Svenska kyrkan måste låta samiska rättigheter och andlighet vara vägledande i sin skogsförvaltning
Till ledamöterna i Kyrkostyrelsen och Kyrkomötet,
Svenska kyrkan står inför ett vägval – ett avgörande sådant.
Ni har tagit viktiga steg i arbetet för försoning med det samiska folket, men nu kommer prövningen som visar om ursäkten ska fyllas med verkligt innehåll eller stanna vid ord.
Det beslut ni nu ska fatta om kyrkans skogsförvaltning är inte ett tekniskt eller administrativt beslut. Det är ett andligt och moraliskt vägval.
Hur Svenska kyrkan väljer att förvalta sina skogar, och särskilt om kyrkan inför ett krav på fritt, informerat förhandssamtycke (FPIC), kommer att vara avgörande för förtroendet för kyrkans ursäkt till det samiska folket.
Urfolksrätt är mänskliga rättigheter
Svenska kyrkan har gång på gång tagit ställning för mänskliga rättigheter och folkrätten.
Det är därför självklart att urfolksrättens principer – såsom de anges i FN:s urfolksdeklaration (UNDRIP) och ILO-konventionen nr 169 – också ska gälla i kyrkans eget arbete. Samernas rättigheter som folk bekräftades i Girjasdomen (NJA 2020 s. 3). Högsta domstolen hänvisade tydligt till att delar av internationell urfolksrätt numera är praxis vad gäller upprätthållandet av urfolks rättigheter.
Domen markerade ett skifte: staten hade brustit i sitt ansvar och domstolen tvingades luta sig mot internationell rätt för att skydda samernas rättigheter. Det visar på en brist i det svenska rättsskyddet – en brist som Svenska kyrkan nu har möjlighet att visa ledarskap i att åtgärda.
I kyrkans egen handlingsplan för de åtta åtagandena kopplade till ursäkten till det samiska folket anges tydligt att arbetet ska vila på ett rättighetsbaserat arbetssätt. Att integrera samernas rättigheter i Svenska kyrkans skogsförvaltning, såsom föreslås i Skogsutredningen (SKU 2024:2), är därför inte ett hot mot kyrkan – utan ett test på kyrkans förmåga till förändring och förverkligande av sina egna löften.
Om Svenska kyrkan inte väljer att följa de åtaganden som domstolen påpekat är Sveriges skyldighet riskerar kyrkan genom sin egen passivitet att äventyra försoningsarbetet.
Markerna är vårt kyrkorum
För många samer, inte minst för renskötarna, finns andligheten inte i kyrkorummet.
Vår andlighet lever i markerna, i naturen, i skapelsen. Markerna är vårt kyrkorum.
Att föreställa sig att kyrkosalen kalavverkas, ända in till altaret, är att förstå hur renskötarna upplever skövlingen av sina betesmarker. När detta sker på Svenska kyrkans mark blir det ett dubbelt svek – mot både naturen och tron.
Svenska kyrkan, som själv säger sig stå upp för Skapelsen, bör se sina skogar som andliga rum – inte som ekonomiska tillgångar. Det är här kyrkan kan ge ursäkten verkligt innehåll, genom att låta tron vägleda förvaltningen av skapelsen.
FPIC – urfolksrätt i handling
Att visa respekt för urfolksrätten innebär att tillämpa principen om fritt och informerat förhandssamtycke (FPIC) vid varje beslut som rör samiska marker. FPIC är inte en formalitet. Det är en av grundstenarna för urfolkens självbestämmande och delaktighet.
Dessutom är det oacceptabelt att låta varje stift själva tolka hur hänsyn ska tas till samiska rättighetsinnehavare.
Respekt för rättigheter får inte vara beroende av godtycke, eller av viljan hos enskilda personer.
Kyrkan måste ha en tydlig, bindande struktur som beslutats centralt, för hur urfolksrätten ska efterlevas i hela Härnösands och Luleå stift.
En ursäkt kräver handling
Bakgrunden till ursäkten är att Svenska kyrkan själv tog initiativ till att blottlägga sin historia gentemot det samiska folket.
Det var ett modigt och nödvändigt steg. Men det förpliktar.
En ursäkt utan handling riskerar att bli tom – och väcka den svåra frågan:
Var processen om ursäkten bara till för att stilla kyrkans eget samvete?
Det verkliga vägvalet
Detta handlar inte bara om skogsbruk.
Det handlar om rättvisa, tillit och framtidstro.
Det handlar om huruvida Svenska kyrkan är beredd att förkroppsliga den försoning man själv har initierat.
Vårt krav är därför att Kyrkomötet antar Svenska kyrkans egen skogsutredning (SKU 2024:2) i sin helhet, med dess förslag till ett rättighetsbaserat arbetssätt och fullt genomförande av principen om fritt, informerat förhandssamtycke (FPIC).
Endast då kan kyrkan visa att den står fast vid sina ord och sina löften till det samiska folket.
Att låta FPIC gälla vid varje skogsåtgärd i hela Härnösands och Luleå stift är inte bara det rätta valet – det är det endavalet som bekräftar kyrkans löften om försoning.
Svenska kyrkan har nu möjligheten att visa verkligt ledarskap.
Att gå före, att visa hur respekt för urfolksrätten kan förenas med hållbar förvaltning, med omsorg om skapelsen – och med försoning på riktigt.
Men om kyrkan väljer att inte göra det –
var det då någonsin meningen att ursäkten skulle leda till förändring,
eller var den bara till för att stilla kyrkans eget samvete?
// Saemiej Rijhkekrirrie (Samelandspartiet)