Samerna i hela Sverige upprörs över första artikeln i en DN serie, både vi som tillhör den så kallade ”adeln” renskötarna, men även ”vanliga” samer så som Mats Jonsson och Ragnhild Nilsson reagerar.
För att förstå varför få svenskar synar lögnerna, måste vi se på allmänna kunskapsnivån om samer. Vi har systematiskt osynliggjorts i generationer och konsekvenserna märks av idag. Så sent som 1960-talet var renskötande barn segregerade från svenska i separata nomadskolor. Begrepp som ”kolonisering” är fortfarande inte vedertaget i undervisningen om Sverige utan hör till Storbritanniens historia i Indien och Columbus upptäckt av Nordamerika.
Det är tacksamt att personer som Åsa Lindstrand, Samefolket med flera icke renskötare raskt tog till sig pennan i att bemöta de faktafel och fördomar som Hanne Kjöllers artikel eldar på. Självklart har hon inte hittat på dessa lögner själv, utan det är en propaganda som vi i samiska kärnområden vant oss vid, till den grad att vi frågar oss vem som sponsrat artikeln, är det gruvbolag, jägarförbundet eller politiker? Generationer har indoktrinerats i att se renskötare och samer med ras-linser för ögonen. Så här skrev bland annat Vitalis Karnell, i Karesuando, 1906:
”Gynna gärna lapparna på allt sätt i deras näring, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem inte läppja på civilisationen i övrigt […] Lapp ska lapp vara.”
Just denna rasistiska politik är vad som föranledde att samer delades upp i olika grupper och genom rennäringslagen splittrades i vad som idag benämns som samer inom och utanför samebyar. Taktiken är välkänd som ”Divide and conquer”. Precis som nu ville makthavarna då försvaga rättighetshavarna, för att lättare kunna norpa åt sig av markerna. “Genom all lagstiftning som någonsin påverkat samer har inte samer själva haft inflytande”, den meningen är det mest relevanta svaret till Kjöllers artikel. Vi har inte valt våra ”särskilda privilegier”.
Vi är människor bakom siffrorna.
Jag befinner mig hemma i Karesuando 117 år efter Karnell och får samtal från en partikollega i Västerbotten, 50 mil söder om mig, som behöver ventilera: ”Det är ju mig hon pekar ut! Det är ju min, min familjs och mina barns existens Hanne Kjöller ifrågasätter.” Ja vi är människor bakom siffrorna hon presenterar, det är också min och min pappas hela livs arv till sina barn som ifrågasätts. All den kunskap han tillägnat en livstid att lära sig, och lära ut till oss, som nonchaleras och reduceras till ekonomiska värden i vågskåls-liknelsen mot Sveriges största industrier.
Klimatexperter från hela världen värderar däremot urfolkens kunskap som avgörande för att lösa klimatkrisen, för det är ju den Sverige och EU hävdar sig vilja lösa när de vill gräva upp särskilda jordartsmetaller, istället för att köpa dem från Kina, hur nu det skulle gynna annat än ekonomin? Och vad väger väl urfolks kunskap mot att svenskar i södra Sverige ska kunna fortsätta konsumera i ökande takt? ”Ja men ni behöver också el!”, absolut, men det är också vi som får bevittna naturkrisen lokalt som är en följd av exploateringarna för att ställa om i klimatkrisen globalt.
Ingen kommer behöva ladda el-snöskotrar i den framtid svenska politiker lovar Norrlänningarna när renskötarna röjts ur vägen, för vilken natur ska dom ut o köra, jaga eller pimpla i? Var kommer dom kunna köra skoter eller vandra i när alla våra marker är vindkraftsparker, gruvhål, förgiftade sjöar och tungt trafikerade vägar? Vem kommer kunna, eller vilja bo i Karesuando?
Minoritet vs Majoritet
Efter ett långt samtal med partikollegan konkluderar vi att de repliker till artikeln som är nämnda får vara nog, och att vi måste spara vår energi till nästa gång. För att nästa gång av skadliga, felaktiga artiklar kommer, hetsen efter debatten om Jämtlandsfjällen har precis lagt sig och snart börjar skoter och heliski säsongen som alltid är ett hav av lapphat på sociala medier, vi måste vila. Vi undrar om nivån av vad som får skrivas om samer ens stabiliseras igen efter varje våg för det känns som att tröskeln konstant höjs.
Vi bestämde oss på kvällen för att inte skriva något svar till artikeln, men jag vaknade till flera privata inlägg på sociala medier av andra renskötare som vittnade om rädsla för hatet deras barn kommer att växa upp i. Jag tänker på alla trauman från nomadskolorna äldre omkring mig bär på och hur det påverkar våra liv. Hanne Kjöller kallar deras trauman och kampen vi står i, för offerkoftan. En adlig kofta som hon menar passar sig att dra på när vi så önskar.
Sápmis kolonialstater, Sverige, Norge, Finland och Ryssland har påfört oss offerkoftan som konstant används emot oss. SSR svarar att det inte är att spela ut offerkort när man hävdar sina rättigheter.
Alternativen för offerkoftan skulle väl vara beväpnade protester, men så tur för staten att vårt folk alltid varit fredligt och aldrig slagits tillbaka, hade så varit fallet skulle samisk historia inte varit lika osynliggjort och lätt att förskingra av okunniga skribenter som Kjöller.
Mitt i morgonkaffet kan jag inte längre låta bli tangentbordet och börjar skriva den här texten. Jag skjuter upp dagens andra sysslor och lägger min obetalda tid, kanske mest på att rensa huvudet, men i hopp om att ombilda någon. Folk måste förstå att renskötare faktiskt bara vill existera, utan att ifrågasättas, utan att utmålas som bakåtsträvande, outvecklade och egenmäktiga kapitalister.
Som sista svar till Kjöllers artikel så vill jag påpeka att ”minoritet vs majoritet” tankesättet är rentav farligt och orsaken till många folkmord. Om det bara var 21, istället för 201 som livnärde sig på renskötseln, så skulle deras mänskliga rättighet att fortsätta så göra, väga tyngre i vågskålen än alla riksbankens sedlar, för jag hoppas att våra liv inte kan värderas i pengar.
Den enda agendan vi har.
Första artikeln i DN’s serien förargade samer, men även andra som Elisabet Aagård problematiserar den. Vi hoppas att serien tar en tvärvändning och att svenska tidningar tar redaktionellt ansvar för faktagranskning och hets mot samer. Vi vill bara leva i ett fredligt land där urfolks- och mänskliga rättigheter respekteras och där vi på riktigt är med och löser klimatkrisen, utan att förvärra naturkrisen i norra Sverige. Att bevara naturen och föra vidare vår kultur är den enda agendan vi har och det går inte när särskilt privilegierade makthavare har andra intressen.
Káren-Ann Hurri, ledamot i Sametinget.
Sámiid Riikkabellodat/ Samelandspartiet.