, i Kiruna kommun. Boken handlade om samer, renskötsel och samisk kultur. Det avslutande kapitlet i boken om ”Lapplands okända djur”, återkommer jag till senare. Boken är en röst dels från ett väldigt kritiskt tid i relationen mellan den svenska statsmakten och de samiska folket, dels en tid som på många sätt kom att prägla vår gemensamma koloniala arv som vi delvis ännu inte bearbetat och gjort upp med.
Den vite mannens börda
Den utkom också under tid då stora omvälvningar pågick i världen, Sverige och de som kallas Lappland. I Berlin var rikskanslern Otto von Bismarck värd för internationell konferens, ofta kallad Berlinkonferensen som avhölls i årsskiftet , mellan 1884–85. Konferensen hölls mot bakgrund av den allt intensivare uppdelningen av den afrikanska kontinenten mellan europeiska kolonialmakter under 1800-talets andra hälft. Även om Sverige tidigare hade varit inblandad i slavhandeln i Afrika , berörde den inte svenska intressen, men idémässigt att kom den att även prägla förhållande till de som kallades för icke europeiska folk, och populärt formulerades som den ”vite mannens börda”.
I Sverige fick vi allmän rösträtt och om Lappland talade man om ”framtidslandet” där vattenkraften, skogen och gruvorna skulle bygga landet. Rasismen blev ett bärande element i både den globala och svenska maktharmonin, som till slut också på ett förödande sätt drabbade de europeiska folken genom nazismen förbrytelser. Vilket resulterade i bl.a. FN deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 och blev en början på en de-koloniserings process som fortfarande pågår.
Lapp ska vara lapp
Här på svensk mark omyndighetsförklarades samerna att förvalta både sina egna intressen och rättigheter, bl.a. jakt och fiskerätten när Sveriges riksdag antog 1886 års rennäringslag och där lapparna så att säga blev ”den svenske mannens börda. Detta förkastades och rannsakades definitivt efter 134 år, genom Högsta Domstolens dom i det s.k. Girjasmålet den 23 januari 2020.
Sedan kom det nya svenska initiativ i denna anda i slag efter slag. För så att säga skapa de ”lappar” som svensk samepolitik förutsatt, implementerades den s.k. ”lapp skall vara lapp” politiken inom en rad politikområdet dels för att hålla dem på den nomadistiska nivån och skydda dem mot hot från civilisationen. Det kanske mest uppmärksammade initiativet var inom skolpolitikens område, där undervisningen skulle förgå i kåtor och undervisningen skulle vara anpassad till nomadlivet. I 1928 års rennäringslag blev på något sätt kronan på verket, där enbart den nomaddistiska renskötseln skulle gynnas på ett uppbenbart paternalistiskt sätt och vilket lappfogdeväsendet nitiskt kom att tillse att de efterlevdes. Vilket ledde till att många samer levde på jakt, fiske , jordbruk m.m. blev bort definierades som samer, där man i vissa fall miste sina civilrättsliga grundade rättigheter till renskötsel, jakt och fiske m.m.
Den ideologiska överbyggnaden var rasism och den andan blev övertydlig när Sveriges riksdag enhälligt beslutade att inrätta ett rasbiologiskt institut 1921.
Lapplands okända djur
Så tillbaka till Johan Turi och hans bok, Muittalus samid birra . Verket avslutas med en metafor om ”Lapplands okända djur.” Han skriver: ”Människorna bör veta att det finns i en landsdel ett visst slags djur, sådana billiga anspråkslösa varelser som klarar sig i ett land, där andra djur ej kommer tillrätta med livet.”
Den förre ordföranden i Svenska Samernas Riksförbund, professor Israel Ruong, har framhållit att Turi här träffande fångat statens och majoritetens förhållningssätt till den samiska minoriteten, ”de till döds plågade djuren.” Felbedömningarna i den statliga politiken berodde till stor del enligt Turi på bristande insikter i samernas levnadsvillkor.
Johan Turis metaforen eller liknelsen om de okända djuren är också ett traditionellt samiskt sätt att uttrycka sig på ett indirekt sätt när man påtalar sin åsikt eller rikta kritik mot någon eller om något. Det kan förvisso vara en strategi man lärt sig genom århundranden när konfronterats med religiös fanatism och våldsbelägna grannar.
Girjasmålet och HD:s dom i målet som jag tidigare nämnde har på många sätt också fungerat som en sanningskommission där det förgångna har granskats och rannsakats. JK:s ombud i processen och deras retorik i rättssalen och JK:s uttalanden i media, visade att många av Sveriges statsbärande institutioner har varit och till en del fortfarande är kulturellt präglade av kolonialismens världsbild. En bild där vita européer per definition representerar människa och civilisation, medan samerna representerar den ”andre”.
”Vi” och ”de andra”
Självfallet har skapandet av ”de andra” varit en del av formandet av ”vi”, där ”de andra” blir spegelbilden av ”vi” och görs till ett mindervärdigt ansiktslöst kollektiv som gör ”vi” till en bättre ras eller en bättre kultur. Denna process exkluderar inte bara ”de andra” från maktpositioner och inflytande i samhället, utan skapar också narcissistiska föreställningar om ett ”vi” hos majoritetssamhället, där partiet Sverigedemokraterna tankevärld är ett typ exempel.
Den koloniala spegeln
Dessa under lång tid kommunicerade marginaliserings signaler från de svenska storsamhället har givetvis påverkat det samiska samhället, på olika sätt, även på individnivå där symptom kan bland annat vara en skamkänslor, depression, självanklagelser, ångest, undvikande av sociala situationer, missbruk av rusmedel, rädslor och även självmord. Detta är kanske också en förklaring till varför tilliten till Sametinget är så låg bland samer , jämfört med tilliten till de bärande ”svenska ” samhälleliga institutionerna, där samerna till och med har större tillit dessa jämfört med svenska medborgare i övrigt enligt en nyligen publicerad forskningsrapporter från den Stockholm Universitets statsvetenskapliga institution.
Sannings och försoningskommission
I detta sammanhang diskuteras det mycket om strukturell diskriminering, dekolonisering och rasism både i forskningskretsar och även i ett samepolitiska sammanhang, vilket det kanske finns anledning att återkomma till i ett annat sammanhang. Förhoppningsvis kommer dessa frågor att belysas och diskuteras den aviserade sannings- och försoningskommissionen arbete. Sametinget har nyligen överlämna en förstudie om sannings- och försoningskommissionen framtida uppdrag och arbete till regeringen. På norsk och finsk sida har man kommit längre. Sannings-och försoningskommissionen på norsk sida har kommit längst och skall överlämna sina konklusioner till Stortinget 2023, medan man på finsk sida nyligen utnämnt kommissionärerna från samisk och från regeringens sida, vilket betyder arbete nu kommer igång.
Min förhoppning är att kommissionerna på norsk, finsk och svensksida kommer inleda ett nära samarbete, eftersom många frågeställningar, konflikter och felsteg från staterna sida är gränsöverskridande.
Ædnan och Herrarna satte oss hit
I detta sammanhang är det svårt undvika nämna två nyligen utgivna böcker som rönt stor uppmärksam. Boken Ædnan är en versberättelse av poeten, författaren och konstvetaren Linnea Axelsson utgiven 2018. Boken handlar om två samiska familjer från 1900-talets början tills i dag som tvångförftlyttaades pga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905. Axelsson tilldelades Augustpriset 2018 i den skönlitterära klassen för boken.
Detta följdes upp med Elin Anne Labbas debutbok Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige, en skildring av tvångsförflyttningen av Karesuandosamer som påbörjades 1919–1920. Boken har sitt ursprung i hennes önskan att förstå sin egen familjehistoria. Labba tilldelades också år 2020 Augustpriset i kategorin fackböcker och boken dessutom fått stor uppmärksamhet i Norge efter att den efter utgivits i norsk språkdräkt. Båda dessa böcker har givit en ny dimension av den samiskan erfarenheten som tidigare varit tämligen okänd och visar att de samiska folket genom historien ofta dragits in både regionala och globala konflikter, men även konflikter mellan nationalstaterna Sverige, Norge, Finland och Ryssland. För det mesta har man fått betala en högt pris i form av tvångsförflyttningar, hårdföra assimilationsprocesser och även massavrättningar.
Konsten att kommunicera
Den samiska litteraturen, konsten och kulturen generellt har genom sin utövare på senare tid fått allt större uppmärksamhet och förståelse genom de direkta tilltalet om den samiska erfarenheten och den samiska berättelsen till vår omvärld och framförallt våra grannfolk. Ett hantverk som samiska politiker inte full ut hanterar.
Avslutningsvis kan man nog lite övermodigt drista sig att säga att sanningen skall göra oss fria, men hur framtiden kommer att gestalta sig för ”Lapplands okända djur ” står skrivet i stjärnorna. För min dela delar jag Johan Turis förhoppning ”att nåden måtte lysa även för deras ögon liksom för andra jordens kreatur, som samma gud har skapat.”
/Lars-Anders Baer