Läsanvisning
Inför Sametinget öppnade kommer fyra krönikor publiceras på denna hemsida för att ge en fond till både formaliteterna kring de högtidliga öppnandet och det politiska intrigerna kring maktspelet samt vilka kan tänkas leda Sametinget kommande mandatperiod. En krönika är som bekant en litterär historisk framställning av yttre händelser i bestämd tidsföljd. Understrykas bör att författaren är ensamt och ytterst ansvarig för innehållet.
När vinden viskar genom Sametingets korridorer
Det finns dagar då vinden över Sápmi känns tung, som om den bar på minnen den helst hade velat släppa. Den rör sig över vidderna, genom fjälldalarna, vidare in i byggnader av trä och betong, och sedan — nästan som motvilligt — letar den sig in i Sametingets korridorer. Där möter den dörrar som stått på glänt för länge, och andra som slagits igen med en vrede som aldrig borde fått gro. Det senaste åren har varit sådana år. En årsföljd då orden ”sammanhållning” och ”tillit” ekat tomt mellan väggarna, samtidigt som maktens maskineri knarrat högljutt. Håkan Jonsson, mångårig politisk röst i Sametinget och ledargestalt i Jakt- och fiskepartiet, stod återigen mitt i stormens öga — en storm delvis av den egna handens verk, delvis av ett system som länge visat sprickor i fasaden.
Försöket att avskeda kanslichefen blev ett av de där ögonblicken som Sápmi sent kommer glömmas i Sametingets annaler. Inte för dramatiken i sig, utan för den känsla som växte fram efteråt: att något skavde. Att en gammal sanning glömts bort. För i ett folkvalt församling är förtroende inget man kräver, det är något man vårdar. Och när processen hamnade i det som senare blev en polisanmälan — när kulisser föll och belysningen blev skarpare — stod Sametinget där, blottat i sin mänsklighet och sina misstag.
Och sedan: utköpet av kanslichefen. En utsträckt hand eller ett tyst medgivande till kaoset? Ingen verkar längre helt säker. Men vinden, den som rört sig mellan alla dessa rum, den bar med sig en annan fråga än de som formulerats i protokoll: Vad händer med ett folk när dess ledning bygger broar i hemlighet och låter besluten gå förbi dem som ska bära dem?
Det blev som tydligast när utredningen om samebyarnas interna organisation skickades vidare till regeringen — utan att plenum, det samiska folkets egen demokratiska röst, fått säga sitt. Ett ögonblick som för många kändes som att vidderna krympte. Att den urgamla principen om ovttamielasvuohta – samförstånd tystades. Inte av yttre makter denna gång, utan inifrån.
Här någonstans vid fjällets fot, i skymningen som faller tidigt om höstvintern, sitter jag och försöker förstå vad som gått förlorat. Och vad som kanske kan gå att återvinna. För trots allt detta vet jag att Sápmi är större än sina konflikter. Större än maktspel och interna strider. Det samiska folket har överlevt imperier, försvenskningspolitik, exploatering och århundraden av marginalisering. Ett stormigt Sameting är inte det som fäller oss.
Men kanske — kanske — är det just i detta ögonblick som något avgörande måste ske. En paus. En djup suck över vidderna. En insikt om att det samiska självbestämmandet aldrig kan byggas genom genvägar eller stängda dörrar. Att varje beslut som tas utan transparens blir som en spricka i isen: liten först, men förödande om den ignoreras.
Så jag vänder mig åter till vinden. Den som burit alla dessa berättelser längre än någon av oss funnits här. Den viskar fortfarande något genom korridorerna i Sametinget. Kanske är det en varning. Kanske en möjlighet.
Eller kanske säger den bara: Låt oss börja om. Med öppenhet. Med ansvar. Med respekt.
För det är i dessa tre ord — och inte i maktspelet — som framtiden för Sápmi bor.