Valet den 13 september avgör mer än regeringsmakten
Den 13 september går Sverige till val. För första gången på länge – kanske på ett sätt som saknar tydlig motsvarighet i modern svensk valrörelse – har frågor om samer, rennäring, jakt, fiske, markrättigheter och den samiska kulturens framtid flyttat från den politiska marginalen till den nationella valdebattens centrum.
Det är i grunden en välkommen utveckling. Men det är också en farlig utveckling om samerna reduceras till ett hinder för gruvor, vindkraft, skogsbruk och det så kallade gröna samhällsomställningen.
För bakom de senaste månadernas hätska debatt finns en större fråga: Vilken sorts rättsstat vill Sverige vara när ekonomiska och politiska intressen kolliderar med urfolks rättigheter?
Girjas förändrade spelplanen
När Högsta domstolen 2020 avgjorde det så kallade Girjasmålet blev det ett historiskt avgörande. Domstolen slog fast att Girjas sameby, med stöd av urminnes hävd, hade ensamrätt i förhållande till staten att upplåta småviltsjakt och fiske inom det aktuella området ovanför odlingsgränsen.
Målet handlade alltså inte om vem som var ägare till marken. Frågan gällde rätten att upplåta jakt och fiske – och domstolens slutsats byggde inte på att rennäringslagen i sig gav denna ensamrätt, utan på den långvariga användning som samerna hade bedrivit och den urminnes hävd som därigenom hade uppkommit.
Detta är en avgörande skillnad.
Girjasdomen var inte ett politiskt beslut. Det var en domstolsprövning av en konkret rättighetsfråga efter en långvarig konflikt mellan Girjas sameby tillika saebyarna i Sverige och den svenska staten. Högsta domstolen hade att tillämpa gällande rätt och väga historisk markanvändning, sedvana och urminnes hävd mot den svenska lagstiftningen.
Efter domen har flera andra samebyar gått till domstol med krav på motsvarande rättigheter. Fem rättsprocesser pågår enligt aktuell rapportering.
Det är här den verkliga politiska utmaningen börjar.
Sverige kan inte bygga ett långsiktigt system där grundläggande rättigheter måste avgöras genom decennier av kostsamma domstolsprocesser. Men lösningen kan heller inte vara att politiker efteråt ändrar spelreglerna därför att en dom fått konsekvenser som man politiskt ogillar.
KD gjorde rennäringen till en valfråga
Den verkliga politiska explosionen kom våren 2026. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch och landsbygdsminister Peter Kullgren gick ut med kravet att antalet renar bör minska och att rennäringen inte längre ska vara ett riksintresse. Motiveringen är bland annat att rennäringen skapar låsningar för annan utveckling i norra Sverige.
Det är ett politiskt vägval.
Rennäringen är inte vilken näring som helst. Den är nära sammanvävd med samisk kultur, språk, traditioner och samhällsliv. När staten diskuterar rennäringens framtid diskuterar den därför samtidigt en del av villkoren dels för Sveriges enda erkända urfolk, dels som Sverige ett folk i Sverige enligt Sveriges grundlag
Det är möjligt att diskutera renantal, betestryck, rovdjur, skogsbruk, gruvor, vindkraft och konkurrerande markanvändning. Det måste gå att föra den diskussionen.
Men det är något helt annat att framställa rennäringen som ett problem som måste reduceras för att det gröna skiftet ska kunna genomföras.
För vad är egentligen det gröna skiftet värt om det bygger på att andra människors rättigheter ska undanröjas?