Fyra år skuggan av Rysslands folkrätts stridiga invasion av Ukraina – Urfolkens kamp i Putins Ryssland
INTERNATIONAL COMMITTEE
OF INDIGENOUS PEOPLES OF RUSSIA
Politisk repression stärker statens kontroll
Sedan invasionen av Ukraina har den ryska staten kraftigt utökat sitt användande av lagar mot “extremism” för att tysta opposition och oberoende röster – inklusive urfolkens aktivister och organisationer. Enligt Amnesty International har uppemot hundratals urfolks- och dekoloniala grupper listats som “terroristiska” eller extremistiska, vilket gör aktivt deltagande i sådana organisationer straffbart med upp till tolv års fängelse. Detta har lett till en våg av självcensur, exil och tystnad bland många som tidigare arbetade med rättigheter, miljöfrågor och självbestämmande.
Den internationella organisationen International Committee of Indigenous Peoples of Russia (ICIPR) bildades som en reaktion på dessa repressiva åtgärder, för att stötta urfolksledare och lyfta deras röster – särskilt i frågor kring fred och rättvisa.
Urfolk som “frontlinjearbetare” i kriget
Rysslands mobilisering under kriget har inte varit jämnt fördelad. Flera undersökningar visar att etniska minoritetsgrupper och urfolk har rekryterats i betydligt högre takt än etniska ryssar i västliga storstäder. I regioner som Buryatia, Tuvien, Kalmykiet, Chukotka och bland små nordliga folk har rekryterings- och dödstalen varit oproportionerligt höga, vilket särskilt drabbar samhällen redan utsatta ekonomiskt och socialt.
Forskare och aktivister pekar på en kombination av faktorer: strukturell diskriminering, sämre tillgång till utbildning och jobb, perifer geografisk isolering och en statlig strategi att minimera missnöje i politiskt viktiga städer genom att skicka män från landsbygden och minoritetsregioner till fronten.
Miljö- och kulturkamp under ökad pres
Utöver kriget brottas många urfolk med allvarliga ekologiska hot. “Environmental racism”, där ursprungsfolkens marker och livsmiljöer exploateras hårdare än annat land, är en växande realitet i Ryssland. Gruvdrift, olje- och gasutvinning har lett till föroreningar och förlust av traditionellt marker, vilket underminerar både livsmedelssäkerhet och kulturell överlevnad.
Samtidigt har kollektiv identitet och språkliga rättigheter också kommit i konflikt med statens centraliseringsambitioner – många minoritetsspråk och kulturuttryck får allt mindre utrymme i det offentliga livet, vilket försvårar kulturell reproduktion.
Exil som nödvändig strategi för motstånd
Som svar på repressionen har många urfolksaktivister lämnat Ryssland och fortsätter sitt arbete utomlands. De gäller också samer från rysk sida. Exempel på detta är både Viktoria Maladaeva, som grundade nätverket Indigenous of Russia för att stärka interetnisk solidaritet och kritisera både Kreml och den ryska oppositionen för bristande fokus på minoritetsfrågor, samt organisationer som Free Buryatia Foundation och Free Yakutia Foundation som arbetar från diaspora-baser.
I exil kan aktivister enklare tala öppet om kriget, dokumentera diskriminering och arbeta för samhällsförändring, men detta sker samtidigt under press från ryska myndigheter som utfärdar arresteringsorder och hotar aktivister med brottsrubriceringar de inte kan återvända hem från.
Framtidsutsikter och samhälleliga konsekvenser
De direkta konsekvenserna av dessa utvecklingar är många:
- Demografiska skador: Högre dödstal och mobilisering kan hota hela samhällens långsiktiga existens, särskilt för små numerära urfolk.
- Förlorad kulturarv: När unga män och kvinnor i ledande roller dör eller tvingas bort, försvagas kultur- och språk-överföring.
- Politisk marginalisering: Urfolkens frågor riskerar att hamna ännu längre ner i prioriteringsordningen för både staten och liberal opposition, eftersom kriget dominerar allt.
Samtidigt visar exilaktivismens växande nätverk att det finns ett starkt motstånd som söker internationell uppmärksamhet och stöd – vilket kan bli en viktig faktor för att bevara dessa folk och deras rättigheter i ett framtida, fredligare Ryssland.