27 Januari
Förintelsedagen den 27 januari är en årlig högtid som hedrar minnet av de miljoner människor som förlorade sina liv i Förintelsen under andra världskriget. Denna dag markerar också befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i Polen 1945, där över en miljon människor, främst judar, mördades. Det är en tid för reflektion, för att minnas och för att säkerställa att denna mörka del av historien aldrig ska upprepas.
I Sverige är Förintelsedagen inte bara en påminnelse om judarnas lidande, utan också om andra grupper som utsattes för förföljelse av naziregimen, inklusive romer, funktionshindrade och politiska dissidenter. I Sverige var den rasbiologiska politiken också en del av ett större europeiskt sammanhang, och det är viktigt att förstå hur denna ideologi, som var djupt rotad i vetenskapen och politiken, påverkade människor i vårt eget land.
Rasbiologiska institutet och samernas utsatthet
Under 1900-talet präglades Sverige av en rasbiologisk idéströmning, som förknippas med det rasbiologiska institutet, grundat 1922. Där studerade man skillnader mellan ”raser” och försökte bevisa att vissa folkgrupper var mer ”utvecklade” än andra. Denna pseudovetenskapliga forskning låg till grund för en rad diskriminerande och förtryckande åtgärder.
För samerna, blev detta ett svart kapitel i historien. Samerna, som redan tidigare varit utsatta för en rad förtryckande åtgärder, blev ytterligare stigmatiserade och utnyttjade i rasbiologiska studier. De betraktades som en ”lägre” ras och utnyttjades för att bekräfta de rasistiska teorierna. Forskare vid det rasbiologiska institutet genomförde bland annat mätningar av samernas kroppsliga egenskaper för att försöka bevisa deras ”rasbiologiska underlägsenhet”.
Svepskälen
Dessutom användes detta som ett motiv för dels undergrävad samerns rättigheter till land och vatten, dels ta över förmyndarmässigt förvaltning samerna jakt och fiskerätt, lappskattelanden, vilket nu klarlagt i Högsta domstolen dom i Girjasmålet.
Dessa idéer fick inte bara konsekvenser för samernas självbild, utan skapade också långvarig misstro mellan den svenska staten och samiska samhällen, och det pågår fortfarande en kamp för samisk rättvisa och erkännande av historiska orättvisor.
Judarna – Förintelsens största offer
Förintelsedagen fokuserar på den största förföljelsen som ägde rum under andra världskriget, den mot judarna. När nazisterna tog makten i Tyskland på 1930-talet, inledde de en systematisk förföljelse av judarna, och när kriget började 1939, fick denna förföljelse fruktansvärda dimensioner.
Förintelsen, där över sex miljoner judar mördades, var en av de största och mest effektiva folkmorden i mänsklighetens historia. Ett system av koncentrationsläger och dödsläger som Auschwitz-Birkenau, Treblinka och Sobibor skapades för att genomföra det nazistiska programmet att ”utrota” judarna.
Men förutom att det var en fysisk förintelse, var det också en kulturell förintelse. Judiska böcker, konst, traditioner och hela samhällen raderades ur historien. Den kollektiva förlusten är något som fortfarande påverkar judiska samhällen världen över, och minnet av Förintelsen är något som måste föras vidare för att förhindra att sådana tragedier sker igen.
Ola Larsmo och minnet av Förintelsen
För att hålla minnet av Förintelsen levande, har många författare och konstnärer bidragit till att berätta de överlevandes berättelser. En av dessa författare är Ola Larsmo, vars böcker ofta utforskar frågor om identitet, rättvisa och människans mörka sidor. Larsmo är också känd för sitt engagemang i att sprida kunskap om Förintelsen och för att berätta om det mänskliga lidandet genom sin litteratur.
Hans bok ”Det lilla huset” är en av de många exempel på svensk litteratur som tar upp dessa viktiga ämnen. Larsmo har också arbetat för att bevara och dokumentera Förintelsens historia, och hans verk är ett viktigt bidrag till vårt förståelse av det förflutna och för att hindra att historien upprepas.
´Lärdomar från Förintelsen – aldrig mer
Senast har Ola Larsmo skrivet en intressant artikel i Dagens Nyheter den 21 januari med rubriken Rasforskaren som vände sig mot rasismen och kämpade för judiska flyktingar.
Förintelsens minnesdag är inte bara en tid för att minnas de döda. Det är också en tid för att reflektera över de mänskliga rättigheterna och våra gemensamma värderingar. Rasism, antisemitism, och förföljelse i alla former måste stå under vårt ständiga ljus. I dagens samhälle, där vi fortfarande ser tendenser till intolerans, nationalism och diskriminering, är det viktigare än någonsin att stå upp för mänsklig värdighet och för att bekämpa alla former av förtryck.
Sverige har på senare år tagit viktiga steg för att fördöma rasbiologiska idéer och ge upprättelse åt samiska folkgrupper. Men Förintelsedagen påminner oss om att kampen för ett jämlikt och rättvist samhälle är lång och att vi alla har ett ansvar att aldrig glömma och att arbeta för en bättre framtid.
Genom att hålla Förintelsens minne levande, genom att lära oss av historien och genom att stå upp för de utsatta, kan vi bidra till att skapa ett samhälle där ingen människa är förlorad eller osynlig. Och vi kan vara med och bygga en framtid där Förintelsens mörka skepnad aldrig får återupprepas.
Förintelsedagen den 27 januari – en påminnelse om historia och människovärde
Förintelsedagen den 27 januari är en årlig högtid som hedrar minnet av de miljoner människor som förlorade sina liv i Förintelsen under andra världskriget. Denna dag markerar också befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i Polen 1945, där över en miljon människor, främst judar, mördades. Det är en tid för reflektion, för att minnas och för att säkerställa att denna mörka del av historien aldrig ska upprepas.
I Sverige är Förintelsedagen inte bara en påminnelse om judarnas lidande, utan också om andra grupper som utsattes för förföljelse av naziregimen, inklusive romer, funktionshindrade och politiska dissidenter. I Sverige var den rasbiologiska politiken också en del av ett större europeiskt sammanhang, och det är viktigt att förstå hur denna ideologi, som var djupt rotad i vetenskapen och politiken, påverkade människor i vårt eget land.
Rasbiologiska institutet och samernas utsatthet
Under 1900-talet präglades Sverige av en rasbiologisk idéströmning, som förknippas med det rasbiologiska institutet, grundat 1922. Där studerade man skillnader mellan ”raser” och försökte bevisa att vissa folkgrupper var mer ”utvecklade” än andra. Denna pseudovetenskapliga forskning låg till grund för en rad diskriminerande och förtryckande åtgärder.
För samerna, blev detta ett svart kapitel i historien. Samerna, som redan tidigare varit utsatta för en rad förtryckande åtgärder, blev ytterligare stigmatiserade och utnyttjade i rasbiologiska studier. De betraktades som en ”lägre” ras och utnyttjades för att bekräfta de rasistiska teorierna. Forskare vid det rasbiologiska institutet genomförde bland annat mätningar av samernas kroppsliga egenskaper för att försöka bevisa deras ”rasbiologiska underlägsenhet”. Dessutom användes detta som ett motiv för dels undergrävad samerns rättigheter till land och vatten, dels ta över förmyndarmässigt förvaltning samerna jakt och fiskerätt, lappskattelanden, vilket nu klarlagt i Högsta domstolen dom i Girjasmålet.
Dessa idéer fick inte bara konsekvenser för samernas självbild, utan skapade också långvarig misstro mellan den svenska staten och samiska samhällen, och det pågår fortfarande en kamp för samisk rättvisa och erkännande av historiska orättvisor.
Judarna – Förintelsens största offer
Förintelsedagen fokuserar på den största förföljelsen som ägde rum under andra världskriget, den mot judarna. När nazisterna tog makten i Tyskland på 1930-talet, inledde de en systematisk förföljelse av judarna, och när kriget började 1939, fick denna förföljelse fruktansvärda dimensioner.
Förintelsen, där över sex miljoner judar mördades, var en av de största och mest effektiva folkmorden i mänsklighetens historia. Ett system av koncentrationsläger och dödsläger som Auschwitz-Birkenau, Treblinka och Sobibor skapades för att genomföra det nazistiska programmet att ”utrota” judarna.
Men förutom att det var en fysisk förintelse, var det också en kulturell förintelse. Judiska böcker, konst, traditioner och hela samhällen raderades ur historien. Den kollektiva förlusten är något som fortfarande påverkar judiska samhällen världen över, och minnet av Förintelsen är något som måste föras vidare för att förhindra att sådana tragedier sker igen.
Ola Larsmo och minnet av Förintelsen
För att hålla minnet av Förintelsen levande, har många författare och konstnärer bidragit till att berätta de överlevandes berättelser. En av dessa författare är Ola Larsmo, vars böcker ofta utforskar frågor om identitet, rättvisa och människans mörka sidor. Larsmo är också känd för sitt engagemang i att sprida kunskap om Förintelsen och för att berätta om det mänskliga lidandet genom sin litteratur.
Hans bok ”Det lilla huset” är en av de många exempel på svensk litteratur som tar upp dessa viktiga ämnen. Larsmo har också arbetat för att bevara och dokumentera Förintelsens historia, och hans verk är ett viktigt bidrag till vårt förståelse av det förflutna och för att hindra att historien upprepas.
Senast har Ola Larsmo skrivet en intressant artikel i Dagens Nyheter den 21 januari med rubriken Rasforskaren som vände sig mot rasismen och kämpade för judiska flyktingar.
´
Lärdomar från Förintelsen – aldrig mer
Förintelsens minnesdag är inte bara en tid för att minnas de döda. Det är också en tid för att reflektera över de mänskliga rättigheterna och våra gemensamma värderingar. Rasism, antisemitism, och förföljelse i alla former måste stå under vårt ständiga ljus. I dagens samhälle, där vi fortfarande ser tendenser till intolerans, nationalism och diskriminering, är det viktigare än någonsin att stå upp för mänsklig värdighet och för att bekämpa alla former av förtryck.
Sverige har på senare år tagit viktiga steg för att fördöma rasbiologiska idéer och ge upprättelse åt samiska folkgrupper. Men Förintelsedagen påminner oss om att kampen för ett jämlikt och rättvist samhälle är lång och att vi alla har ett ansvar att aldrig glömma och att arbeta för en bättre framtid.
Genom att hålla Förintelsens minne levande, genom att lära oss av historien och genom att stå upp för de utsatta, kan vi bidra till att skapa ett samhälle där ingen människa är förlorad eller osynlig. Och vi kan vara med och bygga en framtid där Förintelsens mörka skepnad aldrig får återupprepas.