Vi kan läsa i Statskontorets rapport, “Självbestämmande på papperet men inte i praktiken”, att förtroendet för Sametinget är lågt och än lägre i samebyarna, ett förhållande som vi också väl känner till. Under olika mandatperioder leds den politiska delen av olika majoriteter, vilket innebär att Sametinget uppför sig väldigt olika mot samebyarna beroende på majoritet i den politiska delen. Det faktum att den politiska delen har mandat att ta beslut som misskrediterar rennäringen undergräver förtroendet ytterligare.
Sametinget bedömer sig inte ha resurser att själva bära kostnaderna för sin förvaltning genom anslaget Sametinget 3:1, utan lägger vissa personalkostnader på anslaget Främjande av Rennäring 1:22. Detta innebär att anslaget inte till fullo används där det behövs som mest, hos rennäringen. Detta leder i sin tur till missnöje och minskat förtroende för Sametinget, som då inte är den bäst lämpade institutionen för att handha rennäringsanslaget.
Prioriteringar och budget för Främjandeanslaget bör fortsättningsvis uteslutande göras av rennäringens egna företrädare.
Saemie Rijhkekrirrie förslår därför att
Sametinget verkar för att förvaltningsansvaret för rennäring överförs till en särskild rennäringsmyndighet.