På internationella kvinnodagen lyfter vi de samiska kvinnor som genom historien har stått längst fram i kampen för rättigheter, organisering och politiskt inflytande. Deras arbete har format det samiska samhället och lagt grunden för de rättigheter och institutioner vi har i dag.
Samtidigt påminns vi om att kampen för mänskliga rättigheter och urfolks rättigheter fortfarande pågår.
Den selkupiska urfolksföreträdaren Daria Egereva sitter fortfarande frihetsberövad i Ryssland. Hon har ännu inte fått sin sak prövad i domstol. Anklagelserna mot henne rör hennes engagemang i urfolksfrågor och hennes arbete inom FN-systemet med urfolks rättigheter och klimatfrågor.
Det är djupt oroande.
När en urfolksföreträdare frihetsberövas för sitt arbete med mänskliga rättigheter är det inte bara ett angrepp på en enskild person. Det är ett angrepp på urfolkens rätt att organisera sig, att delta i internationella processer och att göra sina röster hörda.
Det som nu sker i Ryssland måste fördömas tydligt.
Darias situation är också en påminnelse om något större: demokratin och de mänskliga rättigheterna kan aldrig tas för givna. De måste ständigt försvaras.
För oss samer är detta ingen abstrakt fråga. Vår historia visar hur staten under lång tid har begränsat våra rättigheter och försökt kontrollera våra livsvillkor. Samtidigt är den samiska rättskampen också historien om människor som vägrat acceptera detta – och bland dem finns många kvinnor.
Redan i början av 1900-talet trädde Elsa Laula Renberg fram som en av de första samiska politiska ledarna. Hon organiserade samer över nationsgränserna och var drivande bakom det första samiska landsmötet i Trondheim 1917. Där formulerades krav på rättigheter, utbildning och respekt för samerna som folk.
En annan central gestalt var Karin Stenberg, lärare, författare och politisk organisatör från Arvidsjaur. Hon var en av initiativtagarna till den samiska organiseringen i Sverige och författare till stridsskriften Dat läh mijen situd – Detta är vår vilja. I den kritiserade hon den svenska statens samepolitik och de rasistiska idéer som låg bakom den.
Karin Stenberg lyfte också tidigt hur forskare reste till Sápmi och beskrev samer utifrån ett exotifierande och kolonialt perspektiv. Hon påpekade att så kallade sanningar om samerna ofta fastställdes av personer som saknade kunskap om samiska språk och samiskt liv. Samer gjordes till objekt för forskning i stället för att själva få formulera sin historia och sina erfarenheter.
Det är frågor som fortfarande är aktuella och som också speglas i arbetet i Sanningskommissionen för det samiska folket, som i veckan presenterade sitt delbetänkande när forskningsantologin överlämnades till regeringen.
Traditionen av kvinnligt ledarskap lever vidare.
Under hela min uppväxt har jag sett engagemanget för samepolitik på nära håll genom min mor, Aina Jonsson, som genom sitt idoga arbete blev den första vice ordföranden i Svenska Samernas Riksförbund, SSR.
Det var senare Åsa Larsson Blind som valdes till organisationens första kvinnliga ordförande – och i dag sitter hon i Sametingets styrelse.
Den första kvinnan som var som var Sametingets styrelseordförande var Ingrid Inga som på många sätt bröt mansdominansen i Sametinget, inte helt utan motstånd.
I dag leds Sametinget av oss i Samelandspartiet, där undertecknad har förmånen att vara styrelsens ordförande och Johanna Njaita är Sametingets ordförande. Samtidigt visar Sametingets egen historia att arbetet för jämställd representation fortfarande inte är färdigt.
Under hela Sametingets historia har det endast funnits två kvinnliga ordföranden; den tidigare var Sylvia Simma. När det gäller posten som styrelseordförande har tre kvinnor haft uppdraget. Förutom den nuvarande har Ingrid Inga och Sara Larsson innehaft positionen. Detta visar att även om viktiga steg har tagits finns det fortfarande arbete kvar när det gäller jämställdhet i representativa positioner.
Att samiska kvinnor i dag leder politiska institutioner är resultatet av generationer av kvinnor som organiserat sig, stått upp i kampen för våra rättigheter och burit det samiska samhället framåt. Det ger resultat.
Men samtidigt ser vi utvecklingar som oroar.
Hat och hot mot samer ökar, och vi ser till och med politiska partier i Sverige som öppet ifrågasätter och vill begränsa samers rättigheter som urfolk – rättigheter som är erkända i både svensk lag och internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
Det är en farlig utveckling.
När mänskliga rättigheter börjar relativiseras, när urfolks rättigheter beskrivs som ett problem eller som “privilegier”, och när hat och hot normaliseras – då försvagas demokratin.
På internationella kvinnodagen hyllar vi därför de samiska kvinnor som gått före och banat väg för rättigheter, organisering och politiskt inflytande.
Men vi höjer också rösten för dem som i dag riskerar sin frihet för samma sak.
Demokratin och de mänskliga rättigheterna kan aldrig tas för givna.
Det gäller i Ryssland.
Men det gäller också här.