SvD och Hanne Kjöllers korståg mot renarna – ett jihad utan kameler

​

SvD och kultur kampen 

​Det finns debattörer som skriver om samiska frågor. Och så finns Hanne Kjöller, nu på Svenska Dagbladet (Svd)  ledarsida, tidigare också skribent på Dagens Nyheter (DN). 

Gradvis under sin tid i DN och nu senast full utvecklat i SvD har  Kjöller retoriska trycksvärta rörande renskötseln och kanske också samisk existens ha utvecklats till något mer än en samhällsfråga. Den har blivit en personlig intellektuell expedition – en slags kulturkamp  mot renar, samebyar och samiska rättigheter, där varje ny text tycks vara ännu ett fälttåg mot den stora fienden: den samiska särställningen. 

”Jihad” är naturligtvis ett alldeles för stort och laddat ord för det hela. Men som satirisk bild av en besatthet som återkommer med imponerande regelbundenhet fungerar det nästan kusligt bra. Skillnaden är förstås att Kjöller använder tangentbord i stället för svärd, ledarsidor i stället för slagfält och fotnoter – när de förekommer – i stället för ammunition.

Någon kamel har ännu inte setts.

Det som gör hennes texter så märkliga är inte att hon kritiserar renskötsel eller samebyarnas rättigheter. Det är självklart legitimt. Samiska rättigheter, markanvändning, jakt, fiske, exploatering och rennäring är komplicerade frågor där olika intressen faktiskt kan stå mot varandra.

Problemet uppstår när komplexiteten tycks försvinna för att berättelsen ska bli enklare.

I en uppmärksammad text 2023 beskrev Kjöller renskötande samer som en sorts ”samisk adel”. Hon ifrågasatte också samebyarnas ställning och beskrev dem som slutna strukturer med betydande makt. Kritiken blev så pass omdiskuterad att statsvetaren Ragnhild Nilsson offentligt pekade på vad hon ansåg vara flera faktafel och väsentliga utelämnanden i Kjöllers framställning, men vem brydde sig eftersom hon råkade vara same. 

Fyra ledamöter i Sanningskommissionen för det samiska folket riktade samtidigt kritik mot beskrivningen av renskötande samer som privilegierad adel och menade att viktiga historiska fakta utelämnades. Det ska bli intressant att läsa SvD:s ledarredation kommentaren till Sanningskommissions förslag till regeringen när slutrapport överlämnas till regeringen den 30 september 2026. 

Det är här det börjar bli intressant.

För vad händer när en komplicerad rättshistorisk verklighet reduceras till berättelsen om en privilegierad grupp som har lyckats kapa åt sig staten, fjällen och kanske snart också den sista parkeringsplatsen i Kiruna?

Jo – man får en mycket bekväm berättelse. På den ena sidan står det vanliga folket. På den andra sidan står samebyn.

Och någonstans i bakgrunden skymtar den mäktiga renägaren, redo att med en juridisk skrivelse och en renhjord stoppa gruvor, skoterleder, helikoptrar, turism, jakt, fiske och – om man får tro vissa framställningar – nästan som ett hot mot hela den svenska rättstaten.

Det är en retorik som har en alldeles särskild förmåga att förvandla juridiska rättigheter till privilegier.

Ställ Gustav Vasa och Axel Oxenstrierna i skampålen

Men renskötselrätten är inte något som uppfanns av en sameby en tisdagskväll efter ett särskilt lyckat styrelsemöten,  utan vars  grundstenar om samerna som folk lagts av Sveriges grundare kung Gustav Vasas  och organisatören av den tidiga svenska statsförvaltningen Axel Oxenstierna  

Den har sålunda en historisk och rättslig grund. Riksdagen har sedan länge beskrivit renskötselrätten som en rätt att använda mark och vatten för renbete och andra ändamål, och riksdagen har också framhållit renskötselns kopplingen till samisk kultur. 

Det går alldeles utmärkt att diskutera hur dessa rättigheter ska avvägas mot andra intressen. Men det är något annat än att låtsas som om rättigheterna i sig vore ett slags samiskt bonuskort som staten råkat dela ut till några särskilt välorganiserade renägare.

Och nu ska de ut.

Och här kommer Kjöllers retoriska frenesi in. Hon skriver inte som någon som försiktigt placerar ut några minor i ett komplicerat juridiskt landskap. Hon skriver mer som om hon upptäckt en ökänd bunker.

Där inne finns samebyn. Där inne finns renarna. Där inne finns rättigheterna.

Och nu ska de ut, till vilket pris som helst

Det är denna känsla av en intellektuellt hållning  utan fallskärm som gör hennes texter så speciella. Tillnärmningen liknat den s.k.  Gonzojournalistik  – en journalistisk stil som skrivs subjektivt, ofta med reportern som en del av berättelsen genom en berättelse i första person med spontana och privata upplevelser av de händelser som rapporteras. Stilen beskrivs också som sleazejournalistik eller barbarisk journalistik.  De är ett journalistisk kamikaze tillnärmande med  full fart mot målet, maximalt efterbrännkammarläge och först efter nedslaget börjar någon fråga om kartan verkligen var rättvänd. När SVT-profilen Janne Josefsson blev ny medarbetare och krönikör i Dagens Nyheter 2019  och kommenterade sig anställning att han blev både ”förvånad och glad” över erbjudandet från DN där han trodde  att han kommer att bli ”motvallskärring” nummer två efter Hanne Kjöller”.

Fenomenet Kjöller

Men den mest intressanta frågan är kanske inte varför Kjöller driver sina teser ändå in i  kaklet.  Det kan vi faktiskt inte veta.

Det är frestande att psykologisera och börja spekulera om motiv, besatthet och personliga drivkrafter. Men det vore att göra exakt det som god journalistik bör undvika: att ersätta argument med antaganden om människan bakom argumenten.

Det vi däremot kan diskutera är resultatet. Och resultatet blir märkligt när samiska rättigheter, eller för den delen också en yrkeskategori som  gång på gång presenteras främst som hinder, privilegium eller maktanspråk, medan den långa rättshistorien bakom rättigheterna hamnar i marginalen.

Särskilt eftersom den samiska rättspositionen inte bara är en fråga om vad någon sameby tycker.

Verkligheten

Samer är dessutom i folkrättsliga temer del ett folk enligt grundlagen, dels ett urfolk sedan ett riksdagsbeslut 1977  och dessutom en nationell minoritet. Renskötselrätten har en särskild rättslig grund, och den samiska rätten till mark och vatten har prövats och utvecklats genom både lagstiftning och domstolarnas rättspraxis. 

Det betyder inte att samebyar alltid har rätt. Det betyder inte att alla argument från renskötare är korrekta. Det betyder inte att andra näringar, markägare, jägare, fiskare eller lokalbefolkning saknar legitima intressen.

Och det betyder framför allt inte att den svensk riksdagen och regeringars samepolitik eller för den delen den samisk ståndpunkter ska stå över all kritik.

Men det betyder att diskussionen måste börja någon annanstans än i föreställningen att några renägare på något mystiskt sätt har tillskansat sig ett privilegiesystem som resten av Sverige nu måste befria sig från.

Det finns dessutom något nästan tröstlöst  att en fråga som egentligen kräver mer historisk kunskap, mer juridik och större precision tycks locka fram raka motsatsen: allt högre tonläge, allt hårdare etiketter och allt större förenklingar.

500 tecken

Det är nästan som om komplexiteten  som skapats av svensk riksdagspolitiker och svensk rättspraxis vore den verkliga fienden. Och renarna och någon renägare bara råkar stå i vägen. Kanske föga förvånade hördes ekona av Kjöller retorik i valdebatten där fd. näringsministerna Busch vill minska renantalet eftersom detta var ett hot mot den grön omställningen.

Så låt oss gärna kritisera rennäringen. Låt oss diskutera samebyarnas organisation. Låt oss diskutera makt, medlemskap, jakt, fiske, gruvor, vindkraft, skogsbruk och konflikterna mellan olika markanvändare.

Låt oss också diskutera de interna konflikterna mellan samer – för naturligtvis finns sådana.  Att vara en same är inte en politisk monolit och renskötande samer representerar inte automatiskt alla samer.

Men låt oss göra det med samma krav på historisk och juridisk precision som vi skulle kräva i vilken annan rättighetsfråga som helst.

För när kritiken blir så intensiv att varje samisk rättighet börjar se ut som ett oförtjänt privilegium, då finns det anledning att stanna upp.

Inte för att skydda samerna från kritik. Utan för att skydda samtalet eller dialogen från att gradvis övergå till en verklighet främmande demagogi utropandes från allt fler torn i Stockholm.  Och kanske är det till sist det som behövs i den här debatten: mindre korståg, mindre kamikaze och betydligt fler renar som får vara just renar.

De har trots allt redan nog med problem.

De måste gå runt och tugga lav på vintrarna samtidigt beakta att 70 % av deras lavbete minskat pga svenskt skogsbruk sedan 1950-talet, medan svenska opinionsbildare mfl försöker lösa både renens och renskötarens utmaningar ofta kallade för problem med 500 tecken, medan sanningskommissionen för de samiska folket nyligen överlämnade  slutrapport till regeringen med nästintill  innehåller en oändlighet med tecken.