Renskötare, samepolitiker och erfaren chef – med rötterna i Porjus och hjärtat i Sirges sameby. Med över 15 års ledarskap i både politik och arbetsliv vill han skapa ordning och reda i Sametinget. Hans engagemang sträcker sig från rätten till mark och vatten till inkludering för dem som hamnat utanför samebysystemet.
Paulus alternerar mellan denna umesamiska gápta och en lulesamiska gábdde av Gällivaremodell. Tanken på att börja använda den umesaiska gáptan kom efter att hans áhkka gick bort och han ville hedra henne och hans ieddnes umesamiska ursprung från Ubmeje Tjeälddie.
Jag heter Paulus Kuoljok, är 39 år gammal och vice ordförande i Samelandspartiet. Jag bor i Puoltikasvaara sedan 2007 tillsammans med min sambo sedan drygt 20 år tillbaka och våra två barn – en pojke på 13 och en flicka på 12. Jag är uppvuxen i Porjus, renskötare och medlem i Sirges sameby. Jag är politiskt aktiv inom både Sametinget och Gällivare kommun, där jag är ordförande i barn- och utbildningsnämnden.
Mitt politiska engagemang började 2007, när jag blev ordförande i Sametingets ungdomsråd. Tre år senare, 2010, valdes jag in i Sametinget. Yrkesmässigt har jag haft olika chefspositioner inom industrin i snart 15 år. Kombinationen av politiska uppdrag och ansvar i arbetslivet har format mig mycket som människa, politiker och ledare. Jag är inte rädd för förändringar – tvärtom driver jag gärna på när något behöver göras. Jag är inte den som sitter still i båten och väntar på att någon annan ska börja ro. Jag hugger i och gör jobbet, och jag förväntar mig inte heller att någon annan ska ta tag i saker som jag själv kan sätta i rullning.
I början av min politiska bana låg fokus på ungdomsfrågor och samisk idrott. Men en fråga som följt mig ända från starten är den om ohälsa – särskilt bland samiska ungdomar. Tillsammans med kollegorna i ungdomsrådet var vi 2008 bland de första som vågade lyfta dessa tunga frågor. Jag tog initiativ till en allsamisk konferens i Lycksele just på temat ohälsa. Många var kritiska och menade att man inte skulle prata öppet om sådana ämnen. Men vi kände att frågan måste upp på bordet, för att vi skulle kunna börja hjälpa våra ungdomar och arbeta förebyggande. Vi såg också ett tydligt behov av att det forskades mer inom detta område, så att vi i framtiden skulle kunna ta fram nya, bättre sätt att möta problemen.
Jag är född och uppvuxen i en renskötarfamilj. För mig är det renskötselåret som definierar ett år – det börjar när kalvarna föds och slutar när jag återigen får släppa renarna på fjället. Jag har aldrig släppt renskötseln, och jag kommer sannolikt aldrig att göra det. Inte om det inte blir så att det västerländska majoritetssamhällets rovdrift på naturen till slut gör det omöjligt att fortsätta leva så som jag alltid har levt.
Min áhtjje har varit en viktig förebild för mig. Han kompletterade renskötseln med många andra verksamheter – yrkesfiske, förädling av kött och fisk, arbete med det samiska språket, historia och journalistik. Genom honom lärde jag mig vikten av att leva i samklang med naturen, och att nyttja naturresurser på ett hållbart – men framför allt respektfullt – sätt. Det är ledord som följer mig än i dag.
Jag har också en god förståelse för hur situationen kan bli när man står utanför samebysystemet. Min ieddnes familj var aldrig medlemmar i en sameby, även om min áhkka var renskötare som ung. Även på min áhtjjes sida var situationen liknande. Både min ádjja och áhkka kom från renskötarfamiljer och höll på med renskötsel i sin ungdom, men hamnade – som så många andra – utanför samebysystemet på grund av statens försvenskningspolitik. Mina mostrar står fortfarande utanför samebyn, och mina fastar har också gjort det, även om de genom min áhtjjes arbete nu har kunnat bli medlemmar. Jag förstår den verkligheten – och jag bär den med mig i allt jag gör politiskt.
Min áhtjje var också med och grundade Storlule sameförening, en förening som växte fram ur just detta utanförskap. På den tiden tävlade man i samiska mästerskapen för samebyar, inte för sameföreningar. Vid ett tillfälle valde en sameby att prioritera personer som var medlemmar i samebyn framför andra som var bättre skidåkare men som stod utanför samebysystemet. Storlule sameförening bildades av dem som inte blivit insläppta, men som ändå ville delta, bidra och bära sin samiska identitet med stolthet. Det var en förening byggd på inkludering och samhörighet – en motkraft till exkluderingen. Det perspektivet har följt mig hela livet, och jag tror starkt på ett Sameting som håller ihop det samiska folket – inte splittrar det.
Men renskötseln är inte bara livsstil – den är känslor. Att se en renkalv ta sina första, stapplande steg är en euforisk upplevelse. Men känslan vänds snabbt till sorg när man åker över nästa kulle – och där ligger nästa renkalv stilla och kall. När man stryker med fingrarna över ryggen och upp mot huvudet, och känner klohålet vid skallbasen eller ryggraden – då vet man. Örnen har varit i farten.
Rovdjursfrågan är en av de saker som engagerar mig allra mest. Jag känner stor frustration över hur regeringen jobbar utifrån EU:s art- och habitatdirektiv, och sätter förvaltningsmål för rovdjur som sällan speglar verkligheten. Och just örnen – den är, eller har vuxit till att bli, ett av de största hoten för oss i fjällsamebyarna.
Örnen är fredad, och skulle sannolikt finnas i rimliga antal om det inte vore för mänsklig påverkan. På platser som Lofoten utfodras örnar för att man vill locka dem nära i samband med fototurism. Följden blir att de får stora kullar och att många ungar överlever. Under kalvningstid har örnen lärt sig att det finns gott om enkla byten i fjällkedjan – i form av nyfödda renkalvar.
Jag kan själv vittna om situationer där jag stått helt stilla i kalvningslandet, och runt mig i luften har jag sett mer än tio örnar sväva samtidigt. Det är en overklig känsla – och den väcker både ilska och uppgivenhet.
Det är inte acceptabelt att en renskötare ska behöva offra en stor del av sin utkomst till rovdjur som politiker i södra Sverige aldrig ser – men ändå beslutar om. På pappret är siffrorna fina, och då vill man gärna hålla höga nivåer – för att visa att man ”gör bra ifrån sig”.
Röstar du på mig, så röstar du på en ledare som får saker att hända. Jag backar inte för ansvar – jag tar det. Med mig i Sametinget blir det ordning och reda, fokus på resultat och en politik som utgår från hela det samiska samhällets behov. Jag vet hur man leder, jag vet hur man bygger förtroende, och jag vet vad som krävs för att vända ord till handling.