Under plenums Samisk allmänpolitisk debatt i Staare höll Marianne Gråik ett debattinlägg om skogsbrukets olagliga användning av gränsdragningskonventionen.
Trycket mot rennäringen är större än någonsin. Sanningskommissionen, Konsultationsordningen, Girjas domen, EUs nya skogsstrategi som har ambition att skydda bl.a. biologiskt mångfald, verkar bara trigga igång aktiviteter hos dem som konkurrerar med renarna om markerna i renskötselområdet.
Inför ett försök att ratificera ILO 169, ville regeringen 2002 genom en statlig utredning, Gränsdragningskomissionen, kartlägga och bestämma var hela renskötselområdet är. Utredningen skulle bestämma renskötselområdet geografiskt, på en för uppgiften mycket kort tid.
Uppdrag gavs till utredare Jan Alvå som ensam skulle kartlägga historien i Sápmi.
Lars Rumar som är f.d antikvarie i Riksarkivet var sekreterare i utredningen. Senare kom Lars Rumar att arbeta för samerna i den sk. Nordmalingdomen.
Jag var i kontakt med Lars Rumar 2014 och han meddelade mig följande via mejl:
Hej Marianne, Jag har gjort en liten PM om hur vi resonerade i Gränsdragningskommissionen. Vi var inte ofelbara och jag kände nog stor osäkerhet om det här området. Fastighetsägarna hade till kommittén utarbetat en egen intervjuundersökning som kategoriskt avfärdade tanken på att det rörde sig om ett renbetesområde och det spelade kanske en viss roll. Generellt sett kan man väl säga att hela område 3-B på kartan kommer i ett lite annat ljus när principerna för tidsberäkningar fastställdes i Nordmalingdomen.
Per telefon berättade Lars Rumar vidare att de började utredningsarbetet norrifrån och fortsatte söderut, allt tog längre tid än beräknat och de hamnade i tidsnöd när de nådde de södra delarna av Sápmi. Området 3B är från södra Västerbotten, Västernorrland och östra Jämtland.
Område 3 B anges i utredningen som ”Av samerna påstådd men enligt vår bedömning inte bevisad eller mindre sannolik renbetesrätt” och många markägare, skogsbolag och exploatörer tar fasta på rubriceringen bokstavligen även fast utredningen inte ledde till något.
När Nordmalingsdomen kom så fick vi nya principer för hur sedvana för renbete ska fastställas- Det måste tas hänsyn till hur samer nyttjat sina marker historiskt. Oavsett om man en tid inte kunnat nyttja marker så finns sedvanan kvar.
Därför är det verkligen en smäll i magen då det visar sig att de stora skogsbolagen SCA och Holmen skog använder sig av Gränsdragningskommissionens slutsatser i just området 3B.
SCA har under många år vägrat att samråda med samebyarna här men efter samebyarnas stora protester har de nu börjat ”informera om sina planer för skogsbruket, och lyssna till synpunkter från samebyarna”
Hör och häpna så meddelar ännu ett stort skogsbolag, Holmen skog 2021 till samebyarna att man slutar samråda öster om Gränsdragningskommissionens gräns för sedvanerätt.
Med den tolknings som görs har samebyarna i detta område har inte längre inflytande i de skogsbruk som bedrivs på deras marker.
Genom gränsdragningskommissionens bristfälliga utredning har staten än en gång genom sin politik åsamkat skada för samerna. Nu pratar vi 2000-tal.
Staten ska ta ansvar för att skogsbolagen förstår att Gränsdragningskommissionen inte är gällande. Sanningskommissionen måste ta in denna fråga och rätta felet. Liksom många andra regionala frågor i Sápmi som skall rättas till.
Det är statens ansvar att nu ställa felen till rätta. Erkänna dom rättigheter som vi har.
Det är vi samer själva som bestämmer var våra marker är och hur våra marker används.