Den gröna omställningen i form av gruvor och vindkraft får inte bli en ny ursäkt (del 2)

Den gröna omställningen

Norra Sverige står inför en historiskt omfattande industriell omvandling. Gruvor, mineralutvinning, elproduktion, elnät, vindkraft, skogsbruk och nya industrisatsningar kräver stora arealer.

Det är förståeligt att staten vill skapa förutsättningar för investeringar och arbetstillfällen.

Men Sverige måste kunna göra två saker samtidigt: utveckla norra Sverige och respektera samiska rättigheter.

Det är därför diskussionen om rennäringen som riksintresse är så viktig.

Om rennäringens status försvagas för att frigöra mark för andra verksamheter uppstår en principiell fråga: är det verkligen rättigheterna som ska anpassas efter exploateringen – eller är det exploateringen som måste anpassas efter de rättigheter som redan finns?

Det är ingen akademisk fråga för en renskötare.

Ett gruvprojekt kan flytta en gräns på en karta. En väg kan dras om. En vindkraftpark kan byggas någon annanstans.

Men för en renskötare kan förlusten av ett sammanhängande betesområde innebära att en hel årscykel i renskötseln bryts sönder.

SD går längre – vill riva upp konsekvenserna av Girjas

Sverigedemokraterna har gått ännu längre i frågan.

Jimmie Åkesson har krävt att Girjasdomen ska rivas upp och att staten ska återta kontrollen över jakt och fiske på den statliga marken.

I riksdagens aktuella jaktdebatt har SD också argumenterat för att jakt och fiske på statens mark ska göras tillgängligt på lika villkor för svenska medborgare och att rennäringslagen behöver förändras.

Detta är en betydligt större sak än en diskussion om jaktkort.

Det handlar om huruvida lagstiftaren ska försöka neutralisera effekten av ett avgörande från Sveriges högsta domstol genom ny lagstiftning.

Man kan naturligtvis kritisera en dom. Man kan anse att lagstiftningen behöver ändras. Riksdagen har rätt och skyldighet att stifta lag.

Men när en domstol har konstaterat att en rättighet har uppkommit genom århundraden av faktisk markanvändning måste frågan ställas:

Kan staten verkligen kalla det likabehandling att ta bort en rättighet just därför att den har visat sig tillkomma en historiskt marginaliserad grupp?

Det är här den svenska samepolitiken möter rättsstatens kärna.