Esrange firar 60 år. Rymdstyrelsen berättar om sondraketer, forskning, satelliter och Europas nya rymdhamn. Men i jubileumsberättelsen saknas en annan viktig del: marken, rennäringen och de ersättningar som staten redan från början ansåg nödvändiga.
Den 24 september 2026 firar Esrange 60 år. Verksamheten bedrivs numera i bolagsform från 1972, vilket både är en komplikation i vart fall i relation samebyarna och nödvändighet i förhållandet till samarbetsformen mellan de olika utländska statliga aktörer. Rymdstyrelsen beskriver utvecklingen från den första sondraketen till dagens raketmotorprov, satellitkommunikation och den planerade satellituppsändningen 2028. I dag omfattar verksamheten ett nedslagsområde på omkring 5 200 kvadratkilometer.
Det är en imponerande teknisk utveckling och skulle kunnat varit en lämplig ”case study” för Sanningskommissionen för det samiska folket.
Men det är inte hela historien. Det pennings summor som omnämns i texten är hämtade primärt från äldre officiellt riksdagstryck och är inte heller hela historia, utan mer för att ge proportioner till historien, bortsett från en symnoliska enkronan.
Historien började inte i Kiruna
Den svenska raketverksamheten började före Esrange. 1961 genomfördes de första svenska forskningsraketförsöken vid RFN i Vidsel. Verksamheten fortsatte därefter vid Kronogård innan den europeiska forskningsorganisationen ESRO 1964 valde platsen utanför Kiruna.
Esrange invigdes 1966 och 1972 tog svenska staten över verksamheten från ESRO. Rymdbolaget fick ansvaret för driften.
Det är den tekniska historien som brukar berättas. Men det finns också historia om hur den svenska staten hanterar mark som står under staten enskilda disposition – tidigare kallat ”mark anvisade till lapparnas uteslutande begagnande”
Marken var inte ”obebodd”
I Rymdstyrelsens jubileumsartikel framhålls det stora nedslagsområdet som en av Esranges stora fördelar. Där står att raketer kan falla ner över stora, avlägsna områden och att området i dag omfattar cirka 5 200 kvadratkilometer.
Men stora och glest befolkade marker är inte detsamma som oanvända marker. Området har använts och används av rennäringen och därmed sammanhängande ekonomiska aktiviteter och icke minst ett samiskt kultur landskap.
Det visste staten när Esrange etablerades.
I 1964 års proposition om Kirunaavtalet konstaterades uttryckligen att verksamheten kunde innebära intrång i renbetesrätten, skador på renar, minskade inkomster från jakt och fiske samt personliga olägenheter för samer och andra berörda. Sverige åtog sig att hantera ersättningarna.
Detta är alltså inte en efterhandskonstruktion. Intrånget var en del av kalkylen redan när Esrange byggdes.
2 035 000 kronor – men hur fördelades pengarna?
ESRO skulle 1964 betala Sverige ett engångsbelopp på 2 035 000 kronor samt 80 000 kronor per år.
Det är viktigt att inte beskriva hela engångsbeloppet som ersättning till rennäringen. Det var ett större ersättningspaket.
Av engångsbeloppet skulle 1 750 000 kronor användas till skogsbilvägen mot Pulsujärvi. Därutöver skulle bland annat renstängsel och en vetenskaplig undersökning av samernas levnadsförhållanden bekostas.
Resterande del skulle användas bland annat till ersättningar till markägare, samer för renskador, lappfonden för intrång i renbetesrätten och Domänverket för minskade jakt- och fiskeinkomster.
Men här uppstår en central fråga: Var finns den fullständiga redovisningen av hur dessa 2,035 miljoner kronor faktiskt fördelades? Den offentliga riksdagspropositionen redovisar inte den detaljerade slutliga fördelningen. Det borde vara en självklar del av en 60-årsjubileumsberättelse.
80 000 kronor om året
Ännu mer intressant är den årliga ersättningen.
De 80 000 kronorna per år var inte heller en ren betalning till en sameby. Enligt 1972 års riksdagshandlingar användes ersättningen bland annat till underhåll av vägen och ersättningar till markägare, samer och Samefonden för intrång i renbetesrätten och minskade jakt- och fiskeinkomster.
När staten tog över Esrange 1972 skulle denna princip fortsätta.
Regeringen ansåg att årlig ersättning även fortsättningsvis skulle kunna utgå för skador på renar, intrång i renbetesrätten och minskade inkomster från jakt och fiske. Ersättningen skulle dessutom kunna omprövas när förhållandena förändrades, exempelvis genom förändrat penningvärde, och berörda samebyar skulle delta i överläggningarna.
Det är en viktig historisk uppgift. Staten såg alltså redan 1972 behovet av att ersättningen skulle kunna förändras över tid.
En krona i arrende
Sedan har vi den kanske mest uppseendeväckande uppgiften.
För nyttjanderätten till Esranges basområde betalade ESRO en krona per år i symboliskt arrende. Pengarna tillfördes Samefonden.
Samma symboliska arrende gällde mark för observationsstationer. När Sverige tog över verksamheten 1972 föreslogs att den svenska efterträdaren skulle fortsätta med samma symboliska arrende.
Det måste dock skiljas från intrångsersättningen.
En krona var arrende. Intrångsersättning var något annat.
Det är därför missvisande att beskriva kronan som den ekonomiska ersättningen för rennäringens totala påverkan. Det intressanta är i stället att fråga:
Hur kan en verksamhet som i dag disponerar och påverkar ett område på omkring 5 200 kvadratkilometer fortfarande förknippas med ett symboliskt arrende på en krona, medan de verkliga ersättningsfrågorna hanteras i andra och dessutom föråldrade former ?
Esrange är inte längre samma verksamhet
Det som började med forskningsraketer 1966 är i dag något helt annat. Rymdstyrelsen beskriver själv hur verksamheten omfattar raketuppskjutningar, höghöjdsballonger, satellitkommunikation, avancerade raketmotorprov och en ny rymdhamn. Raketmotorer testas nästan dagligen och den första satellituppsändningen från svensk mark planeras till 2028.
Därför måste också ersättningsfrågan ses i ett 60-årsperspektiv. Det går inte att bara konstatera att ett ersättningssystem en gång skapades 1964. Man måste också fråga om systemet fortfarande motsvarar dagens omfattning, dagens markanvändning och dagens konsekvenser för rennäringen.
Jubileet borde därför innehålla fler frågor
När Rymdstyrelsen firar Esranges 60 år borde man också kunna redovisa:
Hur mycket har totalt betalats ut till samebyar och Samefonden sedan 1964?
Hur har ersättningen utvecklats i förhållande till inflation och Esranges kraftigt utökade verksamhet?
Hur mycket betalades faktiskt ut av de ursprungliga 2 035 000 kronorna till rennäringen och Samefonden?
Hur har intrång i renbetesrätten värderats genom åren?
Hur ser dagens ersättningssystem ut jämfört med det system som staten ansåg nödvändigt när Esrange etablerades?
Och kanske den viktigaste frågan:
När Esrange nu går från forskningsraketer till satellituppsändningar och allt mer omfattande raketteknisk verksamhet – är de gamla ersättningsprinciperna fortfarande rimliga?
Det är inte ett ifrågasättande av rymdforskningen att ställa dessa frågor.
Det är att ta hela historien på allvar.
Esrange har varit en svensk och europeisk rymdhistorisk framgångssaga i 60 år. Men bakom raketerna finns också en historia om ett samiskt kulturlandskap och därmed sammanhängande medborgerliga och civila rättigheter. Den historien borde få ta plats när Esrange firar 60 år