Den traditionella renskötseln är kärnan i den samiska kulturen och att renar får beta fritt är en förutsättning för att rennäringen långsiktigt kan överleva .
Betesresursen är därför central i renskötseln och måste ha ett långsiktigt och robust skydd.
Dåliga betesperioder, särskilt vintertid, kommer ibland och så har det alltid varit. I den traditionella renskötseln har det funnits och ska finnas alternativ vid dåligt bete, i första hand naturligt. Att flytta till andra områden, att fälla träd för att renar ska komma åt laven och att låta renhjorden beta över ett större område är exempel på traditionella åtgärder.
På grund av klimatförändringen drabbas vi oftare av dåligt eller låst bete och de drabbade områdena är till ytan större. Att fälla träd för att på så vis bidra med hänglavsbete är inte längre en möjlig lösning eftersom omfattande kalavverkningar av skog har gjort att hänglavskogar idag är ovanliga. Renens betesområden har minskat drastiskt med anledning av de många olika exploateringarna. Den naturliga lösningen med en naturbetesbaserad renskötsel är för många samebyar inte längre möjlig som enda metod för att hålla renen vid liv..
Utfodring kan vara nödvändigt av andra anledningar som exempelvis vid exploateringar. Samebyar har antingen frivilligt antagit utfodring som åtgärd eller genom utslag i domstol tvingats till utfodring som ersättning för förlorade marker.
Klimatförändringen, omvärldens omställning av industrin, samt exploatering av naturresurser, skapar situationer som tvingar renskötseln till anpassning.
Kompensationsåtgärder måste utformas efter behoven inom samebyarna med traditionell naturbetesbaserad renskötsel som utgångspunkt och inte utifrån exploatörer eller myndigheters behov av enkla lösningar.