Den svenska förvaltningsmodellen av rovdjur har det senaste 20 åren blivit allt mer problematisk och dyrköpt för rennäringen i Sverige. Ökningen av rovdjursstammarna har lett till att rennäringens lönsamhet har minskat drastiskt och en tydlig indikation är att slaktuttaget minskat drastiskt. I reella tal talar vi om en minskning av slaktuttaget med ca 25–30% jämfört med medeltalet under åren 1980–2000.
Dessutom blir all planering som rör allt från hjordstrukturer till slaktuttag mer eller mindre omöjlig. Förvisso får rennäringen kompensation, men inventeringssystemet av rovdjursföryngringar är inte funktionellt i förhållande till klimatsvängningarna under vinterhalvåret, där t.ex. vädret tillsammans med kraven på antal faktiska observationer av järv vid järvlyor omöjliggör att få en föryngring godkänd.
En utmaning är att länsstyrelsernas implementeringen av regelverket i vissa fall inte är enhetligt. Samebyarnas kostnader för inventeringar är också underfinansierat och i vissa fall har samebyar inte möjlighet att fullt ut genomföra inventeringar pga renskötselarbete, speciellt under vintrar med dåligt renbete. Utöver detta är både inventeringen och bedömningarna av skador förorsakade av örn och björn uppenbart skönsmässig och utan evidens.
I detta sammanhang måste noteras att Riksdagen 2001 beslutat att vargens förekomst i renskötselområdet i huvudsak ska begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada (Prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, rskr. 2000/01:174), håller på att undermineras med den svenska regeringens goda minne. På en fråga i riksdagen av riksdagsmannen Sten Bergheden (M) om konsekvenser för rennäringen av fler vargar och vargföryngringar i renskötselområden, besvarades frågan av miljö-och klimatministern Lövin den 27 januari 2021, där hon framhöll att hon inte kan ha synpunkter på myndigheternas beslut, eftersom det är Naturvårdsverket som tillsammans med länsstyrelserna ansvarar för förvaltningen av vargstammen enligt de regelverk som finns.
Att rennäringens företrädare håller på att missta tilliten till dels förvaltningssystemet av rovdjur som sådant, dels ansvariga myndigheters arroganta hållning, tillämpning och tolkning av regelverket, dels regerings passivitet i frågan är inte förvånande.
Det mest uppenbara och kritikvärdiga är att riksdagsbeslutet från 2013 som satte ett tak på att renskötseln inte skall behöva acceptera mer än maximalt 10 % rovdjursskador har ännu inte implementerats. Under resan gång har både Naturvårdsverket och länsstyrelserna på olika sätt skyllt på det ena och det andra till varför man inte kan rigga en metod och ett system för att genomföra riksdagen beslut. Dessutom har regeringarna sedan 2013 varit uppenbart passiva i förhållande till att ge klara anvisningar och nödvändiga budgetmedel till berörda myndigheter för att genomföra riksdagens beslut. Under denna tid har samebyarna fått stå med ut att söka om skyddsjakter, vilket ofta är lite slumpmässigt beroende på vilken länsstyrelse de är frågan om och i vissa fall hur insatta och erfarna berörda handläggare och beslutade chefer är. Det ökade antalet skyddsjakter har också ökat samebyarnas kostnader för att effektivt utföra skyddsjakterna, även om Sametinget på senare tid ger ett visst stöd.
I OECD:s rapport om landsbygdspolitik Att involvera urfolket samerna i regional utveckling i Sverige publicerar 2019 konstateras att de är:
”Belysande för denna debatt är att EU:s politik för stora rovdjur har varit en splittrande fråga för samerna. Länsstyrelser har av regeringen förelagts uppgifter med två motstridiga mål. Å ena sidan är de ansvariga för bevarandet av stora rovdjur, vilket hänger samman med EU:s habitatdirektiv och å andrasidan krävs av dem, inom förvaltningsverktygen för stora rovdjur, att i samarbete medsamebyar se till att renskötare förlorar maximalt 10 % av sina vinterhjordar på grund avstora rovdjur. Emellertid har förlusten av renar på grund av rovdjur uppskattats till länsvis mellan 7 och 40 procent. Den genomsnittliga förlusten av renar på grund av rovdjur beräknas för alla samebyar till 24 % under 2016. (Sametinget ,Kulturdepartementet,
2018)”
Sammantaget kräver denna krissituation som rennäringen ofrivilligt blivit indragen i nödvändiga lagstiftnings och författningar förändringar. En tydligare lagstiftning och likaledes tydliga föreskrifter skulle ge en mer förutsägbar förvaltning vilket skulle gynna både renskötseln och rovdjuren och skapa bättre arbetsvillkor för hårt pressade renskötare. Om Sverige vill att den samiska renskötseln ska fortleva krävs åtgärder.
Det viktigaste frågorna som SàR kommer att arbeta för inför kommande mandatperiod i Sametinget är:
- att arbeta för att riksdagen beslut från 2013 om ett maximalt tak på 10% rovdjursskador implementeras, vilket skulle minska rennärings förluster och rovdjurstryck, både nationellt och i enskilda samebyar,
- att följa upp riksdagen beslut från 2001 att renskötselområdet skulle dels fredas från vargföryngringar, dels påminna både regeringen och riksdagen att man från samisk sida uppfattade detta som ett handslag,
- att arbeta för att ersättningsnivåerna för rovdjursförluster ökar väsentligt, då särskilt nivåerna för björn och örn. Detta genom att gällande schablonersättningar uppräknas samt förändring av gällande ersättningsmodell för björn och örn,
- att nödvändiga lagstiftnings och författningar förändringar. En tydligare lagstiftning och likaledes tydliga föreskrifter skulle ge en mer förutsägbar rovdjursförvaltning,
- -att ersättningsnivån för rovdjursinventeringarna måste öka för att möjliggöra att samebyarna enskilt eller samfällt kan genomföra effektiva och rättssäkra inventeringar,
- att regelverket för skyddsjakter måste bli mer förutsägbart och konsekvent oavsett vilken länsstyrelse vi talar om,
- att Sametinget som sektorsmyndighet måste lyfta blicken och initiera ett närmare samarbete med motsvarande myndigheter framförallt på norsk sida, men även på finsk sida,
- att inleda dialog med relevanta institutioner i EU, med de s.k. Same protokollen nr 3 i Sveriges anslutningsfördrag med EU som utgångspunkt,
- att dialogen och samverkan mellan Sametinget som sektorsmyndighet och företrädare för samebyarna lokalt och deras organisationer centralt måste fördjupas.
- att svensk rovdjurspolitik i förhållande till rennäringen måste se i ett större samhälleligt perspektiv där rennäringen betesarealer minskar och fragmenteras pga de moderna industriell skogsbruket, utbyggnaden vindkraft, gruvetableringar, infrastruktur som utbyggnaden av järnvägsnätet och elkraftnätet m.m. och inte bara som bevarandefråga om de stora rovdjuren.
Bakgrund
- ”Den svenska rovdjursstammen”
Förvaltning av särskilt stora rovdjur som vargar, lodjur, järv, örnar och björnar har historiskt varit det exklusiva problemet för varje land. Ännu idag återstår en del av denna uppfattning, när vissa politiker, administratörer och till och med forskare fortfarande etiketterar vargen på andra stora rovdjur med en nationell identitet. Sett från samisk sida syn är det stora rovdjuren eller andra arter i miljön inte en exklusive fråga för respektive stat, även om de är förvaltningsmässigt är en del respektive statens suveränitet. Från samisk sida hävdat vi bestämt att varken vargar eller andra rovdjur kan benämnas som norsk, svensk, finsk eller rysk, speciellt eftersom de samiska området täcker all dessa nämnda stater.
De stora köttätarna kan i biologisk benämning betraktas som sui generis – de är av sitt eget slag, i en klass i sig, därför unika. I samband med gränsöverskridande samarbetet staterna emellan måste därför de stora rovdjuren betraktas som ett gemensamt ansvar och förvaltas på ett gränsöverskridande sätt och baseras på bästa tillgängliga kunskap, bästa praxis och givetvis stor med öppenhet.
- Två världsbilder
De stora rovdjuren har haft en annan relation med urfolken i t.ex. Barentsregionen än berörda stater både historiskt och samtida. Björnen har till exempel historiskt varit ett heligt djur bland urfolken och vissa finska ugriska folk i Barentsregionen. Under lång tid var staternas politiska ambition att minska eller rent av utrota de stora rovdjur i de flesta stater i Barentssamarbetet, förutom Ryssland. I övergången mot skydd och bevarande rovdjur och den biologiska mångfalden i många delar av världen, se vi idag en övergång i strävan till att bevara den biologiska mångfalden från en historisk tonvikt på att skydda enskilda arter till ett tillvägagångssätt som betonar att bibehålla intakta landskap och fullt fungerande näringskedjor.
Rationaliteten bakom dessa framträdande bevarandemål är faktumenet att urfolken har varit en del av dessa näringskedjor i årtusenden och detta har upprätthållit urfolken försörjning tillsammans med flora och fauna. Den traditionell markanvändningen hos urfolken garanterar ofta att landskapet bibehålls i ett tillstånd som är mycket mer gästvänligt för biologisk mångfald än vad som skulle vara fallet om dessa traditionella ekonomier ersattes av mer intensiva och extraherande användningar av marken.
- Motstridiga mål
Bevarande på landskapsnivå är dock krävande eftersom det ofta skapar motstridiga mål som på något sätt måste lösas. Till exempel är restaurering och bevarande av särskilt stora rovdjur ett ambitiöst bevarandemål, men det har potential att skada människors försörjning som kan vara avgörande för att upprätthålla domesticerad landskap. Detta problem är särskilt för länder som är bebodda av människor vars välbefinnande är beroende av att skörda arter som renar som också konsumeras av rovdjur. När konflikter mellan rovdjur och människor uppstår måste en kunskapsbaserad hantering lösa dem. Detta förvaltningssystem är ofta kostsamt och måste motiveras utifrån den förståelse rovdjurens effekter har på renskötseln. Förvaltningssystemet bör vara baserat på kunskap, , relevant vetenskap och även baserad traditionell kunskap, men detta är generellt inte verkligheten.
- Ett fragmenterat landskap
Samerna och Nenets-folken har som exempel levt på i Fennoskandia och Jamal i minst 5000 år. Renhållningen är centralt för deras kultur och försörjning. Under de senaste två årtusendena har tamrenar använts för kött, hudar, transport, mjölkning och för att locka vilda renar till platser för fångst. Idag är de i stort sett bara Nenets att deras renhjordar som flyttar kontinuerligt mellan olika betestrakter över stora avstånd utan fysiska hinder, även om de även här börjar begränsas av framförallt av olje- och gasutvinning och medföljande infrastruktur. På det finska, svenska och norska är det mesta av renskötsellandskapet fragmenterat av infrastruktur, skogsbruk, gruvdrift och vattenkraft, vindkraftparker, turistanläggningar och andra relaterade aktiviteter. Detta kräver en hög grad av anpassning och åtgärden för att öka uthålligheten för att minska effekten av skadorna . Utöver allt har vi de oförutsägbara konsekvenserna av klimatförändringar som troligen ökar renskötselns sårbarhet i förhållande till rovdjur.
- Ett ökat rovdjursstyck
Markområdet som ägnas åt renskötsel täcker större delen av Barentsregionen och är också en viktig livsmiljö för den eurasiska lodjur, järv, varg, brunbjörn och örn. Det huvudsakliga bytet för detta rovdjur är nu den halva tamrenen på finska, svenska, norska sidan och partiet också på ryska sidan. Rennäringen är nu under hårt tryck på grund av ett ökande rovdjurstryck. I vissa områden är trycket så intensiva att renskötsel på kanten av kollapsen. Skadorna som stora köttätare orsakar effekt på flera sätt. I de mest utsatta områdena är det ekonomiska, sociala och psykologiska trycket på renskötarna och deras familjer betydande.
- På finsk sida
Lite fakta och statistik relaterat till den nuvarande situationen för renskötselgemenskapen idag, främst då kopplat till situationen på finsk, norsk och svensk sida
Cirka 95% av de konstaterade skador som stora rovdjuren förorsakar i Finland drabbar rennäringen . Cirka 25 000 till 35 000 renar dödas av de stora rovdjur varje år. Ersättningen för predationsskador var cirka 9 miljoner EURO år 2019 och har under det senaste decenniet ökat betydligt. Det totala antalet renar i Finland är cirka 200 000 stycken . Cirka 90 000 – 100 000 renar slaktas och producerar över 2 miljoner kg kött. Förekomsten av stora rovdjur har ökat genom åren och en av anledningarna är den långa gränsen mot Ryssland. Detta är särskilt ett faktum när det kommer tillströmning av varg från ryska sidan.
- På svensk sida
I Sverige är det högsta tillåtna antalet renar 270 000 och det faktiska antalet år 2020 är cirka 250 000. Det senaste decenniet har antalet slaktade renar minskat från i genomsnitt cirka 80 000 – 90 00, mellan 1980–20000 till cirka 60 000 slaktade renar sedan 2010-talet
De beräknade skadorna som rovdjuren förorsakar är minst 19 500 upp till 27 500 dödade renar varje år enligt beräkningar gjorda av utredning på svensk sida 2012. Ersättningen uppgick till cirka 56 miljoner kronor 2020.
Riksdagen har tidigare beslutat att områden för renskötsel ska befriade från vargförekomst, även om Naturvårdsverket försöker luckra upp detta beslut i Jämtlands län.
Riksdagen beslutade år 2013, att renskötsel i Sverige maximalt ska acceptera 10% förlust för stora rovdjur, vilket motsvarar 25 000 rovdjursdödade renar per år. Detta har dock ännu inte genomförts och diskussionen pågår fortfarande om utformningen av verktyget för att uppskatta skadan för varje sameby. Under samma tid har antalet rovdjur ökat och i många av samebyarna förluster redan tangerat 30%, vilket är oacceptabelt.
- På norsk sida
På den norska sidan varierar antalet renar från år till år, men 2019 fanns det cirka 250 000 tamrenar i Norge, mer än 185 000 av dem i län Finnmark. Under de senaste åren har antalet slaktade renar pendlat mellan 70 000 – 80 000 renar.
När det gäller kompensation för rovdjurs dödade renar, utbetalas cirka 5% av ersättningen på grundval av renar som dödats av rovdjur. De övriga 95% av ersättningen betalas utifrån förvaltningsmyndighetens bedömningar. De senaste åren har cirka 85–90 000 miljoner kronor betalats ut som kompensation.
Sametinget på norsk har uttalat att dagens rovdjurspolitik och förvaltning skapar stora problem för rennäringen. Förluster orsakade av rovdjur resulterar i stora ekonomiska och psykologiska belastningar för drabbade betesägare. Statistiken från många renskötselområden visar att rovdjur dödar en oacceptabelt hög andel produktionsdjur. Ersättningsnivåerna allt får låga enligt rennärings företrädare.
Baserat på egna observationer, erfarenheter och kunskaper beskriver rennäringen ett rovdjurstryck som är större än vad forskningen och myndigheterna presenterar. Sametinget hävdar också att rennäringen anser att de har allt för lite för inflytande i rovdjursförvaltningen, samtidigt som förtroendet för förvaltningen är låg. Om dagens rovdjurspolitik och rovdjursförvaltning fortsätter kommer hela livsgrunden för renskötseln att hotas. Sametinget har i flera sammanhang uttryckt behovet av förändringar i dagens rovdjursförvaltning och målet för denna.
- sammanfattning
Sammantaget är den totala förlusten av renar som dödats av rovdjur i Finland, Norge och Sverige minst 100 000 renar av totalt ett ren antal på cirka 700 000 renar. Ersättningen är totalt cirka 24 0000 EURO.
Förvaltningen på finska, norska och svenska skiljer sig åt både när det gäller kompensationsnivån och hur man uppskattar och inventerar antalet rovdjur. Förvaltning av stora rovdjur i Sverige, Norge och Finland styrs av internationella överenskommelser som samtidigt kräver upprätthållande av det samiska folkets försörjningsunderlag samtidigt som internationella överenskommelser kräver att man upprätthåller livskraftiga rovdjursstammar.
/Torkel Stinnerbom