Till sakens natur
I dag, den 30 september 2026, lämnar Sanningskommissionen för det samiska folket sitt slutbetänkande till regeringen. Kommissionen tillsattes 2021 med uppdrag att kartlägga och granska den svenska statens historiska politik gentemot samerna, dess konsekvenser och hur historiska oförrätter påverkar samernas situation i dag. Den skulle också lämna förslag som kan bidra till upprättelse, försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.
Vägen dit har emellertid varit ovanligt turbulent. Kommissionen har haft tre ordförande. Kerstin Calissendorff lämnade uppdraget sommaren 2023 och efterträddes av Anders Lidén. Lidén avgick i oktober 2024 efter att ha beskrivit olika synsätt inom kommissionen på direktivet och på hur det gemensamma målet skulle nås.
I samband med Lidéns avgång uppstod en uppmärksammad debatt om kommissionens interna arbete. I en ledarartikel i Svenska Dagbladet förekom påståendet att utredningen hade ”kidnappats” av samiska aktivister eller ledamöter. Lidén tillbakavisade detta bestämt och sade att han aldrig hade antytt för Kulturdepartementet att de samiska ledamöterna hade ”kidnappat” utredningen. Han beskrev i stället sin avgång som en följd av att han inte hade lyckats överbrygga olika synsätt inom kommissionen.
Efter Lidéns avgång stod kommissionen utan ordförande i omkring fem månader. I april 2025 tillträdde Lena Nyberg, tidigare socialdemokratisk minister och myndighetschef. Hon tog över efter en period då även flera ledamöter och sekreterare hade lämnat sina uppdrag. Kommissionens egna handlingar visar på en betydande omsättning i sekretariatet.
Under Nybergs ledning har arbetet gått in i sin slutliga fas. Kommissionen har bland annat färdigställt den omfattande forskningsantologin Marken, vattnet, tankarna, som publicerades som SOU 2026:15. Kommissionen har också samlat in närmare 300 samiska berättelser genom intervjuer och skriftliga vittnesmål.
Det går därför att konstatera att Nyberg har lett kommissionen genom den avslutande fasen efter en period av betydande organisatorisk turbulens. Att hon därmed skulle ha ”styrt upp” arbetet är däremot en tolkning snarare än ett konstaterat faktum.
Sametinget och den interna samiska debatten
Sametinget har haft en central roll i processen. Initiativet till en svensk sanningskommission växte fram inom Sametinget och den fortsatta processen har präglats av en dialog mellan regeringen och samiska företrädare. Samtidigt har det funnits betydande interna meningsskiljaktigheter inom Sametinget om kommissionens sammansättning, kompetens och arbetssätt.
En del av konflikten har handlat om balansen mellan akademisk expertis och samisk erfarenhetskunskap. Kritiker har ifrågasatt om kommissionen haft tillräcklig förankring i olika delar av det samiska samhället, medan andra har försvarat behovet av oberoende akademisk forskning.
Detta är också en del av bakgrunden till den mer laddade diskussionen kring kommissionens arbete. Påståendena om att samiska aktivister skulle ha tagit över eller ”kidnappat” arbetet bör dock skiljas från de dokumenterade interna meningsskiljaktigheterna. Något stöd för att Lidén själv stod bakom denna beskrivning finns inte – han förnekade uttryckligen uppgiften.
En vetenskaplig konflikt
Det har förvisso riktats kritik mot sanningskommissionens arbete i bl.a. på SvD ledarsida och från ett visst ”vetenskaplig” håll. I en aktuell DN Debatt-artikel skriver historieprofessorn Jonny Hjelm att Sanningskommissionens slutsatser riskerar att bygga på ett alltför svagt faktaunderlag. Rubriken är ”Sanningskommissionen är en del av samernas osynliggörande”, och Hjelm hävdar att resultatet riskerar att bli ”ett nytt osynliggörande” snarare än den upprättelse som kommissionen eftersträvar.
Hjelms kritik är inte ny. Han har tidigare riktat kritik mot delar av den svenska same- och urfolksforskningen och bland annat ifrågasatt inflytandet från postkoloniala teorier och vissa forskningsperspektiv inom samiska studier. Kritiken har i sin tur mött invändningar från forskare inom området. Denna diskussion är inte ny i ett globalt sammanhang och har bland annat förts både under och efter den kanadensiska sanningskommissionens arbete och genomförandet av dess rekommendationer.
Det är därför viktigt att skilja mellan forskningsresultat som publicerat av sanningskommissionen och Hjelms vetenskapliga bedömning av dessa. Att Hjelm beskriver antologin som vetenskapligt undermålig innebär inte att detta är ett etablerat vetenskapligt faktum. Det är en del av en pågående forskningsdebatt om metoder, källmaterial och tolkningar av samisk historia, en diskussion som också aktualiserades i samband med Girjasmålet och dess väg upp till Högsta domstolen.
En större nordisk och internationell process
Den svenska kommissionen är samtidigt en del av en betydligt större internationell utveckling.
I Norge tillsattes en sannings- och försoningskommission som granskade den norska förnorskningspolitiken gentemot samer, kväner/norskfinnar och skogsfinnar. I Finland har en särskild sannings- och försoningskommission arbetat med statens historiska behandling av samerna. Kanada har sedan tidigare genomfört sin Truth and Reconciliation Commission, som bland annat behandlade konsekvenserna av landets internatskolesystem för urfolk.
Även Sverige har en parallell erfarenhet. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset arbetade 2020–2023 och granskade bland annat statens och kyrkans assimileringspolitik och dess konsekvenser för språk, kultur och identitet.
Jämförelsen är intressant eftersom den tornedalska kommissionen kunde slutföra sitt arbete inom den ursprungliga tidsramen, medan den samiska kommissionen har präglats av flera ordförandebyten, omfattande personalomsättning och en förlängning av utredningstiden. Den ursprungliga sluttiden var december 2025; regeringen förlängde den till den 1 oktober 2026.
Samtidigt skiljer sig uppdragen åt. Samerna är dels en nationell minoritet och dels ett urfolk enligt ett riksdagsbeslut från 1977, samt ett folk enligt Sveriges grundlag. Det gör frågor om bland annat mark, kultur, språk, renskötsel och självbestämmande särskilt centrala. Den svenska kommissionens uppdrag är dessutom uttryckligen avgränsat mot Renmarkskommitténs arbete med renskötselrätt och rennäringslagstiftningen.
Mot bakgrund av att den föregående Tidöregeringen valde att lägga ned Renmarkskommittén, och trots att regeringen då aviserade att en ny utredning skulle tillsättas, blev det inte någon sådan eftersom Liberalerna motsatte sig de föreslagna direktiven. Med tanke på den svåra frågan om bildandet av en ny regering går det bara att spekulera i om och på vilket sätt Renmarkskommitténs arbete kan återupptas.
Detta innebär att Sanningskommissionens eventuella förslag riskerar att hamna i ett vakuum eller, i bästa fall, skapa ett ramverk för den kommande och nödvändiga fortsättningen av arbetet med de frågor som Renmarkskommittén hade att behandla.
När slutrapporten nu lämnas till regeringen avslutas därför inte nödvändigtvis debatten. Tvärtom återstår frågor om hur kommissionens slutsatser ska bedömas, hur den vetenskapliga kritiken ska hanteras och vilka konkreta åtgärder staten och Sametinget är beredda att vidta.
Sanningskommissionens historia kommer därmed sannolikt att handla om två i och för sig icke jämförbara saker samtidigt: dels den historiska granskningen av statens samepolitik, dels – om än i mindre utsträckning – den kritik som framförts av vissa enskilda forskare och ledarsidor i Stockholmsbaserade tidningar mot svensk samepolitik i allmänhet och dess konsekvenser. Men den kommer också att handla om den process genom vilken denna historia har undersökts och tolkats.
Anmärkning: Artikeln publiceras innan kommissionens rapport har överlämnats.