Härjedalen, 1890 – Sverige, 2026.
Konflikten om den samiska renskötseln har åter blivit en rikspolitisk stridsfråga. För mer än 130 år sedan stod renskötande samers rätt till bete mot den bofasta befolkningens och markägarnas intressen. Under valkampanjen inför valet den 134 september 2026 handlar debatten bland annat om jakt, fiske, markanvändning och samebyarnas rättsliga ställning. Likheterna är tydliga, även om de juridiska och politiska förutsättningarna har förändrats. Händelserna kopplade till detta blev benämnt som ”kulturkampen”, dvs lite förenklat, den svenska högkulturen mot nomadkulturen.
Den historiska kulturkampen
När koloniseringen av det traditionella samiska renskötselområdet fortskred fick samerna i Härjedalen ta den första stöten. I detta sammanhang bör noteras att den skogs- och kustsamiska kulturen och därmed sammanhängande ekonomi hade redan eliminerats av den pågående kolonisationen. Koloniserings processen ledde till nödvändigheten av en landreform i de södra renskötsel området i Jämtland. Avvittringen var en statlig process där man fastställde gränserna mellan kronans mark och enskildas mark. I Jämtland inleddes den på nytt år 1821 och huvuddelen av arbetet var genomförd redan under 1830-talet, även om vissa delar fortsatte längre. I Västerbotten och Norrbotten genomfördes reformen i slutet på 1800-och början av 1900-talet.
Syftet var bland annat att ge nybyggarna tydligare äganderätt, förstärka mindre jordbruk och skapa utrymme för nya nybyggen. Mark som tidigare hade betraktats som kronomark kunde tilldelas privata jordbruksfastigheter. Det förändrade i grunden vem som juridiskt kontrollerade stora delar av landskapet.
Varför drabbades samerna?
Det avgörande problemet var att staten i första hand utgick från jordbrukets och nybyggandets behov. De renskötande samerna hade sedan lång tid använt stora områden för renbete, flyttningar och vinterbete, men dessa sedvanliga nyttjanden behandlades inte tillräckligt i avvittringens regler. Dessutom respekterades inte samernas gränsbestämda lappslatteland. Därmed kunde marker som samerna använde för sin försörjning tilldelas enskilda jordägare.
År 1841 utfärdades kungliga brev som skulle bidra till att avgränsa samernas skattefjäll och renbetestrakter. Men beslutet kom efter att en stor del av markfördelningen redan hade skett. Senare, 1888–1893, insåg staten sin misstag köpte staten in jordbruksfastigheter för att utvidga renbetesmarkerna. Det blev en del av bakgrunden till dagens renbetesfjäll i Jämtlands län.
I västra Härjedalen skärptes motsättningarna kring Ljusnedals bruks marker under slutet av 1800-talet. Den norskättade bruksägaren William Farup, tillika riksdagsmannen motsatte sig samernas renbete, och rapporter om renar som tjuvskjutits på hans marker väckte stor uppmärksamhet. Ljusnedals bruks, dvs Farups egendom var i areal räknat en av landets vidsträcktaste egendomar.
Journalisten Jonas Stadling reste till området 1890 efter att samer bett honom hjälpa till att uppmärksamma deras situation. Genom Aftonbladet drev han en presskampanj mot Farup. Som motreaktion tog Farup hjälp av författaren Gustaf af Geijerstam, vars reportage i Dagens Nyheter gav en annan bild av konflikten. Reportagen samlades 1891 i boken Kulturkampen i Herjedalen. Även konstnären Johan Tirén och riksdagsmannen Claes Adelsköld engagerade sig i frågan.
Pressen blev därmed en arena där två konkurrerande berättelser om rättvisa, äganderätt och samernas ställning möttes.
Hanne Kjöller och debatten i Svenska Dagbladet
I dagens debatt har framför ledarskribenten Hanne Kjöller dels i DN senare i Svenska Dagbladet riktat återkommande kritik mot renskötsen, samebyarnas rättigheter och inflytande över fjällområdena. I sina texter har hon bland annat i fiktiva ordalag beskrivit begränsningar för andra som vill jaga, fiska eller bedriva verksamhet i fjällen. Hon har tom ifrågasatt renskötarnas använding av modern teknik, i vilket hon implicit i lite ”lappofogde” mässiga ordalag menar att modernitet och traditionell renskötsel inte hör ihop Hon har argumenterat för att samebyarnas ställning inte ska ge dem ett alltför stort inflytande över mark som också har betydelse för andra grupper.
Hennes kritiker menar att den här typen av opinionsbildning riskerar att tona ned samernas historiska erfarenheter och deras civilrättsligt grundade rättigheter och deras status som både urfolk och folk. Företrädare för samebyar har också invänt mot vissa av hennes beskrivningar av lokala konflikter.
Jämförelsen med 1890-talet gäller framför allt mediernas roll: precis som Stadling och af Geijerstam bidrog till att forma sin tids bild av konflikten, deltar dagens ledarskribenter i att definiera hur frågorna om renskötsel och samiska rättigheter uppfattas av både avden svenska allmänheten och ledamöterna i Sveriges riksdagen.
KD och SD i valrörelsen 2026
Kristdemokraterna har framförallt under valkampamjen under 2026 drivit frågan om att förändra rennäringens, de man menar är en icke acceptabel särställning. Ebba Busch och Peter Kullgren har argumenterat för att allmänhetens tillgång till jakt och fiske måste värnas och att rennäringens status som riksintresse bör omprövas. Partiet har också velat diskutera renstammens storlek och betestrycket.
Sverigedemokraterna har intagit en liknande linje i flera centrala frågor. Partiet anser att jakt- och fiskerätten ska följa markägandet och vill ta bort rennäringens status som riksintresse. Det innebär en tydlig betoning av statens äganderätt och likabehandling av olika markanvändare, medan samiska företrädare framhåller att de dels i svensk grundlag erkända rättigheterna till renskötseln, jakt-och fiske och i slutändan kanske också rätten till mark och vatten måste respekteras, dels måste samernas status som urfolk och folk enligt den svenska grundlagen också tas i beaktande.
En historisk parallell – men inte samma konflikt
Kulturkampen i Härjedalen och debatten 2026 kretsar båda kring frågan om hur konkurrerande anspråk på mark ska vägas mot varandra. På 1890-talet stod enskilda markägare och renskötande samer i centrum, medan dagens diskussion även omfattar domstolspraxis, statlig markförvaltning, urfolksrätt och politiska beslut.
Den viktigaste likheten är att medier och politiker påverkar vilka perspektiv som får genomslag. Den avgörande skillnaden är att samernas rättigheter i dag också måste bedömas mot modern svensk lagstiftning och internationella åtaganden om urfolks rättigheter.
Kulturkampen i Härjedalen är därför inte bara historia. Den återkommer i nya former varje gång frågor om äganderätt, lokalbefolkningens intressen och samiskt självbestämmande ställs mot varandra.
Förhoppningsvis kommer Sanningskommissionen för det samiska folket slutrapport ”Markerna berättar och minns – Konsekvenser för samer av svensk politik” (SOU 2026:58) samt berättelsevolymen ”Jag ber marken tyst om lov” till regeringen att skingra dels slöjorna av brist på kunskap, dels fördomar m.m. men framförallt de vilka mått och steg Sveriges regering och riksdag måste ta för återställa likvärdighet och balans mellan Sverige som rättstat och det samiska folket.
- Källor för fortsatt läsning:
- Samernas sedvanemarker, statlig utredning
- William Farup – Svenskt biografiskt lexikon
- Kulturkampen i Härjedalen av Gustaf af Geijerstam, 1891
- https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2026/09/sou-202658/
- Målningen av ingressen är gjord av konstären Johan Tiren, 1892