Sametinget har ett särskilt ansvar att sprida kunskap om samiska förhållanden och rennäringens villkor. I den pågående valrörelsen ser vi hur felaktiga påståenden, missvisande beskrivningar och ifrågasättanden av etablerade rättigheter allt oftare får stå oemotsagda. För en konstruktiv demokratisk debatt krävs respekt för fakta, rättsstatens principer och gällande rätt.

Sverige har två folkvalda parlament: Riksdagen och Sametinget. Sametinget är samtidigt en statlig myndighet med uppdrag att verka för en levande samisk kultur och att bevaka frågor som rör det samiska samhället. Myndigheten är också statens expertmyndighet i frågor som rör rennäringen.

Det innebär ett särskilt ansvar att förmedla kunskap och fakta om samiska förhållanden, där rennäringen utgör en central del av både kulturen och det samiska samhället. Därför kan vi inte förhålla oss tysta när felaktigheter, myter och missvisande påståenden allt oftare får dominera den offentliga debatten.

I den pågående valrörelsen har propaganda, förenklingar och vallöften byggda på felaktiga premisser fått stort utrymme. Påståenden som saknar stöd i forskning, lagstiftning eller etablerad kunskap upprepas som om de vore fakta. Inte minst har gällande rättsläge i flera frågor omvandlats till politiska åsikter, trots att lagar, domstolsavgöranden och etablerade rättigheter inte är en fråga om personliga uppfattningar.

Det är positivt att samiska språk, samisk kultur och rennäringens villkor diskuteras. En levande demokrati kräver debatt. Men en konstruktiv debatt förutsätter också att deltagarna respekterar fakta. När felaktiga påståenden får stå oemotsagda riskerar de att etableras som sanningar. Det gynnar varken väljarna, demokratin eller möjligheterna att föra en seriös diskussion om de utmaningar som det samiska samhället står inför.

Flera återkommande påståenden i valrörelsen förtjänar därför att bemötas.

Påståendet att ”renhjorden inte kan tillåtas växa hur mycket som helst” ger en missvisande bild av verkligheten. Renantalet (det högsta antal renar en sameby får hålla) beslutas av Länsstyrelsen och den siffran har inte, som påståendet insinuerar, ökat. Frågan handlar inte enbart om antalet renar, utan om hur mycket funktionell betesmark som återstår. Renskötselns vinterbetesmarker har under lång tid påverkats av skogsbruk, infrastrukturutbyggnad, gruvor, vattenkraft och annan exploatering. När betesresurserna minskar påverkas förutsättningarna för renskötseln, även om renantalet inte förändras.

Lika missvisande är beskrivningen av rennäringen som särskilt bidragsberoende. En betydande del av de statliga ersättningarna utgör kompensation för rovdjursrivna renar. Detta är inte ett bidrag eller stöd, utan en skadeersättning. Detta kan näppeligen jämföras med de  omfattande stöd andra areella näringar erhåller genom bland annat den gemensamma jordbrukspolitiken.

Även påståendet att ”rennäringen bestämmer över 60 procent av Sveriges yta” saknar grund. Renskötselrätten innebär inte någon generell beslutanderätt över marken. Beslut om skogsbruk, gruvverksamhet, vindkraft, vägar och annan markanvändning fattas av markägare, kommuner, myndigheter och staten. Samebyarnas inflytande är i många fall begränsat till samråd och konsultationer.

Vi ser de återkommande kraven från vissa riksdagspartier på att avskaffa riksintresset för rennäringen som ett led i att ytterligare försvaga skyddet för renskötseln och de samiska markanvändningsintressena.

Argumentet att rennäringen skulle utgöra ett avgörande hinder för samhällsviktiga etableringar och exploateringar saknar stöd i hur beslutsprocesserna faktiskt är utformade, och de beslut som fattats om exploateringar de senaste åren. Samebyar har ingen vetorätt. Beslut om gruvor, energianläggningar, infrastruktur och annan markanvändning fattas av ansvariga myndigheter eller av regeringen enligt gällande lagstiftning.

Samtidigt finns det anledning att påminna om att riksintresset för rennäringen inte motsvarar det skydd som bör följa av att renskötseln utgör en urfolksnäring med ett särskilt rättsligt skydd. Trots detta utgör riksintresset ett av få verktyg som synliggör renskötselns markanspråk i samhällsplaneringen och säkerställer att dessa intressen över huvud taget beaktas när olika markanvändningsintressen ställs mot varandra.

Att försvaga eller avskaffa även detta skydd riskerar därför att ytterligare minska förutsättningarna för att bedriva renskötsel och därmed upprätthålla en central del av den samiska kulturen.

På samma sätt är det felaktigt att hävda att allmänheten har utestängts från fjällen genom Girjasdomen. Domen avgjorde vem som har rätt att upplåta jakt och fiske inom ett specifikt område. Den förändrade inte allemansrätten och begränsade inte allmänhetens möjlighet att vandra, tälta eller vistas i fjällmiljö.

Men den kanske mest bekymmersamma utvecklingen är att allt fler politiska företrädare tycks betrakta rättigheter, domstolsavgöranden och internationella åtaganden som något som kan accepteras eller förkastas beroende på politisk nytta.

Det blir särskilt allvarligt när företrädare för Sveriges regering avfärdar slutsatser från FN eller antyder att internationell rätt inte behöver tas på allvar när den står i konflikt med den egna politiska agendan. Sverige har under lång tid byggt sin ställning på respekt för folkrätt, mänskliga rättigheter och internationellt samarbete. Den trovärdigheten kan inte upprätthållas om vi endast accepterar dessa principer när de leder till politiskt önskvärda resultat.

Här finns anledning att påminna om vad det innebär att vara en rättsstat.

Att Sverige är en rättsstat betyder att den offentliga makten är bunden av lag. Staten, regeringen, myndigheter och kommuner får inte agera godtyckligt utan måste utöva sin makt inom de ramar som rättsordningen anger.

Rättsstaten bygger på några grundläggande principer:

• Offentlig makt ska utövas under lagarna.
• Likhet inför lagen. Regler ska tillämpas sakligt och opartiskt.
• Oberoende domstolar. Domstolar ska döma utan politisk styrning.
• Rättssäkerhet. Människor ska kunna få sina rättigheter prövade och skyddade.
• Grundläggande fri- och rättigheter. Staten är själv bunden av grundlagar, EU-rätten och internationella människorättsåtaganden.
• Begränsad maktutövning. Inte heller en vald majoritet får agera utanför rättsordningens ramar.

Rättsstaten prövas inte när alla är överens. Den prövas när rättigheter är obekväma, när domstolar fattar politiskt impopulära beslut och när minoriteters rättigheter ifrågasätts av majoriteten. Det är då principerna måste försvaras.

Samtidigt finns ytterligare en dimension som sällan diskuteras. Falska eller vilseledande uppgifter som skapar misstro, polarisering och motsättningar mellan grupper är inte bara ett demokratiskt problem. I analyser av säkerhetsläget i Arktis har desinformation och informationspåverkan lyfts fram som faktorer som kan bidra till ökad instabilitet i regionen.

Mot den bakgrunden är det särskilt bekymmersamt när felaktiga påståenden om samer, rennäring eller samiska rättigheter ges legitimitet i den offentliga debatten. Oavsett avsändare riskerar osanningar att fördjupa konflikter, undergräva tilliten mellan människor och försvaga det demokratiska samtalet.

Den som medvetet eller omedvetet sprider felaktiga uppgifter bidrar till samma effekt som informationspåverkan syftar till att uppnå: ökad polarisering, minskad tillit och ett hårdare samhällsklimat. Ansvaret blir särskilt tungt när det är folkvalda företrädare som står bakom budskapen.

Inför valet bör väljarna därför ställa sig en enkel fråga: Vill vi ha politiker som bygger sina argument på fakta, rättsstatens principer och respekt för mänskliga rättigheter, eller politiker som underminerar tilliten till domstolar, internationella åtaganden och etablerad kunskap när dessa inte passar den egna politiska berättelsen?

För utan respekt för fakta och rättsstat återstår i längden bara en ordning där makt får gå före rätt. Det är en utveckling som Sverige aldrig bör acceptera.

Marianne Gråik
Styrelseordförande

Nils-Johan Labba
Vice styrelseordförande

Åsa Larsson Blind
Styrelseledamot

Marita Stinnerbom
Styrelseledamot

Stefan Mikaelsson
Styrelseledamot

Anders Kråik
Styrelseledamot

Christina Åhrén
Styrelseledamot