När vi arbetar med duodji till exempel, så gör vi det i respekt för våra förfäder. Vi följer familjens traditioner – och med omsorg om kommande generationer. I varje alster förenas det förflutna och framtiden, alstret talar om område, släkt och familj – tillsammans som en tvinnad skinnsnodd.
FN:s urfolksdeklaration slår fast att ”urfolk har rätt att bevara och stärka sina egna institutioner, kulturer och traditioner och att utveckla dem i gemenskap med framtida generationer” (Artikel 5, UNDRIP). Det handlar om kollektivet – om att vi tillsammans bär ansvaret för vår kultur och våra rättigheter.
Det återspeglas också i konsultationslagen: det är inte den enskilda individen som konsulteras, utan våra sameföreningar, organisationer och samebyar. Vi för fram våra ståndpunkter som kollektiv, inte som individer. Samtidigt ger minoritetslagen varje individ rätt att använda sitt språk, delta i sin kultur och kräva inflytande i samhället. Den lagen stärker individen, men alltid som del av ett större sammanhang – en del av oss som folk.
Samiskt liv handlar om att vara en länk i en kedja, där varje handling vi gör i dag bygger vidare på det som varit och skapar möjligheter för det som ska komma.
“När vi står en och en kan vi föga eller intet uträtta. Gemensamt har vi dock ett intresse, och detta intresse måste förenas och bli en makt.” – Elsa Laula Renberg
Lämna jag’et – bli ett i laget.