Timbros rapport Befria Sápmi är välformulerad — men i sitt kärnresonemang bygger den på en felaktig premiss: att den svenska staten äger marken i de traditionella sameområdena. Det är inte bara juridiskt tveksamt — det är politiskt farligt. För samepolitiken, för rättsstaten och för tron på en öppen demokratisk process krävs att den felaktiga föreställningen ifrågasätts högljutt.

När möjligheten att rätta till misstag stängdes

I början av 2000-talet granskade en statlig utredning om Sverige skulle ratificera ILO-konventionen 169 om urfolk och stamfolk. Utredningen rekommenderade ratifikation och pekade på Norge som förebild — där ILO 169 tillämpats i nästan tre decennier och där domstolsprocesser lett till erkännanden av samisk markanvändning (t.ex. Svartskog-avgörandet på norsk sida). Men i Sverige ledde remissrundan till splittring: Sametinget var positivt, medan partiet Jakt- och fiske (JoF) avvisade förslaget. Lokala protester — till och med hotfull retorik från vissa politiker i Tornedalen — bidrog till att frågan lades åt sidan. Resultatet har blivit att regeringar gång på gång vägrat ratificera ILO 169.

Det var ett politiskt misstag. Ratifikation hade troligen kunnat dämpa eller förändra senare konflikter — från Girjas till andra tvister — eftersom ILO 169 erbjuder mekanismer för att klargöra urfolks rättigheter. I dag ser vi konsekvenserna: rättsliga processer och långa politiska oförmågor som lämnat många frågor olösta.

Staten som förvaltare, inte nödvändigtvis ägare

Timbro utgår i sitt resonemang från att staten «äger» marken i Sápmi. Men att staten förvaltar mark betyder inte per automatik att den äger den i fastighetsrättslig mening — särskilt när äganderätten är tvistig och historiskt bestridd av sameorganisationer. Att omvandla förvaltningsrättsliga arrangemang till fastighetsrättsliga realiteter är ett politiskt ställningstagande, inte en juridisk sanning.

Det är bekymmersamt att många samepolitiker tycks acceptera den här tesen. Samtidigt visar historien — både i Norge, Kanada och USA/Alaska — att urfolk ofta har två vägar: politiska reformer (dekolonisering) eller domstolsprövningar. I Sverige har den rättsliga vägen länge varit den dominerande. När Timbro nu föreslår att staten enkelt skulle kunna överlåta mark till samebyar underskattar man komplexiteten — och de rättsliga hinder som finns.

Kiruna — ett praktiskt exempel på problemet

Gruvverksamheten i Kiruna har krävt stora markområden under mer än hundra år. När LKAB nu förklarar att tusentals måste lämna sina hem, uppstår en och samma fråga: vem har marken? Kommunen saknar markresurser för omflyttningen — staten pekas ut som möjlig markägare. Men ordalydelsen mark som står under statens «omedelbara disposition» och historiska formuleringar som «lapparnas uteslutande begagnande» belyser hur djupt inrotade och låsta dessa rätts- och maktstrukturer är. Lösningar kräver både juridisk klarhet och politisk vilja — inte slogans. Det är först på sent 1980-tal som den svenska staten började började påstå mark som står under statens «omedelbara disposition» ägdes av staten och därmed också en andel av jakt- och fiskerätten.

Timbros lösningar: naivt önsketänkande eller farlig strategi?

Timbros idé att överlåta «statens mark» till samebyar låter i grunden sympatisk — men den bygger på juridiska antaganden som inte håller utan omfattande rättsliga prövningar och politiska reformer. För vissa förslag i rapporten gäller dessutom att de förutsätter att grundläggande rättsprinciper och författningsskydd sätts ur spel. Att öppna renskötseln för alla eller att expropriera rättigheter som är skyddade i grundlagen är inte bara juridiskt komplicerat — det är i praktiken politiskt ogenomförbart utan stora konsekvenser.

Det är också naivt att tro att frågor om markägande och rätten till land kan lösas genom en tankesmedjerapport som ignorerar historiska orättvisor, folkrättsliga principer och pågående rättsprocesser. Om Timbro verkligen ville bidra konstruktivt borde analysen börja i den faktiska rättsliga verkligheten — inte i ideologisk önsketänkande.

Slutsats: Erkänn problemen — och agera

Det handlar inte om att förneka statens roll som förvaltare av mark. Det handlar om att erkänna att samefolkets rättigheter inte kan avfärdas som ett administrativt problem. Om Sverige vill ha en hållbar och rättvis samepolitik måste vi:

1. Sluta låtsas att «statligt ägande» automatiskt är oproblematisk lösning på markfrågor.
2. Gå vidare med sakliga rättsliga prövningar och, där det är lämpligt, ratificera internationella instrument som ILO 169 för att skapa tydliga rättsliga mekanismer.
3. Säkerställa att framtida reformer inte sker genom ideologiska quick fixes utan i dialog med samebyar, rättsväsendet och berörda lokalsamhällen.

Att tala om «Befria Sápmi» är välkommet — men det kräver mer än retorik. Det kräver frimodiga politiska beslut, respekt för rättsreglerna och en ärlig diskussion om vem som i praktiken har rätt till land och resurser i Sápmi. Framför allt krävs att staten slutar behandla samiska rättigheter som en restpost i svensk politik — annars förblir mycket av debatten ett falsarium som gynnar dem som helst ser status quo bevarat