Valet 2026: ett maktskifte, men inte ett enkelt maktskifte

Det slutliga riksdagsresultatet är nu fastställt. Socialdemokraterna blev största parti med 28,02 procent och 99 mandat. Vänsterpartiet fick 30 mandat, Miljöpartiet 22 och Centerpartiet 25. Tillsammans har dessa fyra partier 176 av riksdagens 349 mandat, mot 173 för Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Valdeltagandet blev 84,9 procent.

Det betyder emellertid inte att Sverige redan har en ny regering. Ulf Kristersson har avgått och den nuvarande regeringen är en övergångsregering. Magdalena Andersson har fått talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. Tidigast den 29 september kan talmannen lägga fram ett förslag till statsminister för den nya riksdagen.

Det intressanta är därför att valresultatet och regeringsresultatet inte är samma sak.

På papperet har den sida som Magdalena Andersson företräder ett övertag på tre mandat. Men de fyra partierna har mycket olika uppfattningar om hur detta mandat ska omsättas i regeringsmakt. Vänsterpartiet håller fast vid att man inte tänker släppa fram en regering som man själv inte ingår i, medan Centerpartiet samtidigt säger nej till en regering där Vänsterpartiet ingår. Miljöpartiet vill in i regeringen och har bland annat gjort en snabb utfasning av fossilberoendet till ett centralt krav.

Centerpartiet har dessutom varit tydligt med att man vill se ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men inte med Vänsterpartiet.

Det är alltså fullt möjligt att nästa regering blir en socialdemokratisk regering i minoritet, en S–MP-regering med stöd av C och/eller V, eller någon form av S–C–MP-regering. Exakt regeringsform är ännu inte avgjord.

Det viktiga för den samiska politiken är att det finns en sak som förenar de möjliga regeringsalternativen: det blir svårt för den nya regeringen att undvika samiska frågor under mandatperiodens första år.

Det samiska perspektivet: det verkliga testet börjar nu

För samisk del är valresultatet mindre intressant än vilka sakfrågor som ligger på regeringens bord hösten 2026.

Här finns ett ovanligt tydligt tidsfönster.

Den 30 september överlämnar Sanningskommissionen för det samiska folket sitt slutbetänkande i Staare/Östersund. Kommissionen har intervjuat omkring 300 personer och ska lämna konkreta åtgärdsförslag om upprättelse, försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.

Det avgörande blir om kommissionen presenterar handfasta och konkreta förslag på åtgärder som ligger på samma verkshöjd som de rekommendationer som har lagts fram av motsvarande kommissioner i Norge och Finland.

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, som lämnade sitt slutbetänkande Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2023:68) den 15 november 2023, är ett varnande exempel.

Jämfört med förslagen, framför allt till åtgärder, från sanningskommissionen på norsk sida – som också inkluderade den tidigare och nuvarande finsktalande befolkningen i Norge – var den svenska varianten vag och föga förpliktande.

Det finns därför en risk att den svenska sanningskommissionens slutbetänkande blir mångordigt men lämnar få skarpa förslag. Samtidigt ska man inte underskatta betydelsen av det arbete som redan har gjorts. Kommissionen har redovisat ny kunskap och bidragit till att förändra förståelsen av statens historiska förhållande till samerna.

Samtidigt har den avgående regeringen arbetat med en revidering av rennäringslagen, och den förra ledningen för Sametinget har hanterat konsultationsprocessen på ett sätt som väckt kritik. Processen havererade dock när Renmarkskommittén lades i malpåse.

En central fråga blir därför om den nya regeringen återupptar arbetet med renmarkspolitiken. Det är en avgörande fråga eftersom den berör själva den rättsliga relationen mellan staten, samerna, samebyarna och marken.

Det är därför inte överdrivet att säga att den kommande regeringens samepolitik sannolikt kommer att definieras av tre stora processer:

1. Sanningskommissionens rekommendationer
2. Revideringen av rennäringslagen, bland annat mot bakgrund av Högsta domstolens dom i Girjasmålet
3. Frågan om hur samiskt självbestämmande och konsultationsordningen ska utvecklas

Därtill kommer språk, kultur, gruvor, militariseringen av samiska områden, skogsbruk, rovdjur, jakt och fiske samt samisk hälsa.

Anpassa rennäringslagen till rättspraxis

Det här är sannolikt den enskilt viktigaste frågan.

Den tidigare Renmarkskommitténs arbete har inte lett till den slutliga lösning som många hade väntat sig. Tidöregeringen försökte återuppliva Renmarkskommittén före valet, men Liberalerna satte sig emot detta. En viktig bakgrund är partiets syn på konsekvenserna av Högsta domstolens dom i Girjasmålet och frågan om möjligheten att genom ny lagstiftning hantera domens konsekvenser.

Från samiskt håll finns dessutom redan en uttalad förväntan på att den nya regeringen ska fortsätta arbetet med att revidera rennäringslagen. Sametingets styrelseordförande Marianne Gråik har efter valet lyft just detta som en huvudfråga för nästa regering. Även partiet Jakt- och fiskepolitik väntas försöka påverka eller bromsa processen.

Här kommer regeringsunderlaget att spela stor roll.

Socialdemokraterna har inför valet markerat att rennäringen bör ha ställning som riksintresse. Magdalena Andersson har samtidigt sagt att staten i grunden ska upplåta jakt och fiske, men i samförstånd med berörda.

Miljöpartiet går betydligt längre och vill stärka samiskt självbestämmande, ratificera ILO-konvention 169, återuppta Renmarkskommitténs utredning och lösa samebyarnas jakt- och fiskerättigheter genom lagstiftning snarare än genom utdragna rättsprocesser.

Centerpartiet har en annan profil. Partiet vill bland annat se över riksintressesystemet och har sagt att staten ska fortsätta upplåta jakt och fiske i fjällen. §Här finns alltså en potentiell skiljelinje inom det nya regeringsunderlaget. Hur regeringen förhåller sig till Centerpartiets syn på markanvändning och riksintressen, samtidigt som Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver frågor om samiska rättigheter och självbestämmande, kan bli avgörande för den fortsatta processen.

Inledningsvis är sakläget därför att en ny regering knappast kommer att kunna lägga fram en helt färdig samisk rättighetsmodell omedelbart. Däremot kommer trycket att vara starkt på regeringen att åtminstone lägga fast grundläggande principer för utformningen av en ny, reviderad rennäringslag.

Och där blir frågan inte bara juridisk.

Den handlar ytterst om huruvida staten under nästa mandatperiod är beredd att gå från:

samråd med samer

till

ett reellt delat beslutsinflytande med det samiska folket.

Det är en betydligt större förändring.

Konsultationslagen kan bli viktigare än den ser ut

Här sker redan en intressant förändring.

Sametinget beskriver konsultationslagen som ett sätt att ge samer faktisk delaktighet i beslut som särskilt berör språk, kultur, näringar eller samernas ställning som urfolk. Regeringen, myndigheter, kommuner och regioner omfattas av skyldigheten.

Det betyder att samiskt inflytande inte längre bara är en fråga om politisk välvilja.

Det finns en rättslig procedur.

Den kommande regeringen kommer därför att prövas mycket konkret:

• Konsulteras Sametinget tidigt eller sent?
• Är konsultationerna verkliga eller huvudsakligen formella?
• Får samiska synpunkter faktisk betydelse?
• Kommer staten att acceptera att samiska företrädare ibland säger nej?
• Hur ska konsultationsordningen fungera i stora exploateringsfrågor?

Det senare blir särskilt viktigt när gruvor, skogsbruk, vindkraft och annan exploatering ställs mot rennäring och andra samiska rättigheter.

Sanningskommissionen kan förändra hela språkbruket

Sanningskommissionens arbete kan komma att få större betydelse än man först anar. Erfarenheter från liknande kommissioner i Kanada, Norge och Finland visar att sådana processer kan påverka både det politiska språkbruket och synen på statens historiska ansvar.

När slutbetänkandet kommer den 30 september hamnar den nya regeringen nästan omedelbart inför frågan: Vad gör staten med sin egen historiska skuld?

Kommissionens uppdrag är inte bara historiskt. Den ska också lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse, försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle. Det skapar en situation där den nya regeringen måste välja mellan två principiellt olika förhållningssätt. Det ena är att behandla rapporten som ytterligare en statlig utredning: tacka för arbetet, bereda förslagen och gå vidare.

Det andra är att göra den till startpunkten för en samlad statlig samepolitisk reformagenda. Det senare skulle kunna innebära att frågor om språk, utbildning, mark, kultur, institutioner, diskriminering och självbestämmande knyts samman i stället för att behandlas som separata sektorsfrågor.

Ur samiskt perspektiv är detta sannolikt en av de viktigaste strategiska frågorna under mandatperiodens första år.

Språkpolitiken har goda möjligheter – men pengarna avgör

Här är bilden relativt tydlig.

Riksdagspartierna säger i stort sett att de samiska språken ska stärkas, men ambitionsnivåerna varierar. SVT genomgång inför valet visar skillnader bland annat när det gäller språkcentrum, undervisning och resurser till Sametinget.

Det finns dessutom en konkret bakgrund: Samiskt språkcentrum fick under 2022–2024 ett tillfälligt tillskott som fördubblade budgeten från omkring 6 till 12 miljoner kronor. Därefter föll finansieringen tillbaka.

Det här är typiskt för svensk minoritetspolitik: alla erkänner målet, men den verkliga politiken avgörs av om finansieringen blir permanent.

Miljöpartiet har exempelvis uttryckt stöd för långsiktiga språkanslag och stärkt stöd till språkcentrum och minoritetsspråk.

Socialdemokraterna har inför valet också betonat stöd till minoritetsspråk.

För samisk del finns därför anledning att bevaka nästa budget snarare än regeringsförklaringen. Det är anslagsnivåerna till språk, Sametinget, kultur och utbildning som visar om en ny regering faktiskt byter kurs.

En viktig förändring har redan skett: Sametinget har fått en mer permanent roll

Här bör man inte underskatta vad den avgående regeringen faktiskt hann genomföra.

Från den 1 juli 2026 regleras Sametingets ansvar inom minoritetspolitiken i myndighetens instruktion i stället för genom årliga regleringsbrev. Sametinget har därmed ett permanent uppdrag att bland annat samordna, följa upp och analysera minoritetspolitiken för samer och samiska samt främja kunskap om samer och deras rättigheter.

Det innebär att nästa regering börjar från en annan institutionell utgångspunkt än regeringen 2022. Det samiska perspektivet är alltså i någon mening mer inbyggt i statsförvaltningen än tidigare. Det ger Sametinget ett bättre utgångsläge när den nya regeringen ska förhandla om den framtida samepolitiken.

Vad betyder då regeringsfrågan konkret?

Apropå regeringsbildningen kan man tänka sig tre tänkbara modeller. Den stora frågan är Vänsterpartiets(V) och Centers (C) röda linjer. V vill bli en del av regeringen och C kan inte accptera V som en del av regeringen. För enkelhetets skull förutsätts att V frivilligt och de fact ställs utanför regeringen.

1. En S–MP-regering

Det skulle sannolikt finnas relativt stort politiskt utrymme för reformer på områden som språk, klimat, kultur och samiskt självbestämmande.

Miljöpartiets program innehåller uttryckliga krav på ILO 169, stärkt samiskt självbestämmande och en återupptagen renmarkspolitisk utredning.

Men en sådan regering skulle vara beroende av stöd utifrån och därmed också behöva hantera Centerpartiets och Vänsterpartiets krav.

2. En S–C–MP-regering

Detta är ett av de alternativ som Centerpartiet självt har öppnat för.

För samisk politik skulle en sådan regering innebära att frågor om samiska rättigheter, markanvändning och landsbygdspolitik behöver hanteras inom ramen för en bredare kompromiss.

Centerpartiet har samtidigt uttryckt intresse för att se över riksintressesystemet, vilket gör markanvändningsfrågorna särskilt intressanta. Det kan också uppstå spänningar kring hur Girjasdomen ska påverka den framtida lagstiftningen och hur tidigare sedvanerättsliga processer ska hanteras.

3. En ren S-regering med stöd av andra

Detta har också diskuterats som en möjlig väg ut ur låsningen mellan C och V.

Då skulle regeringen kunna bli friare från formella koalitionskrav, men samtidigt mer beroende av att få igenom sin politik i riksdagen från fråga till fråga.

För samepolitiken skulle det kunna vara både en möjlighet och en utmaning. En sådan regering kan behöva samla olika majoriteter kring enskilda samiska reformer, samtidigt som varje större förändring måste vägas mot olika stödpartiers intressen.

Det riktigt intressanta: samiska frågor kan få en nyckelroll

Det finns ett större politiskt mönster här.

I årets valrörelse blev samiska frågor för första gången påtagligt synliga på den nationella politiska arenan. Rennäringens ställning, renantal, riksintressen och markfrågor diskuterades av flera riksdagspartier. SVT valanalys pekar samtidigt på att sådana frågor gav tydliga lokala politiska utslag i delar av Sápmi. Det betyder att samisk politik håller på att lämna den tidigare rollen som smal minoritetspolitik.

Den är på väg att bli en del av den större konflikten om:

vem som ska bestämma över Norrlands mark och naturresurser.

Där möts fyra intressen:

1. samiska rättigheter och självbestämmande,
2. kommunalt och regionalt självstyre,
3. statens mineral- och energipolitik,
4. skogsbruk, gruvnäring, jordbruk och annan exploatering.

Och det är just därför den kommande rennäringslagen blir så viktig.

En samlad bedömning

Om man betraktar saken från samiskt håll kan läget formuleras så här:

Valet har skapat ett parlamentariskt utgångsläge där frågor om samiska rättigheter kan få större utrymme, men valet har inte avgjort vilken samepolitik den nya regeringen faktiskt kommer att föra.

Det beror på tre saker.

För det första på vilken regering Magdalena Andersson lyckas bilda.

För det andra på vilka villkor Centerpartiet respektive Vänsterpartiet kommer att ställa för sitt stöd.

Och för det tredje på hur långt Socialdemokraterna är beredda att gå i mark- och rättighetsfrågorna när dessa ställs mot gruvor, skogsbruk, jakt, fiske och regional utveckling.

Det finns alltså anledning till försiktig optimism från samiskt håll, men inte till att på förhand räkna hem någon större reform. Den stora skiljelinjen under nästa mandatperiod kommer sannolikt inte att gå mellan ”för eller emot samer”. Den kommer att gå mellan olika syn på vad erkännandet av samerna som urfolk faktiskt ska innebära i praktiken.

Om staten menar att urfolksstatus främst ska innebära språk-, kultur- och minoritetspolitiskt stöd är det en sak. Om staten däremot börjar omsätta urfolksrätten i markrättigheter, reellt inflytande, självbestämmande och medbestämmande över naturresurser, då handlar det om en mycket större förändring av den svenska samhällsmodellen.

Och det är just den frågan som den nya rennäringslagen, Sanningskommissionens slutbetänkande och konsultationsordningen kommer att tvinga fram.

De första månaderna efter regeringsbildningen bör därför bevakas mindre utifrån vilka ministrar som får vilka poster och mer utifrån fyra konkreta besked:

• Vad gör regeringen med Sanningskommissionens rapport den 30 september?
• Vilka direktiv får arbetet med den nya rennäringslagen?
• Hur vill regeringen utveckla Sametingets ställning och konsultationsordningen?
• Vilka faktiska pengar avsätts för samiska språk, kultur, utbildning och institutioner?

Där kommer den verkliga samepolitiska kursen att visa sig.