Rättsstatens stresstest: Domstolarnas oberoende eller politikens vilja?
Gijjto Urdnik. Lahtasa, gulldaläjje ja guose
En rättsstat prövas inte när allt är okontroversiellt. Den prövas när domstolar fattar beslut som är politiskt obekväma – och när grundläggande fri- och rättigheter står i vägen för kortsiktiga majoritetsintressen.
Utspelet från Jimmie Åkesson om att vilja riva upp Girjasdomen är därför mer än en sakpolitisk markering, utan ett test på hur vi ser på maktdelningen i Sverige. Girjasdomen, avgjord i Högsta domstolen, är resultatet av en fullständig rättsprocess där bevisning prövats och rättsregler tillämpats. Att i efterhand politiskt underkänna, och vilja riva upp en sådan dom därför att man ogillar utfallet är att förskjuta gränsen mellan lagstiftande och dömande makt.
Det farliga ligger inte i att politiker vill ändra lag framåt i tiden. Det är deras uppdrag. Det farliga uppstår när retoriken antyder att domstolars oberoende är villkorat – att domar är legitima bara så länge de bekräftar den politiska viljan.
När rättigheter blir hinder
Samma mönster skymtas i diskussionen om den planerade vindkraftparken Storlandet i Jiellevárre. Det framgår nu att regeringen – inte domstolen – ytterst ska avgöra frågan om tillåtlighet. När stora exploateringsintressen ställs mot rennäring och urfolksrättigheter är det avgörande att rättigheterna inte reduceras till politiska avvägningsposter.
Det är legitimt att väga energiförsörjning, klimatmål och näringslivsutveckling mot andra samhällsintressen. Men när grundlagsskyddade rättigheter och internationella åtaganden – såsom skyddet för egendom, näringsfrihet, kultur och urfolks rättigheter – benämns som intresse och behandlas som hinder som kan rundas genom politiska beslut, då förskjuts balansen i systemet.
En rättsstat innebär inte att politiken är maktlös. Den innebär att politiken är bunden av rätt. Regeringsformen slår fast att den offentliga makten utövas under lagarna och att domstolar är självständiga i sin rättstillämpning. Detta är inte teknikaliteter. Det är spärrar mot maktkoncentration.
Majoritetens makt och minoritetens skydd
Demokrati är mer än majoritetsstyre. Den är också ett system av skydd för den som står svagare. Grundlagens fri- och rättigheter – yttrandefrihet, föreningsfrihet, skydd mot diskriminering, egendomsskydd och skydd för minoriteter – är konstruerade just för situationer där det politiska trycket är starkt.
Samerna är erkända som urfolk i Sverige. Våra rättigheter är inte politiska gåvor utan rättsliga åtaganden, förankrade i både svensk rätt och internationella konventioner. Om dessa rättigheter kan ifrågasättas när de upplevs stå i vägen för exploatering eller opinion, då är de i praktiken villkorade. Och villkorade rättigheter är inga rättigheter alls.
När expertorgan, domstolar eller rättsliga instanser gång på gång framställs som bromsklossar för den ”riktiga” politiken riskerar vi att internalisera en farlig tanke: att rättigheter är problem – inte principer.
Det gäller inte bara samer. Samma logik kan användas mot vilken grupp som helst. När principen väl är försvagad är den försvagad för alla.
Den tunna linjen
Rättsstaten raseras sällan genom ett dramatiskt beslut. Den urholkas gradvis – genom retorik som misstänkliggör domstolar, genom lagstiftning som tänjer på proportionalitet och genom politiska signaler som antyder att grundlagen är förhandlingsbar.
Att försvara domstolars oberoende innebär inte att man måste hålla med varje dom. Att försvara mänskliga rättigheter innebär inte att man motsätter sig utveckling eller säkerhet. Det innebär att man accepterar att det finns gränser för den politiska makten.
Frågan är därför inte bara vad man tycker om Girjasdomen eller en vindkraftpark i Jiellevárre. Frågan är om domstolar och rättigheter ska respekteras när de skaver eller bara när de passar.
För oss i Sämij Rijkabelludak så är svaret självklart.