Det borde vara en självklarhet att samiska rättigheter skyddas och respekteras, men gång på gång har historien visat att förändring sällan sker utan att en katastrof inträffat. Vi i Sámiid Riikkabellodat kan inte annat än att beklaga att det allt för ofta ska krävas tragedier innan politiken vaknar.
Under årtionden har samiska näringsidkare, renskötare och kulturutövare vädjat om bättre skydd mot markexploatering, diskriminering och hot. Vi har påtalat konsekvenserna av klimatförändringar, industrialisering och juridiska glapp i minoritetsrättigheter. Men vad händer? Ingenting – tills en tragedi inträffar.
Vi såg det med Girjasdomen, där det krävdes decennier av rättslig kamp för att bekräfta vad som redan borde varit självklart: samers rätt att bestämma över sin egen mark och jakt. Vi ser det nu i Norge med ”Lex Bjørkås”, den nya nödvergeparagrafen som till sist klubbades igenom efter den tragiska händelsen med Odd Bjørnar Bjørkås. Efter att han fällts för att ha skjutit tre björnar för att skydda sina renar, och sedermera tagit sitt eget liv efter att ha börjat avtjäna sitt straff, reagerade politiken – men först då. Hans öde är ett smärtsamt bevis på att samiska renskötare lämnas utan skydd tills det är för sent. Den smärta jag och många med mig känner idag är svår att sätta ord på, då vi alla tänker att det är möjligt att vår partikamrat och hennes familj hade kunnat vara i ett helt annat läge idag om lagändringen trätt i kraft tidigare.
Men var är Sveriges politiker i rovdjursfrågan? I Norge har en förändring nu skett, gällande nödvärnsrätten. Norska regeringen har också nyligen tillsatt en utredning som ska svara på om den norska staten i sina regelverk lägger för stor vikt till skydd för rovdjur i förhållande till skyddet av urfolket samernas traditionella näring renskötsel.
Det är inte bara hotet från rovdjur som renskötare och andra samer måste leva med. Hatbrott och trakasserier är en annan obehaglig vardag. Enligt rapporten Hatbrott mot samer – En rapport om utsatthet och rättsosäkerhet är det vanligt med hot som riktas specifikt mot samer. Uttalanden som ”får jag se en ren och en lapp på vägen så kör jag först på lappen sen tar jag renen” vittnar om den normalisering av hat och hot som många samer tvingas leva med. Flera fall har dokumenterats där döda renar hittats i anslutning till hot, vilket indikerar att vissa hot också realiseras. Trots detta är anmälningsbenägenheten låg, och rättssystemet har hittills visat sig oförmöget att ge samer det skydd de behöver.
Hatet mot samer har djupa historiska rötter. Enligt samma rapport har statliga tvångsåtgärder, såsom tvångsförflyttningar och segregerade skolor under 1900-talet, skapat en långvarig misstro mot det svenska samhället. Samtidigt väcker rättsliga segrar för samer, som Girjasdomen, ofta motreaktioner från grupper som ser sitt historiska privilegium hotat. Det samiska folkets kamp för rättigheter och rättvisa bemöts därför inte sällan med öppet motstånd och hotfulla reaktioner.
Förändringar av det samiska rättsläget sker idag mestadels genom utfall i domstol och endast ytterst små förstärkningar sker genom politiska initiativ från riksdag och regering. Det är en skam att samers rättigheter ständigt förpassas till rättssalar istället för att få sin självklara plats i lagstiftningen.
Det sammanlagda trycket på samer och främst renskötare är någonting som måste minska snarast!
Det är dags att sluta blunda för verkligheten. Vi i Sámiid Riikkabellodat kräver att Sverige följer Norges exempel och utreder snabbt hur balansen mellan skyddet av rovdjur och skyddet av urfolk ska upprättas. Vi accepterar inte längre ett ensidigt skydd av rovdjur.
Vi kräver en politik som bygger på respekt och skapar balans genom förebyggande insatser, inte bara när skadan redan är skedd. Vi vägrar att låta historien upprepa sig. Regeringen måste agera – nu.
/Paulus Kuoljok, 1:a namn på Sámiid Riikkabellodats södra norrbottenslista