Inför valet 2026 ställs en obehaglig fråga på sin spets: Är samerna ett folk – eller bara en besvärlig minoritet som råkar stå i vägen?
Den 13 september går Sverige till riksdagsval. För de flesta handlar valrörelsen om elpriser, kriminalitet, migration, vårdköer och räntor.
I Sápmi handlar den om något mer konkret. Det gäller frågan om vem som har rätt att finnas. Inte som människa. Inte ens som svensk medborgare. Utan som folk. Det är en skillnad som svensk politik fortfarande tycks ha märkvärdigt svårt att förstå.
När näringsminister Ebba Busch tillsammans med Peter Kullgren deklarerar att antalet renar bör minska och att rennäringen inte längre bör vara ett riksintresse, låter det vid första anblicken som ett vanligt näringspolitiskt utspel. Resonemanget är ekonomiskt: rennäringen har liten betydelse för BNP och sysselsättning i förhållande till den yta där den bedrivs.
Men det är just där problemet börjar. För rennäringen är inte bara en näring.
För samerna är den också kultur, historia, språk, identitet, samhällsform och en konkret förbindelse mellan människor och land.
Att säga att rennäringen är ekonomiskt liten är därför inte samma sak som att säga att den är samhälleligt oviktig.
Det är ungefär som att räkna värdet av ett språk i kronor och därefter föreslå att språket borde avvecklas eftersom det finns effektivare kommunikationsmedel.
När ett folk reduceras till en kostnadspost
Det provocerande med Busch-utspelen är därför inte bara vad de säger om renar. Det är vad de riskerar att säga om samerna. Om renhjorden är för stor ska den minskas. Om rennäringen upptar för mycket mark ska dess ställning försvagas. Om näringen har för liten ekonomisk betydelse ska den inte längre vara ett riksintresse.
Men vad händer när man fortsätter resonemanget? När blir själva den samiska närvaron på marken en kostnad? När blir samiska språk, kulturmiljöer, traditionell kunskap och bruk av landskapet något som måste vägas bort mot gruvor, skog, vindkraft, infrastruktur och annan exploatering?
Och framför allt: När blev det den svenska statens sak att avgöra hur mycket samisk kultur som är tillräckligt lönsam för att få finnas?
Det är den verkliga frågan inför valet.
Sverige har redan svarat – i sin egen grundlag
Det märkliga är att Sverige faktiskt redan har gett ett svar. I regeringsformen slås fast att det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Riksdagen har dessutom uttryckligen beskrivit bestämmelsen som ett uttryck för att samerna inte bara är en nationell minoritet utan också ett urfolk.
Samerna är alltså samtidigt: en nationell minoritet, ett urfolk och ett folk.
Detta är inte poetiskt språk. Det är svensk konstitutionell verklighet. Sverige har dessutom sedan 1977 erkänt samerna som urfolk.
Och sedan 2022 finns en lag som innebär att regeringen, statliga myndigheter, regioner och kommuner ska konsultera samiska företrädare inför beslut som kan få särskild betydelse för samerna.
Det är därför högst relevant att fråga: Vad betyder ett grundlagsfäst erkännande av det samiska folket om den politiska praktiken samtidigt går i motsatt riktning?
En grundlag är inte en dekoration. Den är statens löfte om vad makten inte får glömma när opinionsvindarna blåser.
Och så var det frågan om vilka som är svenska
Här blir den svenska debatten ännu mer intressant. Sverigedemokraten Björn Söder har genom åren väckt stark kritik genom att hävda att judar och samer kan vara medborgare i Sverige men samtidigt inte vara svenskar i nationell mening.
Det är en tankefigur som förtjänar att granskas hårdare än den ofta har gjort. För vad betyder egentligen ”svensk”? Är svenskhet ett pass? En juridisk nationalitet? Ett språk? En kultur? En historisk gemenskap?
Eller ett slags nationellt blodomlopp som politiker har fått privilegiet att definiera? Här blir den tyske filosofen Johann Gottfried Herder märkligt relevant.
Herder utvecklade tanken att ett folk inte primärt skapas av staten. Ett folk formas historiskt genom språk, traditioner, minnen, sedvänjor, erfarenheter och en gemensam kulturell identitet – det som kommit att förknippas med begreppet Volksgeist.
Herder är naturligtvis en 1700-talsfilosof och ska inte okritiskt importeras till dagens politiska debatt. Men hans perspektiv blottlägger en central motsägelse i svensk nationalism:
Staten och folket är inte nödvändigtvis samma sak. Ett folk behöver inte sammanfalla med en statsgräns. Och en stat kan innehålla flera historiska folk. Det är precis därför samerna är så besvärliga för den förenklade föreställningen om Sverige som ett enda homogent folk.
Samerna behöver inte bli svenska för att vara svenska
Det finns en paradox här som svensk politik borde våga tala högt om. Samer kan vara svenska medborgare. Samer kan vara svenskspråkiga. Samer kan arbeta i Stockholm, Göteborg eller Kiruna. Samer kan betala skatt, rösta i svenska val och sitta i Sveriges riksdag.
Och samtidigt vara samer. Det finns ingen motsättning.
På samma sätt kan judar vara svenska medborgare och samtidigt bära en judisk nationell, kulturell och religiös identitet.
Problemet uppstår först när någon gör svenskheten till ett nollsummespel: Antingen är du svensk – eller så tillhör du ett annat folk.
Men varför måste det ena utesluta det andra? Särskilt när Sveriges egen grundlag redan erkänner att samerna är ett folk?
Det är en fråga som borde ställas till varje nationalist som säger sig vilja försvara svensk kultur: Kan ni försvara svenskheten utan att förneka att Sverige också rymmer andra folk?
Den historiska ironin med Sverigedemokraterna
Och här kommer den kanske mest ironiska detaljen. Det är lätt att säga att SD ”röstade för” grundlagsändringen 2010 som erkände samernas särställning. Men det kan de inte ha gjort som riksdagsparti. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen först efter valet i september 2010.
Den konstitutionella förändringen beslutades däremot innan dess och trädde i kraft 2011.
Det är alltså snarare så att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen efter att den grundlag de i dag verkar vilja tänja på redan hade beslutats.
Ironin är nästan för perfekt.
Ett parti vars företrädare har ifrågasatt om samer och judar är svenska verkar samtidigt verka inom en konstitutionell ordning där det samiska folket uttryckligen har fått en särskild ställning.
Grundlagen hann före nationalismen.
Den stora lögnen om ”ekonomisk rationalitet”
Det är därför Busch-debatten om rennäringen måste tas på större allvar än en diskussion om promille av BNP. För den svenska staten har gång på gång visat att den kan acceptera verksamheter som är ekonomiskt marginella när de har ett annat värde. Visst kostar kultur, museer kostar, språk, public service kostar, universitet och bibliotek kostar osv.
Ingen seriös människa skulle hävda att deras värde kan mätas enbart i hur många procent de bidrar till BNP. Varför ska då just den samiska rennäringen reduceras till en kalkylrad? Det är här den samiska erfarenheten skiljer sig från den ekonomiska excel-modellen. Dessutom är marken är inte tom bara för att den kan exploateras. Och en renbetesmark är inte värdelös bara för att den inte producerar maximalt antal skattekronor.
Den 13 september handlar därför om mer än regeringsmakten
För en same som går till valurnan den 13 september 2026 kan valet handla om en mycket större fråga än vilket parti som får finansministerposten.
Det kan handla om följande: Ska Sverige vara en stat där samerna tolereras som en kulturell minoritet – så länge deras kultur inte stör andra intressen?
Eller ska Sverige vara en stat som faktiskt tar sitt erkännande av det samiska folket på allvar? Det är två helt olika Sverige. I det första Sverige är samerna en grupp bland flera. I det andra är samerna ett folk med en särskild historisk och rättslig ställning.
Skillnaden är inte semantisk. Den handlar om makt.
Om man kan ”slakta ned” renstammen – kan man då också slakta ned ett folk?
Naturligtvis ska formuleringen inte missförstås. En diskussion om antalet renar är legitim. Rennäringen måste kunna diskutera ekonomi, rovdjur, klimat, markanvändning, betestryck och framtida struktur. Busch har förvisso inte ordagrant sagt ”slakta ned” utan hennes faktiska linje återges som att renantalet bör minska och att rennäringen inte längre bör vara riksintresse. Nu är det inte något nytt i svensk rennäringspolitik att uttrycka sig så direkt, utan på 1930 talade man om tvångsslakt i riksdagstryck och 1971 års rennäringslag medger att en sameby tvingas reducera sitt renantal under vissa omständigheter, dock inte om man står i vägen för den gröna omställningen eller etablering av gruvor. Realitetn är den att sedan 1950-talet fram till idag har de facto skett en reducering av renantalet genom att ca 70% renlavbetet på vintern försvunnit pga de moderna skogsbruket utöver detta har vattenkraftsutbyggnaderna, infrastutur, gruvor m.m. bidragit till detta.
Men ordvalet ”reducera” renantalet blir explosivt när det används i en politisk diskussion om en näring som är intimt förbunden med ett urfolks kultur och identitet. För samer handlar renen inte bara om kilopris. Den handlar om relationen mellan människa, djur, mark och generationer.Det är därför den samiska frågan inte kan lösas med en budgetpost.
Och det är därför Sveriges politiker borde vara mycket försiktiga med att göra ekonomisk effektivitet till måttstock för kulturell existens.
För om den principen en gång accepteras finns det ingen självklar gräns. Först är rennäringen för liten för att vara ett riksintresse. Sedan är samiska språk för små för att prioriteras. Sedan är samiska kulturinstitutioner för dyra. Sedan är samiska markanspråk en illusion.
Och till slut återstår bara ett vykort: En same i kolt. En ren i snön. En jojk i bakgrunden. En turistbroschyr som säger att detta var en gång ett folk.
Sverige måste välja vilken sorts nation det vill vara
Herder hade fel på många saker. Men han såg något som den moderna nationalstaten fortfarande har svårt att hantera: människors kulturella gemenskap uppstår inte alltid genom staten.
Ibland finns folket före staten. Det samiska folket är ett sådant exempel. Därför är den samiska frågan inte ett särintresse. Den är ett test på den svenska demokratins intellektuella hederlighet. Om Sverige säger att samerna är ett folk måste staten också tåla konsekvenserna av den meningen.
Om Sverige säger att samerna är både är ett folk och urfolk måste urfolksställningen betyda mer än högtidliga formuleringar.
Om Sverige säger att samernas kultur ska främjas måste man kunna förklara varför dess materiella grund samtidigt kan försvagas.
Och om svenska politiker vill tala om svensk kultur och svensk nationell identitet måste de först svara på en enkel fråga:
Vems Sverige?
För kanske är den verkligt provocerande tanken inte att samerna kräver för mycket. Kanske är den verkligt provocerande tanken att Sverige fortfarande kräver att samerna ska bevisa varför de har rätt att vara ett folk – trots att Sveriges egen grundlag redan har svarat. Det samma gäller rätten till renbete, fiske- och jakträtt.
Den 13 september går svenskarna till val. Samerna gör det också. Frågan är om den svenska demokratin är beredd att lyssna på dem som ett folk. Eller om den återigen tänker tala om dem utan att tala med dem.
Det är där demokratins verkliga renmärke går.